Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

Jag har borderline jag har separationsångest, svårt i relationer för att jag är rädd att de inte tycker om mig men det yttrar sig inte så extremt som vissa. Jag skulle aldrig vara otrogen, aldrig ljuga, jag är inte beroende av någonting, jag nedvärderar aldrig personerna el höjer dem till skyarna utan har en sund sn på dem och ser deras goda och mindra bra sidor. Jag tänker i svart och vitt med mig själv å vad jag tror folk tänker om mig inte om andra. Jag har svårrt att tolka andra mskor å tar saker personligt å känner att jag inte är värd som människa. Jag är väldigt svartsjuk men inte på nåt farligt sätt, är bara rädd att bli ersatt. För mig yttrar det sig i att jag vill fråga min kille saker och älta. Mkt jobbigt för honom men aldrig extremt. Jag tycker det är hemskt när personer som Anonym (nej tack) säger massa hemska saker om personer med borderline. Väldigt fördomsfullt och som vi inte skulle vara värda nåt som mskor. Å att dra alla över en kam. Jag trodde först inte ens på psykologen at jag hade borderline för jag tänkte på såna galningar som han beskriver men har insett att det inte alls behöver vara så, jag går i gruppterapi med 7 st tjejer ingen är som den andra. Alla är olika. Det finns en grund men det yttrar sig väldit olika å i väldigt olika styrkor.
Så är det ju med alla diagnoser. En diagnos sätts för att man ska få rätt hjäläp inte för att andra ska få fördomar å trycka ner oss. Synd att det finns så många såna fördomar så man måste skämmas för sin diagnos.
Är livrädd att folk ska få veta för då kanske de tror att jag är sån som jag inte alls är..

ps är ny i tråden å har bara läst början

Under utredning: har han bara haft kontakter på nätet? Var det bara nu när ni har uppehåll?
Är du säker på att han har träffat dem el ens velat träffa dem?
Mitt ex var inne på en sån sida för några år sen , ljög massa om det oxå, jag blev galen när jag fick veta. Men nu i efterhand så tycker jag inte alls att det är så farligt när jag har fått distans till det. Han ville inte träffa dem å gjorde det inte heller. Det var istället för porrsurfing, fantasier bara.
Om ni dessutom har en paus..? Han kanske bara skriver till folk för att han känner sig ensam å för tidsfördriv d kanske inte betyder ett dugg?
Eller så är det som du säger att han vill träffa nån å har gjort det?
Jag ville bara hjälpa dig att se det lite mera kallt nu när jag är ur det. Så du inte mår piss mer än du behöver
å kanske ångrar dig sen hur du reagerar på det..

Jag väntar själv på beslut nu om jag blir utförsäkrad i februari eller inte
chansen med denna jäkla moderatregering är ju inte stor
men jag hoppas allt jag kan att få forts sjukskrivning för jag kan absoult inte jobba å skulle jag bli utförsäkrad skulle alla mina besvär bli såååååå mkt värre. Å ekonomin så jag inte kommer klara att leva.

Känner igen mig såååå att inte kunna hålla mig från att skriva.
Mitt ex gjorde slut i oktober. Vi har prövat 5 ggr. Var förlovade. Han har tröttnat varje gång efter högst ett år. Då orkar han inte mer å känslorna börjar stängas av.
Vi har haft kontakt sen d tog slut , el jag har ringt, inte han, men det har varit ok om jag vill ringa.
Han säger att han älskar mig, vill komma över mej men inte har gjort d än
men han dejtar en tjej nu å försöker gå vidare
och på nyårsdagen ( dagen vi förlovade oss) så skrev han att han inte orka prata m mig
samma dagen efter
igår sa han att jag inte får ringa mer, han orkar inte prta m mig för han är rädd för bråk
jag frågade honom massa saker om känslor å oss innan, å frågade om han inte mådde dåligt att det var ett år sen vi förlova oss
antar att d e därför han inte vill höras mer
men jag är livrädd
att han inte kommer höra av sig
men han sa att jag inte fick höra av mig måste vänta på honom
men jag tror inte han kommer höra av sig
tror han komme gå vidare
jag vill inte
jag vill ha tllbaks honom han är den rätte för mig
han ville ju samma saker som jag
han har ingen tro kvar inget hopp kvar ingen lust kvar
men han ville samma som jag
å önskade han kunde få lusten kraften å längtan tillbaka
för jag går i terapi ( MBT) och jag har insett mina problem å ska göra allt jag kan för att ändra mig.
Men han vill inte försöka mer
undrar varför han itne saknar mig
även om han inte orkar borde han ju va ledsen
jag har mått så jävligt hela julhelgen , idag orkar jag inte känner mer
har stängt av
är rädd när nästa attack kommer
än så länge har inte terapin hjälpt, mår typ värre då jag inser hur sjuk jag är
men jag hoppas d kommer vända

ps under utredning jag förstår verkligen dig
 ville inte förminska det
ville bara hjälpa dig
jag förstår precis hur du känner
har varit där såååå länge
ältade det såååååååå många timmar
litade inte på honom efter d osv
men jag kan samtidigt se nu att i det fallet när han bara skrev som tidsfördriv å fantasi  så var det inget mot mig
å jag tror inte han ville hitta nån annan
tror d var spännande och distraktion

å förresten vad hemskt att du bara får 10 ggr
d behöver ju så mkt hjälp som d behövs å d lär ju va mer än det
jag fick sådär innan jag fick min MBT
de insåg att jag behövde mer till slut
efter 10 år av olika psykologer
men fortsätt berätta allt skit
dra fram d värsta du känt
så de verkligen förstår hur dåligt du mår

Ni andra känner ni igen er att förlora er kärlek
ert livs kärlek?
för de inte orkar med er?

jag har inte bara förlorat min kärlek
alla vänner har lämnat mig
min mamma orkar inte med mig
har bara en vän kvar hoppas d förblir så
men det är så hemskt att veta att ingen orkar med en
varför ska man då leva
att vara jobbig
å inte kunna ändra på det
så trött på att höra att jag är negativ å självisk
tycker jag är positiv trots allt skit jag varit m om å allt jag känner
att jag fortfarande kämpar
men de vet inget om det för de har väl aldrig vart med om nåt liknande
blir så irriterad på de som får allt å ändå klagar på mig som har d förjävligt å gör d bästa jag kan

En vän:
Jag känner att jag vill försvara din vän
jag förstår att det är jobbigt för er
men tänk hur jobbigt d måste vara för henne
hon vill inte att det ska vara så
hon orkar bara inte bättre
hon behöver er
Det vore bra om ni hittade ett sätt att hjälpa henne istället för att lämna henne
kolla info om borderline å kolla hur man kan hjälpa som anhörig
hur man ska tala med en sen person osv
ett tips är sidan borderlinepersonaltysupport.com eller sök på Tami Green på youtube
bra tips till anhöriga
Försök prata m henne när hon inte är i affekt
tänk det ni vill säga men gör det 10 ggr mjukare
för en borderlinare tar ändå allting så hårt så man behöver inte ta i el vara hård
Jag skulle lägga fram det mer som att ni vill hjälpa henne, ni vill inte att hon ska må dåligt
att ni känner er maktlösa å inte vet hur ni ska hjälpa henne
försök förklara också hur ni känner utan att vara för kritiska
säg kanske att ni skulle önska....att hon lyssnade lite mer t.ex men säg också att ni förstår att det är svårt för henne att vara stöttande å lyssnande när hon är inne i sin hemska känsla
när du gör så här så förstår vi inte...kan du förklara..

och ni som inte tycker att det lät som borderline
jag känner igen mig i det å jagh ar borderline
inte bipolär
jag är jätte empatisk har massa medkänsla blir ledsen om nån annan är ledsen å så vidare
men när jag själv mår piss orkar jag inte se el tänka
det är inget jag gör med flit
man har liksom ingen plats för att tänka på andra
för man står inte ut med sig själv å sina känslor

vad jag vet så är väl bioplära mer i längre perioder väldigt ledsna el väldigt glada
en borderlinare kan ändra humör på några sekunder
för nån sa nåt el gjorde nåt
det har med känsligheten att göra

var tog alla vägen?

är så ensam vill prata m nån..

varrför finns jag
jag borde inte finnas
för ingen tycker bra om mig
alla tycker så mkt illa om mig
ingen förstår mig
alla tolkar allt jag gör negativt
om jag är en så jävla dålig mska så borde jag väl inte finnas
för vem skulle bry sig
jag är så trött på att folk aldrig kan förstå mig
va på min sida
men istället väljer de att tolka allt jag gör så jävla negativt å aldrig vara förstående
aldrig bry sig om vad jag känner
för vad jag känner har aldrig spelat nån roll
men vad alla andra känner det bryr sig alla om
så jag är inpräntad hur oviktig jag är
hur oviktiga mina känslor är
och hur jobbig jag är vilken börda jag är
jag ska tydligen be om ursäkt för att jag finns

den har inte hjälpt mig än
på så vis att jag mår ff piss
mår typ värre

men det som är bra är att få höra andra i gruppen , att veta att man inte är ensam
och att de som jobbar med en är förstående med diagnosen
vissa behandlare som inte vet hur man ska va mot en borderlinare kan verkligen förvärra

ingen som vill säga nåt t mig om allt jag berättat

Jane1 har du också såna problem?

var tog alla vägen

fy f-n vad meningslöst livet känns utan honom..
och med ständiga problem med mamma när jag försöker förklara hur jag känner
mitt kök ser ut som ett äckligt bombnedslag som efter varje helg,
orkar inte bry mig om nåt
är hungrig men har ingen mat hemma och orkar inte handla
allt är bara skit
orkar inte va positiv allt känns så jäkla meningslöst
och det kommer inte bli bättre
jag kommer aldrig få min kärlek till baka och mina framtidsplaner
åååååååååååå

ja har varit så låg innan , värre många ggr, men är egentligen låg hela tiden då jag inte är tillsammans med honom, å nej jag kommer inte hitta nån ny, det är komplicerat men verkar itne som jag kan sluta älska honom trots att jag försökt och trott att jag gått vidare hamnar jag alltid tillbaka till att jag aldrig slutat älska utan bara förträngt
jag tycker itne det är värt att resa sig när man faller igen hela tiden

jobbigt att du också känner så
nåt särskilt som hänt dig nu
el bara skit ändå?

usch det är hemskt när det är så att man inte kan älska nån så mkt
å det inte fungerar
man vill ju inte känna mindre med den man är med om man hittar nån
isf bättre

ja vi får stötta varandra här
var i sverige bor du?
läste du det jag skrev om rätt behandling
d kände jag iaf var en stor skillnad
min nuvarande terapeut å de i gruppterapin har väldit respekt för hur jag är