Inlägg från: Anonym (Jag också??) |Visa alla inlägg
  • Anonym (Jag också??)

    Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

    Vad skönt att läsa att så många har samma problem som mig! Fast jag beklagar ju för er skull förstås.. men det är skönt att se att man inte är ensam. Är inte utredd för borderline även om det spekulerats lite kring det. Men min terapeut förklarade att man kan se det som en tiogradig skala och att det kan skilja mycket kring problematiken från 1 till 10. Jag har aldrig haft något självskadebeteende även om jag varit destruktiv mer i mina val av relationer. Inte missbruk eller misshandel, bara personer som varit lite halvt elaka och där jag varit till lags hela tiden och gjort allt de velat, för att sedan bli lämnad och känna mig helt förkrossad.

    Den som varit uppriktigt intresserad av mig har jag gjort slut med eftersom jag känt förakt för personen för att den valt mig. Jag var gift i många år och vi skildes av många olika skäl.. men vi skildes som vänner. Men nu är jag på singelmarknaden igen och har varit på några dejter. Har fattat tycke för en person men när han inte hör av sig tillräckligt ofta för att stilla mitt behov av bekräftelse på att han är intresserad, så får jag panik och börjar skylla på mig själv och säga de elaka sakerna till mig själv som jag alltid gjort. Jag är fet, ful, hemsk och förtjänar inget annat än att bli lämnad eller illa behandlad.

    Börjar mer och mer fundera på om jag har borderline, även om jag inte gör så mycket destruktiva handlingar. Men jag hamnar alltid i så konstiga situationer! Och jag gör impulsiva saker, tror att jag ser en situation på "rätt sätt" och så reagerar jag utifrån det, och sedan visar det sig att jag hade helt fel.. och jag fattar ingenting. Varför kan jag inte vänta med reaktionerna??? Varför måste jag sitta och kolla 200 ggr/dag om han går online på datorn?? Jag hoppar över mat eller disk för att uppdatera mailen ifall han får för sig att skicka ett mail. Det är fan inte friskt någonstans..

    Det som är jobbigast är att jag tror att något är sanning och utifrån det reagerar jag. Men så får jag förklarat för mig annorlunda, och då är det så svårt att ställa om bilden och känslorna och jag förstår inte mina egna reaktioner. Jag önskar att jag inte vore sån här!!

  • Anonym (Jag också??)
    saltochsur skrev 2011-06-03 21:25:53 följande:
    Jag också??

    Hur fungerade ditt förhållande när du var gift, var det annorlunda mot nu?

     jagskavarasnall.blogspot.com/ 
    Oj, det varierade. Vi hade inte aggressiva gräl eller så, utan var nog mer jag som blev väldigt ledsen emellanåt när vi grälade för att jag kände mig missförstådd även av honom. Jag kunde tolka saker han sa som väldigt negativt, som en förolämpning, och bli ledsen. Och han förstod inte alls och kunde bli frustrerad över att jag trodde att han menade så som jag tolkade det. Skitjobbigt för oss båda. Men skillnaden med honom var att jag efter så lång tid tillsammans ändå kunde lita på honom. Mitt mående var säkert bidragande orsak till att vi inte fungerade i längden, men det hände mer saker kring honom som gjorde det ohållbart i längden.

    Men ska jag vara ärlig så känns vår vänskap skör. Än så länge fungerar det för mig eftersom jag ändå haft någon att dejta, någon att hålla fast vid. Men när jag inte har det så rasar jag ganska omgående och känner mig värdelös och har svårt att få vardagen att fungera. Skulle han träffa någon ny och jag inte har gjort det så vet jag inte hur jag reagerar. Jag skulle inte ställa till det för honom men jag skulle nog bli hemsk mot mig själv.

    Har ganska nyss påbörjat basal kroppskännedom. Jag tycker det är jättesvårt! Men om man kan lära sig att använda det och försöka härda ut i känslorna så är man säkert väldigt hjälpt av det. Men häromdagen gjorde jag något väldigt impulsivt och dumt och då var all kunskap om BK som bortblåst. Det är som om hjärnan kopplas ur och man bara består av 100% känslor som man inte kan tygla. Fruktansvärt jobbigt.
  • Anonym (Jag också??)
    Anonym skrev 2011-06-03 21:37:56 följande:
    Välkommen till klubben! Lite "kul" att se hur lika vi alla är. Det känns lite konstigt att det faktiskt finns fler som  förstår mig på riktigt när jag berättar om såna saker du just skrev om. Vill också vara normal men samtidigt har jag ingen aning om hur det känns att vara det heller. Detta är ju jag. Är jag fortfarande mig själv om jag är normal?
    Tack. Jag upplever också att det är så svårt att få andra att förstå hur man känner och reagerar! Det var en overklig känsla när jag började träffa min terapeut, att faktiskt sitta och prata med någon som förstår en och som man inte behöver anstränga sig extremt för att nå fram till.

    Jag är i dagsläget sjukskriven och har varit det en längre tid nu. Det hände många saker på kort tid och till slut blev allt för mycket. Sen har jag haft den här svårigheten sedan barnsben men aldrig fått hjälp eftersom jag varit välfungerande och lyckats hålla fasad och allting på insidan, förutom när det kom till relationer.

    Men jag kan fortfarande inte förklara för vänner varför jag är sjukskriven. Eller några förstår. Men för inte länge sedan så blev jag ifrågasatt av en vän. Hon upplevde mig som glad och pigg och förstår inte att jag bara visar henne det jag tror att hon vill se och det jag kan dela med mig av. De stunder som jag mår riktigt dåligt, då är jag i min ensamhet. Och jag kan pendla från att vara glad, gå och sjunga till musik och känna att livet är ganska bra (när jag lyckas förtränga tillvaron) till att sedan hamna i botten en timma senare bara för att jag får ett mail som inte innehåller "rätt saker" eller för att jag inte fått något mail alls. Då känner jag mig genast värdelös och jag blir fruktansvärt pessimistisk. Från det ena sinnesläget till det andra på hur kort tid som helst.

    Hur funkar det för dig då?
  • Anonym (Jag också??)
    Anonym skrev 2011-06-03 21:43:08 följande:
    Jag har råkat dejta en bekant till min kille när vi hade vårat uppehåll (som varade under flera år). Visste inte ens om att de kände varandra då. Har berättat det för min kille, han blev inte glad men han försöker ignorera det. Jag däremot kan inte det. Skrev precis ett mail och gjorde slut för att jag kände mig så dum att min kille ska springa på honom på stan och veta att han haft sex med hans tjej. Så jag gjorde slut i förebyggande syfte, för jag kände mig så värdelös pga det. Nu ångrar jag såklart mailet, för vill ju inte att det ska vara slut. Men jag har besämt i mitt eget huvud att jag inte förtjänar honom pga detta. Blir galen på mig själv!
    Oj! Såg ditt inlägg när jag skrivit mitt eget. Jag känner så väl igen mig i det du skriver!! I förra veckan avslutade jag relationen med den jag träffat det sista också för att jag trodde ändå att han skulle avsluta med mig. Men jag hade fel. Men jag var ju så säker!!

    Förstår att du ångrar mailet och det värsta är väl väntan du måste stå ut med innan du får ett svar från honom! Och sedan ska du hantera det svaret oavsett vad han skriver. Jag förstår precis hur det känns!

    När man stöter bort dem dels för att man är rädd för att de ska hinna före. Eller för att man nästan bara vill testa dem. När jag skickade mailet till den jag träffade önskade jag ju att han skulle skriva tillbaka att jag missförstått allting. Nu slutade det ganska väl ändå. Men jag kan inte alls lita på att han verkligen är intresserad. Är livrädd för att jag ska låta mig luras och sedan sitta där när han dumpar mig..
  • Anonym (Jag också??)
    Anonym skrev 2011-06-03 22:20:02 följande:
    Jag hade gjort allt för att också vara sjukskriven nu. Ska börja nytt jobb snart och har sån ångest inför det, för just nu har jag en väldigt dålig period och tanken på att gå dit bland en massa nya människor och hålla masken inför dom... Det känns omöjligt. Jag har inte krafterna. När jag mår dåligt så vill jag bara få göra det ifred.

    Jag har två långa sjukskrivningar bakom mig. Många tycker att det är dåligt att vara sjukskriven för depresioner, att man bara blir värre, men det var så välbehövligt! Jag fick återhämta mig och samla styrka i min egen takt. Man måste lägga energin på det, vilket är svårt när man samtidigt måste hänga med i det vanliga livet. Läkarna såg mig säkert som hopplöst fall som bara fick förlängt och förlängt. Men båda gångerna har jag själv en dag bara sagt till dom att nu är jag redo att gå tillbaka. Och klarat mig flera år utan att rasa då. Så sjukskrivningar är inte alltid av ondo. Visst blev jag lat och inaktiv, men man kommer igen när man är redo. Jag hatar att man har den pressen från livet. Att man MÅSTE jobba, MÅSTE laga mat, MÅSTE betala räkningar. Varför kan man inte bara få vara? Varför kan inte DET vara en rättighet? Nej, jag är inte en lat parasit, jag är bara inte så levnadsglad och känner att livet är ett straff som man bara sitter av. Försöker få tiden att gå så fort som möjligt bara.

    Mitt humör kan också pendla. Ibland utan orsak. De senaste dagarna har jag varit helt gråtfärdig på morgonen.Så fort någon sa något så grät jag. Gick ut en runda med hunden och bara grät i en timme.. Sen mådde jag bra tills på kvällen. Då kommer ångesten. Har inte sovit på flera nätter pga ångesten. Livet känns så mycket mer skrämmande på natten av någon anledning. Även när jag är glad så krävs det extremt lite för att göra mig hysteriskt ledsen. T.ex att killen inte ringt på hela dagen. Löjligt men sant.

    En vän skrev detta till mig idag på FB som jag ska försöka ha i åtanke när jag börjar vela i min relation

    "Never say goodbye when you still want to try,
    Never give up when you still feel you can take it,
    Never say you don’t love a person when you can’t let go"

    Det verkar så lätt när man läser det, men ack så svårt i verkligheten. Men ska ha det på en lapp framför datorn. Måste påminna mig själv om att inte göra slut om jag verkligen inte menar det, för risken finns att killen faktiskt går vidare då. Jag gör slut tusen gånger och förväntar mig att killen jag är med ska jaga mig och be mig komma tillbaka. När någon kille inte gjort det, då blir jag arg och tycker att han är ett svin och kontaktar så klart honom för att berätta detta också.
    Du får ursäkta att jag skrattar men det är som om jag skrivit det själv. Jag är supermedgörlig, gör allt i alla lägen så länge jag tror att de vill ha mig. Men tror jag att de är på väg bort eller redan har dumpat mig, då blir jag djävulen själv! Och eftersom den som dumpat sällan vill ha någon kontakt till att börja med så mailar eller sms:ar jag min galla. Ofta blir det först att jag spelar på känslorna, att jag är sårad. Funkar inte det och jag inte får något svar eller det svaret jag förväntar mig, då blir jag aggressiv och fruktansvärt otrevlig. Och aldrig har jag vunnit något på det! Självklart inte! När man uppträder som om man vore spritt språngande galen så lär de ju inte plötsligt komma på att de vill ha en tillbaka. Men ändå kan jag inte låta bli att ge mig hän för impulsen, för jag TROR ju att hur jag uppfattar situationen är det rätta.

    Jag håller helt och fullt med dig i ditt resonemang om pressen man lever under idag! Precis så kände jag innan jag blev sjukskriven, att man bara var en arbetskraft och helt saknade människovärde. Min första läkare sa till mig att det var bra att hålla sig sysselsatt när man var deprimerad och genomgick skilsmässa etc. Det var bara nyttigt! Sedan pratade jag med min terapeut och hon i sin tur ordnade tid med en psykiatriker, istället för vårdcentralen som jag haft kontakt med tidigare, och jag blev sjukskriven på stående fot. Tack och lov har jag inte haft några som helst problem med FK och det är jag innerligt tacksam för. Hade jag behövt kriga med dem också hade jag nog tagit livet av mig som jag ett tag kände för. Jag hade inte orkat med den smällen att få ekonomin raserad och att inte bli trodd! Men visst funderar jag på ibland hur jag ska orka med allting i framtiden. Jag vill inte hamna i samma läge igen. Men hittills har FK varit väldigt medgörliga och de verkar ha förstått att jag inte försöker mygla eller utnyttja systemet utan att jag VILL fungera.

    Inte något svar på mailen ännu..?
  • Anonym (Jag också??)
    Anonym skrev 2011-06-03 22:57:39 följande:
    Ja gud vilket psyko-rykte jag måste ha fått vid detta laget. Skäms när jag tänker på det. Och varje gång har jag lovat mig själv att vara normal men jag tappar kontrollen. Mina sms som är typ värsta uppsatserna ser ju inte heller så bra ut.

    Jag pratade med en gammal flört för ett tag sedan och han frågade hur det gått med allt, han visste om mina problem. Jag ville visa hur duktig jag blivit så sa att jag var ganska normal nu, gått i terapi och inte aaaalls är på samma sätt som tidigare. Bra tänkte han. Det fick han äta upp. Jag höll mig normal ett tag, och han var lite positivt överaskad. Men sen sabbade jag det och betedde mig precis som jag gjorde förr och bad han dra åt helvete. Sen ångrade jag mig, skrev ett brev och bad om ursäkt. Han svarade inte. Då skrev jag och förklarade hur sårad jag blev, och förklarade varför jag reagerade som jag gjorde. Inget svar. Då skrev jag ett så fult mail att jag skäms bara jag tänker på det. Bara öste ur mig hur hemsk han var, och hur han hade förstört mitt liv, och ja ALLT var hans fel. Tänk dig killens reaktion som sitter på andra änden och får dessa mail, ett efter ett. Vill INTE veta vad de tänker då.

    Nopp, min kille har inte svarat än. Tror inte han kommer göra det heller ikväll. Det kommer säkert lösa sig. Önskar att jag hade hans lösen så jag kunde gå in  på mailen och radera det. 20min innan jag skickade det så hade jag skickat ett så fint kärleksmail till honom. Varför kunde jag inte bara stoppat där och behärskat mig? Jag som gjort så mycket framsteg men faller tillbaka hela tiden nu. Jag måste lära mig att tänka att det är han som gjort valet att vara med mig, trots att jag är så hemsk och värdelös som jag anser att jag är. Det är hans problem om han väljer en sån tjej. Eller så får jag tänke "fake it ´til u make it" och bara hänga med så länge det fungerar. Men jag är så rädd för bakslag som kan sabba relationen. Jag hatar att vara kär så någon annan har makt över mina känslor! Men han är ganska van vid mig. Varje gång jag bett honom dra åt helvete så har han skickat ett sms efter några dagar och skrivit "jag saknar dig, din galne fan" , och sen är allt som det ska igen.
    Jag lovar också mig själv att jag ska behärska mig och inte bara reagera utan att tänka först! Men sen när jag befinner mig i situationen så kan jag bara inte tänka normalt. Då tänker jag att JAG har rätt och att han är en skitstövel och det ska han få veta också. Eller så hamnar jag i total självförakt och anklagar mig själv. Hade inte jag varit så hemsk så hade han ju stannat osv osv.

    Känner precis igen din beskrivning av att någon annan har makt över ens känslor! Och det KÄNNS verkligen så. För "normala" människor så finns nog helt andra gränser. Om någon ter sig ointresserad så tar man upp det på ett vettigt sätt, utan att bli helt känslomässig. Om någon gör slut, ja då kanske man är ledsen men man tar sig kragen och går vidare och tänker att det finns fler. Men jag kan inte tro på en för stunden fungerande relation. Jag letar fel och jag utgår ifrån att de egentligen inte älskar mig, för vem skulle kunna göra det? Jag har ju den SANNA bilden av mig själv, de som inte tycker jag är hemsk har bara inte upptäckt det ännu. Så går tankarna, även om jag intellektuellt sett förstår att det är en skev syn jag har på mig själv, men sån är känslan och känslorna kan jag inte kontrollera över huvud taget!

    Jag hoppas det löser sig med din pojkvän! Skönt att han ändå har så pass förståelse för ditt sätt att reagera och att han varit med förr.

    Nu ska jag sova men jag tittar in här igen! Det var jätteroligt att prata med dig. Är ju som att prata med sig själv!

    Sov gott! Kram
Svar på tråden Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?