Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

Hej,
läste lite i eran tråd... ursäkta om jag tränger mig på bara sådär... hittade info om borderline ett tag sedan på internet... Jag har lite frågor om det går bra?
Vilka är typiska symptomen?

Jag har känt mig konstig i typ flera år... jag vet inte riktigt hur jag ska förklara...

Exempel om min sambo ska åka in till stan med sina vänner blir jag helt utom mig. Jag blir misstänksam och orolig om vad han ska göra där, vem han ska vara med, hur länge han ska vara borta osv... jag förhör honom... jag har väldigt svårt  att bli lämnad av just honom nästan som separationsångest.( har svårt att bli lämnad ensam över huvud taget) det känns som om han ska lämna mig, men det är ju inte föralltid. oftast slutar det att han blir arg på mig och vi börjar bråka... jag får sån ångest inom mig och börjar gråta och blir helt deprimerad och vill inte leva längre ibland har det hänt att man velat skada sig och det har hänt några ggr... ibland kan jag ringa honom och be honom att komma hem på direkten för det känns som jag annars blir galen och jag inte vet vad jag ska ta mig till. jag nästan bönar och ber honom... andra saker är att jag kan bli arg för ingenting, jag tappar kontrollen... mitt humör kan svänga från att vara lycklig till att allt känns meningslöst... detta går i perioder, ibland går det bättre ibland sämre.

min sambo tycker det är jobbigt att jag alltid misstänker honom och alltid ska fråga ut honom som om att jag jobbade på "fbi" ... och när jag är "clear" i mitt huvud så vet jag att han aldrig skulle göra något "förbjudet" om man säger så...

är det normalt att ha det så? ibland blir ja bara så trött på detta beteende...

Jag känner igen mig i det du berättar också!
Att om jag och min sambo bråkar så tror jag att det är över, jag blir jättesydig och säger saker jag sedan ångrar och skämms över. Jag blir också helt hysterisk och när han är påväg ut för att han fått nog av mitt beteende får jag panik och vill att han ska stanna jag känner att jag kan göra vad som helst i den stunden bara han inte lämnar mig. Och går han ut ändå så har jag lust och slå sönder saker, fast det har jag inte gjort riktigt än sålänge bara kastat iväg fjärrkontrollen en gng. Jag gråter hejdlöst och vet bokstavligen talat inte vart jag ska ta vägen. Känner samma som du skriver, att det känns stort varje gång fastän det hänt hundra ggr innan... och jag vet ju att varje gång kommer han tillbaka efter några timmar men ändå blir det som en slags kortslutning i skallen...
Och när han ska iväg med sina vänner vet jag ju att han kommer tillbaka så varför håller man på som man gör?
Och ibland kan jag bara få för mig att han inte älskar mig längre, att jag är tråkig och att han inte vill ha mig längre. att alla andra tjejer ser mkt bättre ut och han inte är nöjd med mig.

Det är ju min första kille/sambo jag någonsin haft, vi träffades 2005, vi har vart ihop sen 2006. det var då jag började märka av dessa beteenden från mig. jag kan minnas när jag var yngre att jag redan då hade nån slags  beslutsångest om jag skulle välja åka med min pappa eller om jag skulle stanna med min mamma (när min pappa brukade åka utanför stan men han kom ju hem samma eftermiddag) vet inte om detta ens har med saken att göra men jag har funderat på det innan...

usch, du skriver att han hade varit otrogen förr? det måste varit förjävligt, det blir svårt att lita på...

har du några tips hur man kan bli av med detta beteende? eller förbättra det? har du det fortfarande så? jag känner igen så mycket du skriver om...

glömde nämna om han tex kommer en halvtimma sent eller inte svarar på en gng i mobilen när jag ringer så blir jag också som en galning. jag frågar varför han är sen, varför han inte ringde o sa att han skulle bli sen, varför inte han svarar med en gng, jag får för mig att han inte vill svara i mobilen när jag ringer...
jag vill bestämma vad han ska göra o inte göra, när han ska komma och massa sånt...
jag skämms i efterhand när jag tänker efter...

Oj, jag har också haft massor med mardrömmar om att min sambo gömmer sig för mig jag får leta efter honom... man vaknar med sån ångest så man e nästan tröttare än när man la sig...

TACK för tipset ska verkligen försöka "planera" vad jag ska göra när nästa händelse kommer... men det är svårt att hålla i sina känslor! Ska försöka iaf... Ja men självklart ska du vara stolt över att ha lyckats o inte överreagera (eller hur man ska förklara det), även om ingen annan fattar varför man ska vara stolt så vet du ju själv varför...

Men har du diagnos på borderline?

Kan man någonsin bli av med detta beteende tror du? =(

Tack för svaren iaf, trodde jag var den ensa som hade dessa "problem"