Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?
Hinner inte läsa igenom allas inlägg nu, men skall göra det sedan. Inte varje dag man har en chans att känna igen sig! 
Jag älskar väldigt intensivt, likväl som att jag ibland kan börja hata min kille. Jag har kommit tillräckligt långt för att veta att det bara är i min skalle och att jag faktiskt inte eg hatar honom, så jag gör inte slut. Hotar dock med det då och då... Men vi kan prata ganska öppet om mina problem och jag kan säga till honom att "nu vill jag göra slut igen" utan att han blir arg och att vi faktiskt gör slut
Jag är otroligt svartsjuk och kan bli extremt ångestfylld av minsta lilla skitgrej, som härom veckan när jag insåg att det var en tjej med på ett biobesök som han och några manliga kollegor gjorde. Jag var helt säker på att det skulle ta slut och mådde skitdåligt när jag kom hem till honom den kvällen. Vi pratade dock länge och väl om detta och det löste sig rätt bra ändå...
Jag klagar ju ofta på hur jag ser ut och hur jag beter mig, kan tänka mig att det är jobbigt för min partner. Eftersom jag skiftar så snabbt kan jag vara glad och helt plötsligt vända och bli arg och säga saker som att jag vill ta livet av mig och att jag är dum i huvudet. Ibland blir min kille lite småarg och då blir jag livrädd och tror att han skall göra slut och då kommer mina tankar om att göra slut och blir jättestarka...
Allt är ju antingen BRA eller DÅLIGT liksom. Det finns typ inget mellanting...
Som för en stund sedan ringde jag honom och var glad eftersom killar på stan idag har gett mig gillande blickar och det är jag inte van vid. Han tycker att det är kul också eftersom jag har dåligt självförtroende, så vi snackade lite kring det och är glada. Helt plötsligt kommer jag på att jag har bokat tvättstugan och bara mååååste tvätta (har inga handdukar rena, urk!) och blir därför sen till honom ikväll och då sade det bara pang, så blev jag ledsen och arg. Han försökte lugna ned mig och säga att det inte gjorde något, men jag blir bara så...
Det slutade med att jag bara sade "jag lägger på nu så att jag kan gå och gråta" och så lade jag på. Lugnande ned mig efter en stund, tinade mat att ta med till honom (vi försöker tömma min frys för tillfället) och messade om att jag kommer ändå och att jag tar med mig mat som planerat. -Lätt för honom att hänga med? Nja...
Han är så otroligt bäst min kille!! (Han står ju ut med mig!! Haha!!) Jag älskar honom på ett sätt som jag inte har älskat ngn förut, det gör jag, och det är för hans skull som jag kämpar just nu. Jag VILL så gärna att jag skall vara kapabel till att älska honom resten av livet, fast jag vet att jag kommer att tröttna och dumpa honom förr eller senare...
Skönt att veta att det går!!! Hur gör du när du känner att du typ hatar honom och inte står ut? Jag kan behöva lite tips på den fronten...