Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

Nu har jag bara läst TS, men skriver ju hur jag är, så det borde inte spela roll.

Jag blev diagnostiserad 2006 och gick efter det ett år i gruppterapi och sedan två år i enskild terapi. Under den tiden har jag förändrats jättemycket, från att ha varit ett vrak som låg med alla som kunde ge mig någon som helst bekräftelse till att vara sambo, förlovad och planera barn.

I förhållanden har jag alltid varit väldigt krävande. Alltid väldigt rädd för att bli lämnad. Det har inte förändrats, men jag har lärt mig att lyssna på min karl när han säger att bara för att han är sur på mig för att jag lämnat en blöt handduk i sängen så betyder det inte att han kommer att lämna mig. Dock krävs det att min man också tar sig energin och orkar förklara saker för mig. Tydligt och gärna flera gånger. Man kan säga att jag är lite trög :)

Jag har väldigt svårt att lita på människor. Har jag alltid haft. På något sätt kan jag ändå lita på min karln, han har liksom bevisat detta för mig, sakta men säkert.

Första tiden med diagnosen, och även innan den, var jag väldigt promiskuös och brydde mig överhuvudtaget inte om jag sårade andra. Jag var oärlig och gjorde som jag själv ville. Eller ja ville och ville, som jag behövde för att känna mig OK är nog rättare sagt. Det har också förändrats, men mycket har nog att göra med att jag värdesätter mitt förhållande så högt nu. Innan har jag inte brytt mig. Jag har varit tillsammans med personer jag egentligen inte tycker om, mest för att ha någon. Vem som egentligen. Ju mer jag tyckte om någon dessto mer avstånd tog jag från de, för tyker man om någon blir man ju sårbar.

Sårbar var jag ändå. Väldigt. Och det är jag än idag.

När jag träffade min man sa han att han inte accepterade något självskadebeteende. Att han inte skulle kunna träffa mig om jag skar mig. Efter att vi började dejta skar jag mig en gång, det var ett år sen och sen dess har jag vart fri från det. Idag är jag fri från alla mediciner och terapi. "Frisk" säger de. "Kan-behärska-mig" säger jag.
Jag saknar mina dagar som sjuk ibland. Jag VET att det låter helgalet, men livet var enklare när man inte behövde kämpa varenda sekund av dygnet för att kunna leva hantera sig själv.

Så det var det från mig :)

Min utredning tog kanske en månad. Det var en del tester de gjorde osv. Sen skulle de ju även bedöma vad jag skulle ha för hjälp.

Mediciner hjälpte mig. Rätt mediciner. Dock var det först efter 7 år jag fick rätt medicinering.. Efter att ha provat väldigt många olika sorter.

Jag har varit väldigt öppen om min diagnos men har märkt att det inte alltid varit positivt. Jag är överlag väldigt öppen av mig och detta har resulterat i en del problem på jobb osv. Folk dömer väldigt fort.

Jag hade väldigt mycket självskadebeteende fram till att jag träffade min man. Jag skar mi så gott som varje dag, drack väldigt mycket (nästan varje dag) och hade sex med väldigt många. Jag har blivit våldtagen två gånger och att ha sex med diverse olika människor var ett "hjälp" för mig att komma över det, trodde jag. Jag trodde att om jag upplevde det gång på gång, fast på mina villkor så skulle det sluta göra ont. Det gjorde det inte. Det drog mig bara djupare ner i skiten då det alltid var personer som sket fullständigt i mig och utnyttjade situationen.
Utöver skärande, sex och alkohol så skadade jag mig med mat. Hetsätning var det jag ägnade mig åt som jag kunde göra i smyg. INGEN reagerade på att jag gick upp 20 kg med annat än "oj vad matglad och lat hon är då. kanske slkulle börja träna?"
Och sen mådde jag dåligt över att jag blev större och då åt jag mer. Eller drack. Eller skar mig.
INGEN reagerade, trots den uppenbara hälsofaran detta innebar. Hade det varit tvärtom, att jag slutat äta, så hade det blivit ett jättehallå. Ätstörning som ätstörning tycker jag... men vården och omgivningen reagerar inte alls likadant, för det märks ju inte på samma sätt.

Fortfarande idag hänger jag kvar i hetsätarträsket en del. Speciellt när jag är ensam hemma. Jag har tatuerat över alla mina ärr och kommer nog aldrig mer skära mig. Nu jobbar jag tills jag stupar istället. Diskret självskada som kommer resultera i återfall och sjukskrivning. Ond plan.

Jag är väldigt stolt över mig själv som lyckats komma på benen så bra som gjort. Men alla dagar inte bra, verkligen inte. Det som blir svårast är när min omgivning gärna glömmer bort min diagnos och bara tänker "ja, men nu är ju hon frisk".
Min vikt är något jag mår jättedåligt över. Väger nästan 90kg på mina 160cm. Känner mig dock inte riktigt tillräckligt stark för att ta itu med detta nu, vill hålla mig stabil, inte riskera att det ska skita sig.

När det kommer till jobbet så har min man börjat säga emot när jag jobbar för mycket. Överlag försöker han tona ner mig mycket. Vi ska skaffa barn och jag är väldigt ivrig. Inte alltid så positivt, för jag får ångest när jag tänker att det kan ta tid.

Jag har fortfarande mycket overklighetskänslor. Ofta och om helt vardagliga saker. Jag får ofta för mig saker som tar över min tankeverksamhet helt. Tidvis är jag säker på att jag är steril, eftersom jag inte blivit med barn när jag ätit p-piller. Ologiskt, men så fungerar tyvärr jag.

Det är aldrig försent att bli bättre. Mitt värde kämpar jag med varje dag. Varje dag är en kamp och kommer förmodligen så förbli. Men jag känner att jag har någonting att kämpa för, att det är värt det.
Det jag tycker man ska göra är att ta avstånd från ALLT och ALLA som någonsin gjort en illa. Det blir en ensam början, men man märker att alla de som faktiskt bryr sig om en, men som bara gjort ett msstag enligt sig själva, de kommer tillbaka. Man vinner inget på att ha negativ energi runtomkring sig.

Du måste bestämma dig för att göra ditt liv bra. Så länge man stretar emot lycka så kommer den inte komma. Iaf var det så för mig.

Jag tänker att när jag kapade banden med alla människor som utnyttjat mig, sårat mig eller lämnat mig, så växte min självkänsla för att jag slapp påminnas om hur lite de respekterade mig.

Det är skillnad på att kapa banden med folk och att vara elak mot de. Jag har inte bett folk dra åt helvete och dö, utan bara rent av slutat höra av mig osv. Till några har jag sagt att jag inte vill ha relationer som jag vet för mig är destruktiva.

Alla fungerar vi olika, men jag vet att detta funkar bra för mig. Nu undviker jag personer som orsakar mig obehag och jag mår ju bättre =)

Tack! Det känns bra att kunna ge andra hopp också.. det var ingen som gav mig det när jag behövde det och jag vet hur mycket man behöver det.

Kom alltid ihåg att du alltid ska sätta dig själv först, ingen annan kommer göra det åt dig. Du är viktigast och du ska i första hand göra så att du mår bra.

Jag tror inte riktigt att jag ska skilja på om de är mig eller den andra det är "fel" på. Så jag vet inte.

Det man får ändå komma ihåg är att min eller hans logik och känslor är samma som dina eller någon annans. Min känslor är inte logiska. Ingen annan kan möjligen förstå varför jag t.ex. får ångest av tuggummi, men så är det.

De fantasier du nämner kan lika gärna vara hans sätt att tolka saker. Det vet jag med mig att jag gör, tolkar saker helt fel, då många av oss med borderline ofta vänder saker så att allt blir negativt mot oss. Oavsett om vi vill eller inte.

Knäpp är bara förordet till vad mitt huvud kan bli ;)

Jag brukar först och främst tänka "det här går över". Sen pratar jag med någon om vad det är som gör att jag har ångest eller skriver ner det. Har jag skrivit ner det bränner jag det sen. Ibland hjälper det, ibland inte. Jag har inte så svår ångest så ofta längre, så då funkar de bättre. När jag hade riktigt svår ångest så låg jag mest och krampa och då blir de inte mycket till prat. Då hjälpte bara stesolid.

Jag har inga förslag, men en fråga däremot. Hur känner du om att skära dig så att din son kan se såren?

Mina tankar om att jag inte vill att min man ska behöva ha en sambo som jämt går runt o blöder och skär sönder sig själv gör mig starkare. För det jag gör mot mig behöver de jag älskar också lida för.

Ja. allt som kan bekräfta att jag är OK.

Har borderline också.

Jag älskar mina barn jämt dock, visst kan jag bli less när de vänder till osv.
Dock har jag jobbiga tvångstankar. Ex; kan ligga och vila när en tanke slår mig, mina barn åker bil med någon som krockar och dem dör. Sen mår jag asdåligt och kramar och pussar på dem hur länge som helst :P haha..