Tack så mycket för ditt svar.
Jag är så jävla lessen och nere nu så det finns inte. Han är så jävla perfekt gällande ALLT annat!!! Och jag är inte ens 100 på att han har borderline, så det känns så jävla jobbigt allting.......
Nu ringde han upp mig.. jag frågade om han älskade mig och han sa "ja det gör jag", så frågade jag om han vill att det ska funka mellan oss, och det ville han också..
Men han säger att han inte vill ändra mig, och han förstår sig inte på mig ibland, jag skämtar mycket, och han förstår inte när jag skämtar eller när jag menar allvar, han klarar inte det säger han. Och så sa jag att han kan fråga när han känner sig osäker om jag skämtar eller inte, eftersom det kan bli svårt att ändra mig så med en gång gällande det, då tycker han att jag för över hela ansvaret på honom?!.... Han sa också att han tror att jag skulle kunna få det så mycket bättre med någon annan, och att jag t om skulle kunna hitta nån sådan nu redan till helgen.
Men jag ÄLSKAR honom, det gör jag verkligen......så jävla svårt och jobbigt. Jag har tänkt att jag kan ge det till efter jul iallafall?! Om jag bara tänker mig för, och även han, så kan det kanske funka?!
Han säger att han tvivlar mycket på sig själv just nu.. Att han inte vet nåt.
Jag föreslog att han behövde prata med någon om sin svåra uppväxt, eftersom alla som varit med om svåra saker oftast behöver prata med någon osv. Jag sa även att jag själv beställt tid till kurator. Han sa att "det där har jag typ redan ordnat upp, så det kommer jag inte göra, och det vill jag inte höra igen"...
Han vet själv att han är löjlig och jävligt känslig.. som när han blir jättesur för småsaker, som när jag säger att "du får nog gå hem nu, du ska ju upp tidigt imorn" då blev han jättesur för att jag sa det "på omvägar" och skyllde på honom, om jag kanske själv ville sova egentligen. Så nästa gång sa jag precis som vi kommit överens om: "Jag ska sova nu, så du får gå hem, så ses vi imorgon" han halvsov i min soffa då. Då reagerade han då med. Men han sa: Jag är inte arg nu, men sättet du sa det på var jävligt dåligt (eller vilket ord han använde) och då blev jag chockad och suckade och skulle börja försvara att det var ju HAN som ville att jag skulle säga det på det sättet.. då fick han världens bryt och började gapa å skälla =( för att jag inte bara kunde acceptera att han tyckte så, utan att jag alltid måste försvara mig tyckte han.
Han sa själv att han vet att han är löjlig, och han vet inte varför han reagerar så, att det kan ha med sin uppväxt att göra, nåt han associerar till det? Han vet inte, men han säger att jag bara ska acceptera att han reagerar på det och inte försöka tjöta tillbaka. För han hade ändå bitit sig i tungan den gången och började med att han inte var arg. Och hade jag bara sagt ja ok.. så hade det antagligen inte blivit sånt anfall från hans sida..
Han ringde iallafall sedan och bad om ursäkt för att han blev arg på mig.. Då var jag dum och sa först att jag är glad att du ringde, och det var tur det!! Då blev han sur för det, för han ringde och "blottade" sig och verkligen bad om ursäkt, och så säger jag "det var tur det". För jag var ju fortfarande rätt chockad och förbannad jag med liksom. Men han har ju rätt där, jag skulle bara accepterat, eller inte isåfall.