Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

Jag läste om borderline idag och mycket som stod där stämde överens om hur jag är. Men samtidigt så kanske jag bara får det till att stämma.
Nån kunnig som kan tolka lite av det jag kommit fram till?

Utdrag från Wikipedia:

gör stora ansträngningar för att undvika verkliga eller fantiserade separationer uppvisar ett mönster av instabila och intensiva mellanmänskliga relationer som kännetecknas av extrem idealisering omväxlande med extrem nedvärdering uppvisar påtaglig osäkerhet och instabilitet i självbild och identitetskänsla visar impulsivitet i minst två olika avseenden som kan leda till allvarliga konsekvenser för personen själv (till exempel slösaktighet, sexuell äventyrlighet, alkohol-, medicin- eller drogmissbruk, vårdslöshet i trafik, hetsätning, kaotisk livsstil). uppvisar upprepat suicidalt beteende, suicidala gester, suicidhot, eller självskadande handlingar är affektivt instabil, vilket beror på en påtaglig benägenhet att reagera med förändring av sinnesstämningen (till exempel intensiv episodisk nedstämdhet, irritabilitet eller ångest som vanligtvis varar i några timmar och endast sällan längre än några få dagar) känner en kronisk tomhetskänsla uppvisar inadekvat, intensiv vrede eller har svårt att kontrollera aggressiva impulser (till exempel ofta återkommande temperamentsutbrott, konstant ilska, upprepade slagsmål) har övergående, stressrelaterade paranoida tankegångar eller dissociativa symptom. Mina gämförelser av den texten ovan:Det är alltid jag som bryter upp relationer med andra. Framförallt pojkvänner. Anledningen är väl att jag tröttnar på dom och inte orkar med deras egenheter.
Jag är alltid snäll mot alla som är snälla mot mig. Gör nån mig illa så har jag svårt för att säga ifrån och blir ofta ledsen och ställer mig i försvarsposition. Mot min familj eller vänner får jag aldrig utbrott, endast mot pojkvänner.
Jag har dålig självbild ibland, men oftast är den bra beroende på hur jag mår. Men är jag i en relation kan jag misstro att alla komplimanger verkligen stämmer och gärna ifrågasätter komplimangerna.
Impulsiv är jag i många avseenden. Har en historia med många sexpartners (över 100st).
Aldrig skulle jag ens kunna tänka mig att ta mitt liv eller skada mig fysiskt. Dock har jag trichotillomani som är ett tvångssyndrom.
Irriterad kan jag bli om jag blir stressad och då kan jag ryta till, men det går ofta över på 2 sekunder. Slåss eller få extrema vredesutbrott är verkligen inget som hör till min vardag. Men visst det har hänt men då pågrund av en pojkvän vid svek. Men 99,9% av fallen så kniper jag bara ihop. Har väldigt lätt för att behärska mig.
Ja, tomhetskänsla kan jag ibland känna. Men oftast i ett förhållande. När jag är singel så känner jag mig tillfreds med livet.
Paranoid är jag inte mer än vad som behövs, vilket betyder att man aldrig ska lita på folk till 100%. I förhållanden kan jag ha vissa misstankar, men jag lägger band på mig tills att jag fått bekräftat mina misstankar.

Tack för svaret!
Ok, så om jag förstått det rätt så en person med borderline mår oftast dåligt?! För det gör inte jag iaf. Det är sällan jag ser mörkt på livet. Ser oftast väldigt positivt på saker och om det är nått i mitt liv jag inte är nöjd med så ändrar jag på det.

Det där med förhållande med killar har jag haft rätt svårt med. Ingen kille har varit otrogen mot mig. Men jag har varit i 3 långa förhållanden där det funkat väldigt bra. I ett fick vi en dotter som nu är 2 år. Dock hade jag ett kort på 6 månader där det var total kaos, som avslutades nu i dagarna. Han och jag var väldigt lika och det funka inte alls. Han påstod iaf att jag har borderline pågrund av mitt förgångna med många sexpartners och att han tyckte jag var kall och oempatisk. Men så är inte fallet. Jag är en mycket kärleksfull person.
När det sker saker i ett förhållande, t.ex att killen har konstiga saker för sig så kan jag bli helt avtänd och mina känslor för honom trubbas av lite. Jag kan bli väldigt distancerad och kall. och när det sker då vet jag att då är det lika bra att göra slut för jag vet att det aldrig blir bättre.

Jag kolla på videon och kunde inte alls relatera till den. Visst mår man dåligt ibland, men det är inte nått som inte går över ganska snabbt.
Jag tror det var han som tog ut det värsta av mig och jag skicka ett sms där jag faktiskt skrev att jag inte kände mig som mig själv med honom och att nu när det är slut så har jag äntligen kommit tillbaka till mitt rätta jag. Men där är nog något med honom psykiskt som han behöver ta tag i. Han hade problem med humöret och hamna i många konstiga saker. Han har dessutom ett förflutet med droger. kanske är så att jag blev lite som jag umgicks och han såg dom dåliga sidorna i mig som egentligen kom från honom. Mycket konstigt resonemang, men han influera mig lite på nått sätt.
Nu är jag lycklig att jag slapp honom och hans märkliga grejor.

Jag tror nog det är som du säger. Jag kände inte riktigt igen mig med honom. Och han säger att han ska söka hjälp för sina humörsvängningar. Han ville att jag oxå skulle söka hjälp ^^ Men just nu känns det inte som jag har några bekymmer, dom försvann när han försvann

Jag är medveten om att jag var kall mot honom vid slutet och det var en medveten sak jag gjorde eftersom han betedde sig konstigt, men innan det var jag hur kärleksfull som helst men den biten lämna han utanför

Det jag vill få sagt är att jag är en kärleksfull person mot människor jag tycker om.

Ta komplimanger kan jag och blir väldigt glad, men visst blir man misstänksam om man får komplimang av en urfull kille på krogen. Uppmuntarar mig själv gör jag ständigt och tycker jag är stark och sjukt duktig på en massa saker. Men det kanske inte har nån betydelse.

Men det är ganska naturligt att ibland ha lite sämre självbild, t.ex efter att man fött barn och hela kroppen förändras.
Men som oftast vet jag att jag är hur fin som helst och duger precis som jag är även om jag har bristningar över hela kroppen
Det med min självbild har växlat mycket nu de senaste 6 månaderna (det var nog det jag referera till i mitt första inlägg) då jag blev sjukt osäker i det förhållandet jag var i. Och som jag berättade innan så blev jag en annan människa med den killen vilket var ganska skrämmande. När han försvann så försvann den där känslan oxå om att det skulle va nått fel på mig för det är det verkligen inte :)

Jag är inte ute efter att få en diagnos här, utan mer förstå hur man med borderline tänker. För jag kan inte riktigt förstå. Har en vännina som har borderline, adhd och bipolär. Och hon kan vara riktigt outhärdlig ibland och jag kan aldrig sätta mig in i hennes känslomässiga berg och dalbanna då jag själv inte har det.

Nej jag ser absolut inte ner på någon med sjukdomar av något slag.
Vad beträffar min vännina så ville jag inte påstå att alla med borderline är likadana och jag påpeka bara att jag inte förstod just henne. Hon har flera olika störningar.
Jag vill bara få insikt i just borderline och det har jag fått med hjälp av bra svar av Ts. Väldigt uppskattat.
Kanske uttrycker jag mig fel ibland men inget jag skriver är illa menat. Så om du har fått intrycket av att jag vill trycka ner nån så måste jag verkligen be om ursäkt.

Trichotillomani har jag haft sen jag var 8 år, men det är inget jag sökt hjälp för då jag inte vetat att det faktiskt varit nått man kan få hjälp för, när jag känner att jag vill ha stöd och hjälp kommer jag söka KBT. För inte så längesen börja jag tala om just denna störningen med vänner och familj vilket gjort mig stark just i mitt sätt att se på denna störningen. Reaktionen jag fått av mina nära och kära har varit väldigt stöttande och det är jag väldigt glad för.
Många sexpartners kan man ju ha utan att ha någon störning. Det beror ju på varför man väljer att ha många sexpartners.

Skulle jag ha borderline så är inte jag ledsen för det. Jag är ju fortfarande samma person för det.