jag har träffat en kille ett par månader som jag starkt tror har borderline.. vi har världens svacka nu, och jag måste få prata med någon om hur jag ska hantera situationen just nu, snälla. kan någon lämna sitt telenummer eller kan jag inboxa någon om detta, känner jag behöver prata med någon..
han svarar itne när jag ringer, svarar inte på sms. Han har aldrig varit så kär i någon annan som han är i mig. För några dagar sedan pratade han om giftermål och barn osv.. nu säger han helt plötsligt att det inte kommer funka bla bla?!?!!.. Fast vi egentligen passar skitbra ihop. För han har blivit sur pga en småsak som vanligt, jag måste få prata med någon...
weird one, har du sett mail där jag lämnat msn-adress?
TS skulle gärna vilja "prata" med dig också, då jag känner igen mycket av det du skriver i min pojkvän..
seriöst, jag måååste få prata med någon NU om detta.. snälla!!!
men snälla. jag måste få prata med någon!! går det att ordna? under utredning?!
ok =( lessen för din skull.
Och jag vet fan inte vad jag ska göra, mycket tyder på att han har borderline, men tänk om han inte har det.. det kommer jag antagligen aldrig få reda på. men som sagt, skicka gärna din msn-adress om du har lust, så kan jag skriva massa där, så kan du bara om du orkar, skriva vad du tror efter du hört allt.
SKa jag be om ursäkt igen, eller är det ingen mening? Han ser ju inte sitt eget "fel" i det här, utan tycker bara att jag behandlat honom illa så att han mår dåligt? :/
Tack så mycket för ditt svar.
Jag är så jävla lessen och nere nu så det finns inte. Han är så jävla perfekt gällande ALLT annat!!! Och jag är inte ens 100 på att han har borderline, så det känns så jävla jobbigt allting.......
Nu ringde han upp mig.. jag frågade om han älskade mig och han sa "ja det gör jag", så frågade jag om han vill att det ska funka mellan oss, och det ville han också..
Men han säger att han inte vill ändra mig, och han förstår sig inte på mig ibland, jag skämtar mycket, och han förstår inte när jag skämtar eller när jag menar allvar, han klarar inte det säger han. Och så sa jag att han kan fråga när han känner sig osäker om jag skämtar eller inte, eftersom det kan bli svårt att ändra mig så med en gång gällande det, då tycker han att jag för över hela ansvaret på honom?!.... Han sa också att han tror att jag skulle kunna få det så mycket bättre med någon annan, och att jag t om skulle kunna hitta nån sådan nu redan till helgen.
Men jag ÄLSKAR honom, det gör jag verkligen......så jävla svårt och jobbigt. Jag har tänkt att jag kan ge det till efter jul iallafall?! Om jag bara tänker mig för, och även han, så kan det kanske funka?!
Han säger att han tvivlar mycket på sig själv just nu.. Att han inte vet nåt.
Jag föreslog att han behövde prata med någon om sin svåra uppväxt, eftersom alla som varit med om svåra saker oftast behöver prata med någon osv. Jag sa även att jag själv beställt tid till kurator. Han sa att "det där har jag typ redan ordnat upp, så det kommer jag inte göra, och det vill jag inte höra igen"...
Han vet själv att han är löjlig och jävligt känslig.. som när han blir jättesur för småsaker, som när jag säger att "du får nog gå hem nu, du ska ju upp tidigt imorn" då blev han jättesur för att jag sa det "på omvägar" och skyllde på honom, om jag kanske själv ville sova egentligen. Så nästa gång sa jag precis som vi kommit överens om: "Jag ska sova nu, så du får gå hem, så ses vi imorgon" han halvsov i min soffa då. Då reagerade han då med. Men han sa: Jag är inte arg nu, men sättet du sa det på var jävligt dåligt (eller vilket ord han använde) och då blev jag chockad och suckade och skulle börja försvara att det var ju HAN som ville att jag skulle säga det på det sättet.. då fick han världens bryt och började gapa å skälla =( för att jag inte bara kunde acceptera att han tyckte så, utan att jag alltid måste försvara mig tyckte han.
Han sa själv att han vet att han är löjlig, och han vet inte varför han reagerar så, att det kan ha med sin uppväxt att göra, nåt han associerar till det? Han vet inte, men han säger att jag bara ska acceptera att han reagerar på det och inte försöka tjöta tillbaka. För han hade ändå bitit sig i tungan den gången och började med att han inte var arg. Och hade jag bara sagt ja ok.. så hade det antagligen inte blivit sånt anfall från hans sida..
Han ringde iallafall sedan och bad om ursäkt för att han blev arg på mig.. Då var jag dum och sa först att jag är glad att du ringde, och det var tur det!! Då blev han sur för det, för han ringde och "blottade" sig och verkligen bad om ursäkt, och så säger jag "det var tur det". För jag var ju fortfarande rätt chockad och förbannad jag med liksom. Men han har ju rätt där, jag skulle bara accepterat, eller inte isåfall.
dessutom ska han på en undersökning som kan visa att han lider av något som kan vara farligt.. och han sa när han ringde att han har tänkt mycket på det, att han inte är orolig för sin skull, utan för min (jag har förlorat en nära i sjukdom för ett tag sen) och att han tänkte att det isåfall var bra om det tog slut mellan oss innan han ev. får veta om han har något farligt. =(
.... är jag dum?.. knäpp?..
Jag mådde skit innan jag skrev att "han ringde upp nu" för det skrev jag innan. Det var som att världen vände och jag känner mig "glad" nu igen.
Samtidigt blir jag så jäkla orolig å skraj när ni skriver som ni gör, för ni har ju säkert rätt =( Men jag är så dum att jag ändå kommer fortsätta kämpa :( Jag ska börja prata med kurator ang. annan sak, så det kanske kan vara bra timing nu då ifall jag kommer bli mer knäckt?! =( Jag kommer såklart även att prata om honom.
Han skickade mig precis musikvideo med "me atloaf" " I wo Uld do anything 4 love"
Jag får se om jag får nåt tillfälle då, att nån gång säga att han måste prata med någon :/ för han säger själv att han inte kan ta emot komplimanger osv.. men han skulle nog itne hålla med om att han föraktar sig, även om han gör det?! Han är ofta självkritisk, och skämtar elakt om sig själv utan problem.
Jag skämtar ibland bland annat om att jag blir sur/ledsen fast det kanske inte alls är så allvarligt egentligen, så ska han börja förklara sig, så säger jag: men jag skämtade ju baaara!! Då känner han sig sårad osv, för han inte vet när jag skämtar. Ibland kan jag skämta med folk å sen glömma säga att jag skämtat 0 
men de flesta förstår när jag skämtar. Men han säger att han inte kan, och det gör honom galen, för jag ser likadan ut när jag skämtar och när jag inte skämtar.. :/ så det är ju säkert något som jag behöver jobba med..
ja, vad menar han med "but i wont do that"????? :-/ resten av texten är ju ganska klockren osv... hm.. jag får skicka å fråga honom, men hur ska jag fråga? jag skickade bara ett hjärta tillbaka..
jag tror att jag är stark nog, men det är svårt att veta.. det känns iaf tryggt att veta att han eg. själv vet att han har problem och att han ÄR känslig, han säger själv att det behövs en stor jävla uppslagsbok för att kunna förstå honom.
..jag vill inte leva genom någon annan, och tycker inte att jag gör det, han har sagt mycket bra saker och synpunkter om mig själv som jag håller med honom om, och han är smart, .. och för det allra mesta är ju allt normalt och jättebra. Bara att jag ska tänka på när han/om han får fler "anfall" att jag tar det lugnt och inte säger emot, så kan man prata om det nån annan gång när han är lugnare. Han brukar också be om ursäkt efteråt... fan va svårt =( kärleken är nog blind, hoppas jag inte kommer att ångra detta efteråt =(
Haha, som sagt, jag har också saker jag behöver jobba med, och ja, jag överanalyserar en hel del, och ältar!! Men seriöst, jag funderade vad han menar i texten då han sjunger så, vad vill han inte göra liksom???
och jag är sån som ställer tusen frågor hela tiden också, det blir han tokig på också =( alltså var det bra att du sa att jag inte skulle fråga vad han menade med det, onödigt.. som sagt, det är inte bara han som behöver jobba med saker..
Nej, han vet inte ens att jag misstänker att han har borderline =( Han vet att jag har hittat "nåt" på nätet som kan stämma överens med hans beteende (jag sa att det itne är en sjukdom, att det är vanligt om man haft en jobbig uppväxt som han haft, att man kan bli fri om man pratar med någon), men han frågade inget mer, utan blev mest sur för att jag hade googlat om det överhuvudtaget, "så du har googlat om hur dum i huvudet din pojkvän är" sen pratade vi inget om det på över en vecka, men i måndags började han igen, och sa att jag googlat och att jag tror han är psyksjuk osv, att han aldrig känt sig så "kränkt" eller va han sa. =(
Så där är mitt stora problem, att få honom att kolla upp sig!? Blir fan inte lätt.. men när vi bråkade sist sa han själv att han behöver kolla upp sig för att det är något fel, att han inte kan med sig själv , vet att det är han det är fel på, och att det inte är fel på mig osv.. men i måndags när han var arg igen sa han att han bara idiotförklarade mig och situationen och inte menade det :O suck.. idag sa han dock att han inte vet var han har sig själv, och att det är jag som fått honom att känna sig osäkrare än nånsin på sig själv, han sa att det inte bara berodde på mig, men att han verkligen kände så nu. Han visste ingenting. (han sa det inte elakt).
Jag sa att man behöver prata med någon när man haft jobbig uppväxt osv och inte fått chans att bearbeta det, då sa han bara "jag har inte, jag behöver inte det, så det vill jag inte höra igen" typ?! :-/