Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

Min partner är inte hemsk mot andra personer (mitt ex har också IPS så jag vet att det finns individuella skillnader.) Jag skulle inte acceptera att agget vändes mot mig.

Tyvärr är det så att ens relationsmodeller ligger vilande när vi inte är i en relation, så man kan inte lära sig hantera de mekanismer som kommer i och med en relation utanför en relation. Därför måste man utsätta sig (och därmed andra) för sin ångest, för att kunna bli bättre.

Självklart kan inte JAG fixa min partner. Så pass korkad är jag inte att jag tror det. Däremot kan jag vara ett stöd medans min partner arbetar med sig själv.
Men Mia Törnblom-klicheer sysslar jag inte med. Jag vet vad det innebär att slåss mot ångest, tro inte annat. Däremot är jag väldigt trött på just den här typen av självömkanden. För att besegra sin ångest MÅSTE man acceptera och rida igenom de känslor som kommer. Jag är väl medveten om att det är näst intill omöjligt, men bara näst intill.

Jag vore dock tacksam för att få mera insiderinformation om triggers man bör undvika. Speciellt när det gäller det här med svårighet att vara nära, för jag är bättre på att hantera folk som är för "på", än motsatsen.

Vad bra inlägg! Ett annat tips är att på förhand bestämma med sin partner hur man ska hantera konflikter. Jag blir helt hysterisk om min partner lämnar lägenheten efter att vi bråkat. Jag blir också fullkomligt galen om han ignorerar mig. Det som fungerar är ju att behålla lugnet hur svårt det än må vara. Men jag tror alla behöver olika. Därför är det bra att veta hur man ska göra redan innan bråket utlöser. Det som fungerat för mig bäst är när min partner sagt "jag förstår att du är arg just nu, men jag vill prata om detta när du lugnat ner dig. Jag går in till andra rummet och väntar tills du känner dig redo att prata i lugn och ro". Och om killen då även varit tydlig med att han inte kommer lämna mig för att vi bråkar, då känner jag mig tryggare. För det är tyvärr så att det går inte att resonera med mig när jag är så arg. Om jag bemöts med vänlighet och förståelse så går jag inte upp lika mycket i varv, utan kommer nästan av mig istället.

Hej alla fina människor här inne.

Jag väljer att vara anonym för just nu, jag är välidgt osäker på om jag hör hemma här. Jag tänkte att ni kanske kunde hjälpa mig att finna någon klarhet i detta.
Jag har haft en strulig uppväxt med komplexa relationer till familjen. I tonåren började jag mår väldigt dåligt och har gjort väldigt mycket korkade saker. Många har under årens lopp försökt hjälpa mig, från det att jag var ca 15 år. Bup, skolpersonal, psykologer osv osv. De har hjälpt mig till viss del, men oftast drar jag mig ur. Jag har inte gått till någon under en längre tid.
I tonåren var jag väldigt destruktiv, med alkohol och självskadebeteende. Jag var väldigt impulsiv och stormig. Jag var väldigt omtyckt och populär och var alltid där det hände. Massor av vänner och många "friare". Jag har nästan alltid pojkvän, men även i de relationerna är jag väldigt stormig. När jag inte har pojkvän händer det mer ofta än sällan att jag "råkar" ligga med någon på fester (osv) fastän jag knappt vill det själv. Jag har inte varit bra i skolan på högstadiet & gymnasiet då jag inte gick dit, men fick ändå bra betyg. Jag jobbade i några år och det gick väldigt bra. Pluggar nu igen på universitet, och får väldigt bra betyg.

Det är just relations-biten i den här tråden som fått mig extra att fundera på om jag kanske också har någon form av borderline.. Jag känner igen mig i så mycket som ni skriver!
Jag har alltid varit så jävla uppochner. Både i mig själv, men också i förhållanden. Jag kan vara världens bästa flickvän ena sekunden, världens värsta andra. Jag kan göra slut ena dagen, för att höja den andra till skyarna nästa. Jag är skitosäker och tror att han ska lämna mig ena dagen (vilket oftast leder till bråk), medan jag andra dagar tycker att jag är bäst i världen och det finns ju inte en chans i världen att han skulle hitta någon som är bättre än mig.
Jag har haft panikångest och lider av PTS efter ett väldigt desturktivt förhållande.

Tillochfrån det att jag hörde talas om bordeline när jag runt 16 så har jag funderat på om detta är något jag har. Jag blockar det väldigt ofta, men tänker då och då att jag kanske borde inse. Jag har gjort en del sånnadär test på internet och har då fått väldigt höga resultat. Är det någon av er som vet något test som är "säkert"?
Jag har lärt mig att försöka kontrollera mig i mina självskadebeteenden, men jag är fortfarande vädligt impulsiv i mina känslor och har svårt att vara stabil. Jag ser oftast i svart/vitt. Jag försöker lära mig att tänka efter innan jag fattar beslut, men det slutar oftast med att jag följer min första känsla, vilket oftast leder till korkade situationer.. Jag kan känna mig helt full av liv i ena sekunden, och helt fruktansvärt tom i nästa. Jag byter ofta riktining i livet, och bryter gärna upp mitt liv för något nytt (vilket jag gjort otaliga gånger) Jag har en stor rädsla för övergivenhet, när jag var 18 klarade jag knappt av att min pojkvän gjorde slut och tänkte ta mitt liv (som tur var fanns en vän som stoppade det hela).
Min nuvarande pojkvän kallar mitt beteende för "schizofrent", och påpekade ofta i början hur framochtillbaka jag var med allting hela tiden.

Kan bordeline vara starkare och svagare i perioder, eller är det konstant?
Vad får ni för hjälp (psykiskt/fysiskt)? Äter ni några mediciner? Är det någon av er som lever helt utan hjälp utifrån? Jag har många gånger fått antidepp och sömntabletter utskriva, men aldrig hämtat ut det pga att jag inte vill äta sånt (vilket i sin tur leder till självmedicinering av andra slag..)
Hur gör man för att kontrollera de stora upp och ner gångarna?
Hur gör man för att försöka förbättra sitt sätt att förhålla sig till sin partner?

Hoppas ni inte tycker jag åker alltförmycket utanför vad som är menat att diskuteras i den här tråden, men jag tänkte att ni om några borde ju kunna hjälpa mig att reda ut min gröt av tankar.

Har varit på mitt första besök idag och redan efter det sa psykologen att hon ogärna sätter diagnoser på folk, men att jag visar tydligt på borderline problematik. Och att jag ej är så långt ut på skalan att allt är endera svart eller vitt. Att jag iaf har självinsikt.
Ska jobba med verktyg så jag kan lära mig hantera de jobbigaste bitarna samt komma in till kärnan av vad det jobbiga är.

jag hoppas det inte blir för dig som för mig, jag fick megaångest att barnet var utanför magen, att jag visste att barnet blir äldre= mer stress och utmaningar, ingen kontroll någonstans! kunde sitta med barnet i famn i timmar och bara gråta, flög i mig att jag skulle sluta leva för att jag orkade inte med alla känslor, tittade jag på barnet så grät jag osv.
Tex min kamera pajjade just före barnet föddes så hade inte med den till bb och närmaste tiden som planerat, än idag har jag grym ångest att jag inte fick fotat på ett tag.
Nu har det blivit bättre men ibland kommer paniken krypandes.

Sen slutade jag amma redan vid 4 månader, mjölken kom inte, jag är ju sån som straffar mig med svält så jag slutar äta i perioder och då tog mjölken slut.
Alla andra tyckte det var fantastiskt strongt gjort av mig att jag blivit smal och som vanligt direkt efter förlossningen, men de vet ju inte om min problematik.

är det någon annan som har problem att prata med eran samtalskontakt? när jag kommer dit pratar jag om allt annat än mitt mående, jag har aldrig sagt ett ord om mina mörka tankar, jag klarar inte av det, har ändå gått hos denne i 3 år och det är mest prat om väder och ytliga saker.
Min partner har bett mig byta men jag är för feg, jag tänker på hur jag sårar min samtalskontakt osv, det är för skrämmande.
Samma om jag är sjuk, till det yttersta håller jag mig från att söka hjälp, söka hjälp= tappa kontrollen.

Andra som upplever extrem kontrollbehov???

Och så har jag gjort det igen... Killen som jag VILL försöka med sa att han bara ville vara vänner för han inte ville riskera att såra mig. Jag reagerar inte då. Men sen flera timmar senare så skickar det dumma smset där jag bryter kontakten med honom helt. Jag vill ha honom till 100%, och istället ser jag själv till att det blir 0 istället. Blir så arg på mig själv.

Grattis! Jag förstår precis vad du menar, har själv varit och är i den sitsen.
Som nu bråkar vi om allting, jag försöker vara stark och inte följa mina impulser.
Barnen ger en kraft som ingen kan förstå, man orkar alltid lite extra!

Jag har ett barn strax under året, vissa perioder har varit tuffa, men när jag ser resultatet av mitt hårda arbete så är det värt allting, en frisk fläkt i måendet, jobbigt då jag inte förstår men vi har så mycket kärlek så brukar gå bra ändå.

Nu har jag låtit min borderline ta över, jag har handlat över vad jag kan handla, har kläder och prylar jag inte ens vill ha och jag träffade mitt barns pappa som jag inte träffat på ett bra tag, för att vi bestämde gå skilda vägar och han har inte velat ha kontakt med oss, det värsta är att vi struntade i skydd för att jag tänkte naivt att inte händer det något, det kändes så lockande, något förbjudet och spännande, jag vet hur barn blir till så blir så arg på mig själv, att jag aldrig lär mig kontrollera min sexdrift och impulsivitet!
Toppen på allt så fick jag för några minuter sedan ett sms att han ångrar sig och hoppas att jag väljer abort om det skulle bli så för att han har träffat någon annan.
Det gjorde ont, det förklara varför han hållit sig borta.
Vet inte vem jag är mest arg på, mig eller honom!