Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

Hej!

DBT är en speciell terapi utvecklad för borderline-patienter. Jag har gått denna behandling och upplevt den som mycket positiv. Den kräver dock väldigt mycket av dig och är påfrestande. Speciellt om man, som jag, redan har väldigt höga krav på sig själv och vill göra bra ifrån sig i alla lägen. Och har något av prestationsångest. Men behandlingen är super, och jag tror att alla skulle må bra av att gå en behandling liknande denna, psykiskt sjuka eller ej. Väldigt mycket går upp för en, och man ser på situationerna på helt annorlunda sätt efter ett tag. Men allt tar tid, och som alla med borderline vet, så är tålamodet nästan alltid obefintligt och det är nog detta som upplevs så påfrestande med behandlingen.

Jag mår nu ganska bra, och klarar mig fint i livet. Pluggar och har anpassat mig bra socialt. Har fina relationer till mina vänner och de flesta av mina släktingar. Jag är sambo sedan ett år tillbaka och vårt förhållande fungerar smärtfritt förutom i en punkt. Jag har stora svårigheter att bli lämnad ensam i vissa fall. Jag får svår ångest när min sambo väljer att gå ut med sina vänner eller bara träffa dem en kväll och titta på fotboll och jag blir lämnad ensam hemma. Dock är det inga problem att vara ensam när han är på jobbet eller är och tränar, det klarar jag alltid av. Det är som mest problem om han vill gå iväg under helgerna och festa med sina vänner. Är det någon som känner igen sig i det här? Hur tacklar ni isf problemet?

Tacksam för alla tips.