Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?
Jag har borderline jag har separationsångest, svårt i relationer för att jag är rädd att de inte tycker om mig men det yttrar sig inte så extremt som vissa. Jag skulle aldrig vara otrogen, aldrig ljuga, jag är inte beroende av någonting, jag nedvärderar aldrig personerna el höjer dem till skyarna utan har en sund sn på dem och ser deras goda och mindra bra sidor. Jag tänker i svart och vitt med mig själv å vad jag tror folk tänker om mig inte om andra. Jag har svårrt att tolka andra mskor å tar saker personligt å känner att jag inte är värd som människa. Jag är väldigt svartsjuk men inte på nåt farligt sätt, är bara rädd att bli ersatt. För mig yttrar det sig i att jag vill fråga min kille saker och älta. Mkt jobbigt för honom men aldrig extremt. Jag tycker det är hemskt när personer som Anonym (nej tack) säger massa hemska saker om personer med borderline. Väldigt fördomsfullt och som vi inte skulle vara värda nåt som mskor. Å att dra alla över en kam. Jag trodde först inte ens på psykologen at jag hade borderline för jag tänkte på såna galningar som han beskriver men har insett att det inte alls behöver vara så, jag går i gruppterapi med 7 st tjejer ingen är som den andra. Alla är olika. Det finns en grund men det yttrar sig väldit olika å i väldigt olika styrkor.
Så är det ju med alla diagnoser. En diagnos sätts för att man ska få rätt hjäläp inte för att andra ska få fördomar å trycka ner oss. Synd att det finns så många såna fördomar så man måste skämmas för sin diagnos.
Är livrädd att folk ska få veta för då kanske de tror att jag är sån som jag inte alls är..