Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

Oj, allt här skulle kunna vara jag, fy så jobbigt OCH nyttigt att läsa. Jag påbörjar utredning i höst. Efter 30 år av att lägga galet mycket energi på att balansera upp mina vansinniga humörsvängningar så har jag ått nog. KBT och traditionell terapi har inte hjälpt mig.
Jag är högpresterande i arbete/studier/ytliga relationer, men mina nära relationer slutar ibland i katastrof, jag har gjort ett par riktiga tabbar... En gång sumpade jag min bästa vän sen många år, en annan gång gjorde jag en abort i ren panik, sånt som gjort ont länge...
Nu är jag gift med två barn. Jag är en riktigt bra mamma, men min man får ta mycket skit. 
Jag svänger flera gånger per dag och det kan gå snabbt från irritation på en normal nivå till blixtrande vrede. I kärleksrelationer är det väldigt svart/vitt.

Jag tycker att du straffar dig själv onödigt hårt nu. Och hans "straff" står inte i relation till "brottet". Du skrev antagligen det "hemska" smset för att du behövde stöttning, trygghet, kärlek, en kram och någon som berättade för dig att allt blir bra. Korkad snubbe som inte har mer empati och förståelse för hur livrädd en gravid kvinna kan vara.

Jag och min man har ju varit ihop 4 år nu, men han fattar att när jag är som hemskast mår jag som sämst och då säger jag hemska saker-och då behöver jag INTE ha honom som berättar hur hemsk jag är, utan en kopp kaffe och en kram när jag lugnat ner mig. Mer ångest än man har behövs liksom inte alls.

Däremot så finns det många som borde ha lås på mobiler och e-mail så man inte tar den lättaste och fegaste ventilen där oden bara käks ut i hemska vilda strömmar. Jag borde kanske inte få ha mobil alls, nu när jag tänker efter.

Har tid för samtal/utredning på psykiatrin på Fredag. Jag är lite rädd. Min första kontakt med psykiatrin.

Tack! Det som gör mig lite rädd är också min mans orealistiska förväntningar på besöket. HAn tror att jag ska gå dit, bli utredd och få en mirakelmedicin som gör mig normalfungerande som i ett trollslag, vilket jag inte tror på. Vi har bestämt oss för att vi älskar varandra och ska leva ihop, men det är inte alltid så lätt. Jag har mina vredesutbrott och han har sina problem, som han tror bara är mina problem med mitt humör, men så enkelt är det ju inte. Det "krockar" ibland (ofta) eftersom jag dels kan tända till snabbt på ingenting men också har ett behov av att leva i en progressiv relation där man kan samtala kring problemen och ta till sig av konstruktiv kritik. Han är så defensiv att han alltid går i försvar vid minsta lilla, det leder till omedelbar konflikt eftersom jag då tänder till på alla cylindrar. Jag vet inte om jag gjort honom sådan genom mitt sätt att vara, eller om han alltid varit så (vilket jag tror), men jag kommer ju vilja kunna samtala med honom kring problemen vi har utan att han tar det som ett direkt angrepp.

Jag har jobbat ganska mycket på min kommunikation och att ge feedback. Jag är bra på att uttrycka mig och jag kan "ta" människor, alla utom min man, verkar det som, eftersom han också fått ta alla smällar när jag exploderar och vräker ur mig allt det hemskaste för att lindra min egen ångest. Med tanke på vad jag kan säga och ta till för tillfällig ångestlindring så kan man tro att det är Tourettes jag har. Jag säger hemskheter tvångsmässigt när jag mår skit, allt möjligt hemskt kommer ut. Sådant som jag vet är ruskigt fel och som krockar totalt med mina egentliga värderingar. Horunge, fitta, idiot osv...  Sorgligt som bara den.

Helt sant är att vi ju inte är onda, eller oempatiska, snarare tvärt om, men i stundens hetta lindrar vi vår ångest på destruktiva sätt. Jag vet att jag har väldigt lätt för att ta på mig skuldbördan i en relation, det tror jag många har. I sanning så stämmer uttrycket "kaka söker maka" och jag har haft en relation med en helt 100% normalfungerande kille och då fungerade jag också mycket bättre, vi triggade inte varandra. Tyvärr så var det för "tråkigt" för mig och jag lämnade. Jag har blivit dumpad en enda gång och jag har haft några relationer. Det var skitjobbigt, eftersom jag alltid sett till att jag är den som lämnar.
Min man är nästan helt "normal", men han har sina sidor och han är inte helt enkel. Jag har i vår relation tagit på mig för mycket skuld, den saken är klar.

Närhet ja, det är ju ett annan kapitel. Jag är asexuell i perioder, men inte rädd för närhet. Det är bättre nu när jag är trygg i min relation, så är det nog för de flesta, att man kanske aktar ryggen om man inte känner sig helt accepterad och älskad för den man är.

En diagnos (eller en personlighetstyp med ett namn på) är ingen ursäkt att såra andra människor, eller förstöra en annan människas liv.  Det är inte det det handlar om och det är inte vad det innebär att leva med borderline.

Alla får ta ansvar för sina egna val. Den som lever med borderline har lättare för att göra dåliga val, som kan såra andra, men de flesta tar fullt ansvar för sina handlingar och lär så länge dom lever. För många blir ångesten och skuldkänslorna ett problem, då man gjort val som sårat andra. Man kanske har sagt mycket hemskt, gjort en höna av en fjäder, vänt upp och ner på hela livet, efter sådana skov är det svårt att ta sig tillbaka och en förståelse för den egna sjukdomen och problematiken är verktyg att använda sig av, till slut kan man lära sig slå i nödbromsen.

Att någon skulle vilja undvika människor som oss kan jag både förstå och inte alls förstå. Bland oss finner man dom mest karismatiska, charmfulla, fantasifulla, kärleksfulla galningar man kan tänka sig. Med oss är livet fyllt av kärlek, action och passion. Med oss blir livet ett äventyr och resan må vara skumpigare, men hå och hej vilken åktur!  Det är det som är det farliga, men också det som attraherar andra människor till oss. Man ska inte välja att leva med mig om man inte står ut med rollen som stabilisator. Man ska inte leva med mig om man inte kan förlåta oförrätter. Men ska inte leva med mig om man vill leva ett tillbakadraget, lugnt och stilla liv utan plötsliga vändningar och överraskningar. Annars är jag rätt ok som livskamrat, trots mina stora fel och brister.

När jag var yngre gjorde jag mycket dumt, destruktivt och faktiskt rent farligt. Jag var otrogen i mina första förhållanden, men när jag skaffade mig riktiga, långvariga, mogna relationer upphörde det och jag har varit trogen sedan dess. Jag har använt droger och jag har sårat människor jag älskar genom riktigt korkade handlingar-men jag har också senaste åren landat i mig själv och jag kan hantera och värdera kärleken jag känner för min man och min familj. Det riktigt destruktiva är borta. Jag har mina "psykbryt" och det är jobbigt, men jag mår bra. Jag bjuder mig själv på ett sunt leverne och jag hatar inte mig själv.

Andra besöket för min pågående utredning imorgon, det känns jättebra!

Jag tror att man måste prata om problemen på ett sätt som tar fokus bort rån berörd person och utan pekpinnar. Tala inte om problemen som just problem, utan som en möjlighet att göra något riktigt bra genom att "vi kan kanske prova att göra såhär istället". Självförakt och låg självkänsla leder ota till kraftiga försvarsreaktioner som är bra att undvika så långt det är möjligt.

Ang. relationen till barnen. Personligen så har jag en mycket sund inställning till mitt föräldraskap. Jag har tålamod, är pedagogisk och jag älskar mina barn gränslöst och utan förbehåll. Jag är en jättebra mamma-och jag duger, även de dagar jag har sämre tålamod och humöret vibrerar i kroppen. MEN det kommer att bli svårare, när mina barn blir äldre och örstår att jag inte alltid handlar rationellt och framför allt så kommer dom att märka hur svårt deras pappa har det pga. mig. Det är just därför jag NU tar tag i mig själv och gör en utredning som ska leda till att jag år hjälp att hantera mina problem. Jag är en underbar människa på många sätt, men min gränslöshet då jag hanterar konflikter med min man ska inte överföras på barnen, det är INTE ok att lösa konlikter på mitt sätt. Jag måste göra om/göra rätt innan det blir ett problem. Bli en bättre förebild när det kommer till konflikthantering helt enkelt. Resten gör jag (ursäkta min blygsamhet) förbaskat bra.

Jag känner ett par stycken som har Borderline och alla har inte anknytningssvårigheter till sina barn. Jag har problem i mina relationer till män och mig själv, men jag har förmågan att sätta mina barn och deras behov i främsta rummet. Jag är sk. "AT-förälder" som samsover, bär i sjal och ger mina barn mycket närhet och all jordens kärlek. Att ha borderline innebär inte alltid att man är en otillräcklig förälder, det kan tvärt om bidra till att man ser barnets behov och att man lär sig möta sitt eget inre barn så man vet vilka missar som förälder man inte vill föra vidare. Dysfunktionella familjer för sina mönster i arv och många som får hjälp att hantera sina problem blir oerhört insiktsulla och lyhörda, trots det inre kaos som ibland råder.

Nu är det ju fortfarande osäkert om det är just borderline jag har, jag är just nu under utredning och det finns vissa saker i min person och mitt sätt att ungera och reagera som tyder på att jag lider av posttraumatiskt stressyndrom-resultatet är dock väldigt borderline.

Oj, så spännande, jag har då aldrig träffat någon någonsin som fungerar "normalt" sådär som man föreställer sig att "normalt" är, om man skrapat lite på ytan. Precis exakt ALLA har någon form av svaghet/svårighet/sårbarhet eller brist i det kognitiva eller känslomässiga. Grattis, det gör dig till en helt unik person, precis som alla vi andra, borderline eller inte.

På vilket sett har du nära anknytning med någon som lever med borderline? Har du själv borderline? Kan du läsa rubriken på trådstarten?

För att ge andra perspektiv: I min värld ska människor med väldigt trångt mellan ögonen passa sig noga för att skaffa barn, det räcker med inskränkta hillbillies i den här världen. Är det verkligen lämpligt för dig att skaffa barn?

Jag uppmanar dig att lämna tråden. Du tillför inget och du har inget alls att komma med som på minsta sätt berör ämnet.

Jag äter antidepp sedan 3 veckor, inga utbrott eller destruktiviteter under den tiden. Tror det hjälper, men jag känner mig lite ihålig. Vi ska resa 5 månader med start 18/10, så jag har full snurr på livet som vanligt och hinner verkligen inte bråka med min man. Vår erfarenhet är att vi teamar upp och blir enade som av cement när vi reser så jag oroar mig inte för relationen, mer att barnen ska bli sjuka osv...

Fy så tråkigt att höra Dryas, jag tycker du verkar vara klok och sansad och jag tror du tar dig igenom detta med dig själv och din värdighet i behåll.

Jag har också bränt relationschanser genom att vara för öppen, svartsjuk och "på", men när det väl kommer till kritan så "uppför" jag mig när jag till 100% respekterar en man och det är män som inte tar skit och som från början satt ett ordentligt stopp för tendenserna jag visat-män som är tydliga och inte accepterar att jag erbjuder dem att mata sina egon med mina utbrott av svartsjuka, kontrollbehov osv. Tyvärr så finns det en del män som gärna leker leken från början, men när man vill sansa sig och lita på så drar dom sig undan. det har jag tolkat som att dom är ute på en egoresa jag ändå inte vill följa med på.

För mig har medicinen gjort en enorm skillnad. Då äter jag låg dos av en "snäll" medicin, Citalopram. Jag har ingen borderlinediagnos, men många drag. Jag har arbetat mycket med mig själv, men min enorma ilska, knten till sorg och snabba humörväxlingar kunde jag inte arbeta bort. Jag kunde bara bete mig på ett acceptabelt sätt, men de snabba och jobbiga topparna och dalarna fanns kvar. Det har medicinen hjälpt mig få bukt med. Jag kastas inte längre mellan himmel och helvete 3 gånger per dag. Jag känner fortfarande allt, är inte avtrubbad ochvisst jag har humörsvängningar, men vågar nog påstå att det är inom normalgraden nu. Det är så jädrans skönt. För mig och för min man. Inte ett enda urspårat vredesutbrott sen jag började med medicinen (snart 2 mån.sen). Visst, jag kan bli arg, men inte obefogat och direkt från ingenting.

Jag är ute och reser nu, så jag har inte upplevt höstmörkret och rusket. Jag slipper det i år. Det tror jag är en stor bidragande orsak. Jag har en enorm "grundlycka" just nu, så jag kan nog inte utvärdera medicinen till fullo förren jag är i vardag, grådask och något litet jobbigt händer.

Jag blev varnad för viktökning och tappad sexlust, men inget av det har hänt mig. Jag hade 0 sexlust innan och nu har den faktiskt ökat när jag inte är lika ångestladdad.

Jag tror det är en vanlig företeelse som inte har med borderline att göra, att man flyr in i något nytt och "kaosar till det" när verkligheten är jobbig. Däremot så har säkert det platta fallet och svårigheterna att hantera känslorna med borderline att göra. Det är ju skitjobbigt att separera. Många av de känslorna är säkert överflyttade till den här nya killen.

Klart du vågar data! Övningen kanske får vara att du inte kastar dig in i något nytt förhållande =)

Om dom inte är säkra på att du har just borderline så kan dom inte utesluta att medicin fungerar. Det finns även borderlineare som är hjälpta av medicin.Stå på dig!!

Att dom är försiktiga med att diagnosticera med just borderline var att det var så inne, att många felbehandlades. En god vän till mig, som har ganska mycket insikt, har berättat att forskningen visat att borderline är på väg att fasas ut helt som diagnos, eftersom det egentligen oftast handlar om ADHD, där kvinnor reagerar annorlunda än män, med stört känslomönster, skadebeteende och annat "borderlineigt". Jag tror på henne.

Nej, man vet ju egentligen ingenting, men man vet skrämmande lite om Borderline också. Har inga länkar. Det kan ju vara värt att veta att män och kvinnor inte fungerar påsamma sätt vid samma diagnoser av kliniska sjukdomar och att det rimligen också kunde vara gällande de psykiska... Känns som att kriterierna ofta är satta utifrån män...

En bipolär person "kan" inte svänga med så täta intervaller. Sedan så brukar en pol vara den dominerande under längre perioder. Alternativt så har man bara en av polerna.

Enligt min psykolog var det minsann omöjligt*haha* där ser man. Jag ska läsa in mig mer på det och se om det kan stämma in på mig.

*fniss*
"Kännetecken för Cyklotymi är den överdrivna överkänsligheten och stormiga livsstilen. Den sociala funktionsförmågan är försämrad och man har problem med instabilitet. Cyklotymi övergår ofta till bipolär typ 1, 2 men kopplingen till till typ 2 är vanligast."

Det där hade han nog glömt dom timmarna jag var där. Så jädra korkat, med tanke på att jag har en pappa som är svårt sjuk i bipolär sjukdom och alltså har en ökad sårbarhet. Jag är ju dessutom hjälpt av mina antidepp.