Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

Hinner inte läsa igenom allas inlägg nu, men skall göra det sedan. Inte varje dag man har en chans att känna igen sig! 

Jag älskar väldigt intensivt, likväl som att jag ibland kan börja hata min kille. Jag har kommit tillräckligt långt för att veta att det bara är i min skalle och att jag faktiskt inte eg hatar honom, så jag gör inte slut. Hotar dock med det då och då... Men vi kan prata ganska öppet om mina problem och jag kan säga till honom att "nu vill jag göra slut igen" utan att han blir arg och att vi faktiskt gör slut  

Jag är otroligt svartsjuk och kan bli extremt ångestfylld av minsta lilla skitgrej, som härom veckan när jag insåg att det var en tjej med på ett biobesök som han och några manliga kollegor gjorde. Jag var helt säker på att det skulle ta slut och mådde skitdåligt när jag kom hem till honom den kvällen. Vi pratade dock länge och väl om detta och det löste sig rätt bra ändå...

Jag klagar ju ofta på hur jag ser ut och hur jag beter mig, kan tänka mig att det är jobbigt för min partner. Eftersom jag skiftar så snabbt kan jag vara glad och helt plötsligt vända och bli arg och säga saker som att jag vill ta livet av mig och att jag är dum i huvudet. Ibland blir min kille lite småarg och då blir jag livrädd och tror att han skall göra slut och då kommer mina tankar om att göra slut och blir jättestarka... 

Allt är ju antingen BRA eller DÅLIGT liksom. Det finns typ inget mellanting...

Som för en stund sedan ringde jag honom och var glad eftersom killar på stan idag har gett mig gillande blickar och det är jag inte van vid. Han tycker att det är kul också eftersom jag har dåligt självförtroende, så vi snackade lite kring det och är glada. Helt plötsligt kommer jag på att jag har bokat tvättstugan och bara mååååste tvätta (har inga handdukar rena, urk!) och blir därför sen till honom ikväll och då sade det bara pang, så blev jag ledsen och arg. Han försökte lugna ned mig och säga att det inte gjorde något, men jag blir bara så...  Det slutade med att jag bara sade "jag lägger på nu så att jag kan gå och gråta" och så lade jag på. Lugnande ned mig efter en stund, tinade mat att ta med till honom (vi försöker tömma min frys för tillfället) och messade om att jag kommer ändå och att jag tar med mig mat som planerat. -Lätt för honom att hänga med? Nja...

Han är så otroligt bäst min kille!! (Han står ju ut med mig!! Haha!!) Jag älskar honom på ett sätt som jag inte har älskat ngn förut, det gör jag, och det är för hans skull som jag kämpar just nu. Jag VILL så gärna att jag skall vara kapabel till att älska honom resten av livet, fast jag vet att jag kommer att tröttna och dumpa honom förr eller senare... 

Anonym: Vi träffades i början av oktober förra året :) Jo, han försöker verkligen till fullo.

Jag brukar lyckas med långa förhållanden: antingen tröttnar jag efter första eller andra knullet eller så blir jag kär. Blir jag kär älskar jag länge, om inte så blir jag oftast äcklad o arg o kan inte vara med killen mer.

Har haft sex med flera killkompisar o det är inte så smart, för vill de ha mer går det åt helvete. Kämpade som fan med att inte börja hata en kompis förra sommaren, men det gick inte o jag hatar honom ännu.. Äcklas av honom.

(huvudvärk): Jag förstår att det måste vara hur jobbigt som helst! Via psyk eller vc kan han få mediciner, stämningsstabiliserande brukar vara bra o ger (om de fungerar) ett jämnare humör. Varför vill han inte medicinera? Terapimässigt brukar man rekommendera DBT (googla för mer info) men en vanlig psykologsamtalskontakt kan också vara bra.

Försök att prata med honom (en dag/stund då han är glad) och få honom att förstå. Ta aldrig upp negativa saker när han inte är på topp.

Jag pallar inte att älska mina barn... Ibland (har hänt ngr få gånger) gråter jag för att det känns som att jag inte älskar dem för att jag bara är rädd.. Men jag vet inte eg vad som är fel.

Anonym med hund: Haha, gillar den jämförelsen! Har också haft hund o känner igen mig. Tyvärr brukar det sluta med hat o olika anledningar till att inte ha kvar dem.. Har väl insett nu att jag inte skall ha husdjur, ingen idè att försöka. Blir sååå kär o sedan pendlar det, blir arg, hatar o älskar om vartannat. Fan, det är lättare med pojkvännerna!

Anonym: Bra!!! :D Jag har också gjort framsteg, främst i att jag VET att jag är sjuk och att mitt beteende "inte är riktigt o sunt" alla gånger. Sedan har jag börjat se människor på andra sätt den senaste tiden, har insett att normala kroppar kan se ut på olika sätt utan att vara onormala. Det är ett stooort steg för mig.

Jag har alltid haft ett ätstörningbeteende o jag hatar min kropp. Opererar mig o drömmer om att vara perfekt. Men ibland, vissa dagar, tycker jag att jag är rätt okej ändå o t o m söt.. Värd att leva. Andra dagar nädtan psykotisk o hittar fel o ser saker som ingen annan ser.

Alla små framsteg är underbara!

Med barnen har det hänt mkt sedan jag o pappan separerade. När han tog över allt hatade jag både honom o barnen, nu tycker jag om alla tre o kan t o m sakna dem ibland. Men det är svårt... Jättesvårt...

Jag kan nästan alltid hantera min ilska, men inte när det gäller barnen.

Jag skär mig typ aldrig längre, DET är ett jättebra framsteg! :D Händer bara när det är svartsjuka på gång eller att jag verkligen tror att min kille skall lämna mig. Senast i maj!

Nu känner jag mig rätt glad, bra idè att tänka på vilka framsteg man har gjort!

Vad konstigt det känns att läsa alla hemska saker som ni skriver om och känna sig glad för att man känner igen sig!

Mitt ex kan säga att han inte förstod sig på mig, tyckte att jag var elak och ego. När jag fick min diagnos läste han dock på och började sedan förstå. Nu han han förlåtit mig för allt.

Brukar också "välja" att vända på saker, så som anonym skriver. Helt stört eg! Ändå gör man det...