Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

Hjälpsam kommentar. Du tror inte hon har dåligt samvete redan som det är? Och man väljer knappast vad man ska känna för den delen. Hur man känner, tänker och vad man VILL göra behöver inte nödvändigtvis ha något att göra med ens föräldrarförmåga.

Hur vet du vad hon menar med att inte släppa det nära? Ingen förälder är perfekt.

Många... Hon kan mena fysiskt eller känslomässigt. Även känslomässigt så kan det innebära helt olika saker. Jag släpper ingen nära, inte ens min familj. Det märker de inte ens av för jag är på samma sätt mot dom som man normalt brukar vara med sin familj. Men inuti mig, så har jag en känsla av att vara avtrubbad och inte riktigt kunna släppa dom nära i den bemärkelsen att jag inte vågar älska dom för mycket för då gör det för ont att förlora dom. Så det behöver inte alls påverka barnet.

Men ge dig. Finns det inget med dig som påverkar dina barn negativt? Du vet inget om hennes eller barnets situation så sluta döma henne.

butterflower- du är ju helt otrolig, uttalar dig så där! Blir faktiskt ledsen.

För det första är jag inte så dum i huvudet att jag änkomt planerade ett barn när jag mår som jag mår, jag var mitt i en rehabilitering, men allt går inte att planera! Jag behöll för att jag har extremt svårt att bli gravid, jag såg det som en gåva, jag visste vad jag gav mig in på och jag har valt att jobba häcken av mig för att få det att fungera men IBLAND GÅR DET INTE och då har jag människor som hjälper mig, som skyddar barnet från att se att mamma är "sjuk".

Jag hade svårt med anknytningen i början men fick hjälp av bvc, det klickade när barnet var ett par månader, sen dess har alla berömt vår fina kontakt och hur trygg barnet är, man ser hur mycket barnet saknar och älskar sin mamma! Mitt barn mår riktigt bra!
Det är JAG som känner att jag inte släpper in barnet, jag har inga problem som helst att lämna skrikandes i ett rum, gör jag det för det? Nej, jag är med barnet.
Jag har svårt att tolka signaler, veta vad barnet vill, men då har jag hjälp men inte lider barnet av att jag är "sjuk" för jag vill skydda, precis som "friska" mammor!

Butterflower: Har du någon gång gjort en psykiatrisk utredning? Jag trodde jag var "normal" tills jag gjorde den och fick svar med fem personlighetsstörningar.... Man behöver inte vara särskilt udda för att ha dem faktiskt. Jag har många vänner, arbetar, har studerat tre år på högskolan, sköter mina plikter i samhället - allt beror på GRADEN av den störningen.... Dvs om den påverkar dig mycket eller lite....

Min psykolog viftade bort det och sa att "alla har sånt" men de har inte testat sig.... När man har utrett det får man veta vad man har för problematik, och kan börja ge akt på den och förstå sig själv bättre. Det finns så klart dem som är sjukpensionärer pga delvis borderline, men det beror som sagt på GRADEN av sjukdom....  

Oj, så spännande, jag har då aldrig träffat någon någonsin som fungerar "normalt" sådär som man föreställer sig att "normalt" är, om man skrapat lite på ytan. Precis exakt ALLA har någon form av svaghet/svårighet/sårbarhet eller brist i det kognitiva eller känslomässiga. Grattis, det gör dig till en helt unik person, precis som alla vi andra, borderline eller inte.

Jag tror att jag stannade av vid 18, när jag fick min första son. Jag kan ärligt bli uppriktigt förvånad när jag inser att han snart är 14, medan jag fortfarande fungerar på ( i stort sett) samma sätt. Dock lär man sig ju med tiden att hantera sina problem lite mer konstruktivt, och mognar på det sättet.