Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

Goddag!

Här har vi en till.

Jag är oerhört social, väldigt populär bland vänner, killar, familj. Har ett arbete där jag hela tiden beröms av chefen, är på jobbet väldigt ordningsam, ordentligt, effektiv, snabb, duktig osv. (är den bästa) kan bero på att jag har så sjukt mycket kontroll över mig själv så det finns inte alltså. Jag tillåter inte mig själv att misslyckas. Har som sagt en väldigt stark socialförmåga och har väldigt mycket människor kring mig för jämnan.

Bland vänner är jag den som uppmärksammas och alla vill umgås. Jag känner empati och arbetar som sagt inom ett sånt yrke där enorm epmati krävs. Min familj och vänner hör av sig för jämnan för dom vill umgås osv.

Bland människor mår jag fantastiskt bra! Jag är glad 24/7, snäll, rar, påhittig, är klok tjej och kan hålla i en undervisning för 200 människor åt gången utan problem!  Är också den som får ordning på allt och ser till att ett arbete och arbetarna går under rutiner och att miljön är anpassad efter det bästa möjliga sättet. förutom det är jag den mest gladaste människa man kan träffa på den här jorden (utan att överdriva)

På dagis är jag den föräldern som berömms mest, på bvc får jag höra hur mitt barn ligger steget före andras barn i hennes ålder, jag får höra att om alla vore som mitt barn skulle världen vara så mycket bättre osv. Mitt barn ser upp till mig, respekterar mig, är världens mest snällaste och raraste lilla unge.

Jag kämpar också väldigt mycket för barnens rättigheter och månar om människor omkring mig.
Har ett jobb på heltid, klarar av det utan problem och är ensamstående moder.

På utsidan är mitt liv perfekt. Men det är också SÅN jag är när jag inte handskas med ett förhållande.

Vad händer då som andra människor inte vet om/får se? Något jag gömma undan om man inte kommer mig alltför nära så att säga.

Jo vi kan börja med mig själv.
Enligt andra ser jag enormt bra ut, när jag tittar mig i spegeln så ser jag världens fulaste människa. Ena sekunden kan jag stå och beundra mig själv för att i nästa sekund stå och undra vad fan killar egentligen tittar på när dom kollar på mig? Vad finns att se hos ett sånt härn äckel! Jag har haft ätstörtningar till och från sedan jag var tolv år gammal och det här är inget jag får hjälp med utan att jag handskas med det 24/7. Jag har aldrig i hela mitt liv kunnat äta som en normal människa, dvs, fem gånger om dagen, husmanskost och godis en gång i veckan. I mitt fall svälter jag antingen mig själv i veckor och går ner 10 kilo. För att sen vräka i mig massa onyttigheter, må dåligt och svälta igen. Jag sminkar mig snyggt, jag klär mig snyggt och jag upplever mig själv som vacker och beter mig därefter. MEN mitt huvud säger mig annat och vänder på mina tankar från positiva till negativa.

När det kommer till mina vänner bryr jag mig känslomässigt inte ett dugg om dom. Det spelar ingen roll hur länge jag varit vän med dom. Jag tycker det är kul att umgås med dom, gå ut på krogen eller liknande. Men råkar en vän ut för något så känner jag absolut ingenting. Det är också här mina största problem börjar. Läs vidare om ni orkar.

Alla män som jag avskyr, eller män som äcklar mig på något sätt manipulerar jag å bästa möjliga sätt för att få pengar, kontant påfyllningar, osv. Utan att dom ens får röra vid mig. Det handlar enbart om att säga rätt saker. Jag har tex en man som har gett mig 500kr varje eller varannan vecka i snart sex år.

Mina förälderar och mina syskon kommer jag överens med utan problem. Dom känner jag också riktig kärlek till. Samma sak gäller mitt barn. Den kärleken som jag har till barnet har jag aldrig känt förut. så relationen till dessa personer funkar utan problem.

Nu till kärleken. Jag har bara haft två män i mitt liv. Dessa förhållanden har varit långvarande (konstigt nog och jag har inget intresse av sex med någon jag inte är kär i eller älskar. Så sex missbrukar jag inte utanför ett förhållande. MEn det kommer vi till sen.

Så fort jag har fått kontakt med en kille sätter genast spelet igång. Första uppdraget är att se exakt hur pass intresserad han är, så jag börjar med att inte besvara hans samtal eller sms. Det går alltså hela tiden ut på att testa om människan älskar mig eller inte under ett förhållande. Det spelar ingen roll om man har ett förhållande i sex månader eller 12 år. Jag måste hela tiden har det bekräftat för jag går runt och är osäker hela tiden. Bekräftelsen får jag genom att göra killen svartsjuk på ett smidigt sätt och få det att verka som att killarna tar kontakt med mig och avgudar mig så att han ska känna att han har konkurans. Eller också ignorerar jag honom för att se om han tar kontakt först. Jag hör aldrig av mig förrän killen hör av sig.

Innan man hunnit bli tillsammans och precis bara påbörjat att ses har jag hunnit med att ångra mig och ändra mig minst 20 gånger. Och minsta lilla "fel" killen gör så blir jag förbannad och avslutar det hela. Det innan de ens börjat. Killen mår dåligt, söker min uppmärksamhet, tigger tillbaka min kärlek och då har jag fått bekräftat att han tycker om mig så då får han mig tillbaka och då mår jag bra för tillfället. Tills nästa gång jag börjar bli osäker och måste testa honom igen.

När man sen inlett ett förhållande så är jag världens bästa flickvän. Jag gör per automatik ALLT en kille vill. Jag städar, jag lagar underbara middagar, jag jobbar, jag tar hand om honom, passar upp på honom, handlar åt honom, hittar på saker, är rolig, har humor, en bra lyssnare, mån om honom, kommer alltid bra överens med svärföräldrarna, bjuder på resor, middagar osv. Och sen får killen skit för att han gör minsann inget medan jag gör allt. Så då nedverderar jag hans sätt att vara på i ett förhållande för jag minsann så mycket bättre. den här nedverderingen kommer och går under ett helt förhållande. Ena stunden avgudar jag honom och jag ger honom dagliga komplöimanger, massa kärlek, uppmuntrar honom, osv. För att nästa dag säga dom mest avskyvärdaste sakerna som finns om hur han är sin familjs rester för han fick bara dom äckliga sidorna osv. Ja som sagt, jag blir hemsk! Svartsjuka och lögner, lekar uppkommer under hela förhållandet, gör de inte det så blir jag uttråkad. Jag måste hela tiden leva i någon sorts dramafilm där man hela tiden har spänning, svartsjuka osv.

Killen blir också fullt kontrollerad och får säga upp alla sina tjejkompisar, får inte prata med tjejer överhuvudtaget osv. N'r jag har mina bra dagar är jag som sagt bättre än den bästa. Det är också därför dom stannar kvar SÅ MÅNGA ÅR! För dom älskar den jag är när jag inte är borderlinepersonen.

När det kommer till sex är jag äcklad av andra män. Jag skulle aldrig kunna ha ett one night stand.Och ingen får ta i mig utan min tillåtelse. Jag är väldigt känslig när det kommer till det. MEN så fort jag hamnar i ett förhållande allt jag vill göra är att suga kuk, knulla, suga kuk, knulla. Min senaste kille sa det att jag älskar dig men jag orkar inte med det här längre och jag orkar inte knulla hela jävla tiden. Var haj för trött och inte ville ha sex så tog jag det personligt som att det var något fel på MIG! Och surade i timmar och då kom även bråken igång. Vill helst gärna bråka och att killen mitt uppe i en bråk ska "våldta" mig för att vi ska försonas.

Jag hatar mig själv i ett förhållande och jag är livrädd för dom. Jag mår inte bra i ett frhållande. jag får ångest, jag är osäker, svartsjuk, kontrollerande, osv. Jag funkar INTE i ett förhållande. Ändå vill jag ha en kille för det är jobbigt utan. Men eftersom det slutat på samma sätt bägge gpngerna och jag förstört killarna psykiskt toalt, brytit ner dom så vägrar jag göra det ännu en gång mot en annan människa så jag har bestämt mig för att leva celibat.

jag lever istället för bekräftelse, leker med killarnas känslor tills jag får bekräftelse på att jag är snygg att dom vill ha mig, sen slutar jag bara upp. Det slutar olika men dom flesta killarna blir ledsna och stalkar mig för att få veta varför.

Oj oj vad mycket jag skulle kunna berätta. :D Det är ett hemskt liv!
Men ändå lever jag ett perfekt liv utöver det livet. Förstår ni vad jag menar?

Ingen vet att jag har borderline och ingen kan någonsin få reda på det. Den enda som vet om det är den som ingår ett förhållande med mig.

Som ni ser jag är antingen föööööör mycket eller fööööör lite. Det finns inget mittmellan med mig

Inte mer än vanlig irritation när dom är riktiga pain in the ass ;D

Känner kärlek till barnet 24/7. Har aldrig upplevt att jag inte älskar barnet. Däremot har det blivit så jobbigt vissa gånger att man känt "guuuud jag orkar inte".. men det gör ju alla föräldrar. Men det har liksom inte gått ut över barnet mer än att man fått se över så man inte jobbar allt för mycket och sliter ut sig. För då uppstår det väldigt mycket stress och dåligt mående.

har heller aldrig blivit så arg så jag slagit eller tagit hårt i barnet. Eller liknande.

Funkar konstigt nog väldigt bra med barnet. Det är också den enda stabila relationen jag har. Där jag faktiskt bryr mig om en människa riktigt innerligt och äkta. Den enda personen där mina känslor inte pendlar för. Konstigt det där. Men hon är mitt botmedel

Jag kan idag ge ett exempel på en dålig dag. TEX idag.

Idag vaknade jag och allt jag ville var att krypa tillbaka och lägga mig under täcket. Har oro/ångest i bröstkorgen och är rädd för människor just idag. Där jag i vanligt fall är väldigt öppen och social.

Men istället för krypa ner under täcket gick jag upp och ska idag visa mitt barn den nya parken de har byggt i vår stad. Så ut med oss ett par timmar.

Det är de bästa som finns, att utsätta sig för saker man inte vågar.

Och det gör man tack vare att man har barn, så man måste ju för man kan inte låta dem lida pga en själv.

Förstår precis hur du menar. Jag känner så dagligen. Ångest/oro är en del av min morgon/min tillvaknelse på morgonen. Det kryper i mig och jag är rädd för något men jag vet inte vad. Det som hjälper mig är att jag vekligen älskar att umgås med andra människor och jag älskar naturen, så då tvingar jag mig själv ut bland mycket, mycket, mycket folk just för att inte låta min ångest/oro ta över så pass att jag får socialfobi på köpet. Vilket jag har haft förut och det var bland det värsta jag har varit med om, aldrig igen säger jag bara.

Nu har vi varit ute tre timmar. Ute bland mycket folk. först i en stor park, sen en stor lekpark och sen shoppade vi på stan. Jag gick i lugn och ro och gärna bland mycket folk och bilar hela tiden. Det funkar jättebra om man utsätter sig själv för det här. Nu är oron/ångest dämpad för dagen och den kommer inte att dyka upp något mer under resten av den här dagen. men den är återigen tillbaka imorgon bitti. Men då är det bara bita ihop och köra samma visa fast hitta på något annat eller försöka att dämpa den på andra sätt.

Det funkar jag lovar.

Tillåt den inte att styra dig för då kan det gå så långt att man blir helt svimfärdig av att bara gå ut ute på gården.