Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

Tack! Ja, ska verkligen försöka kämpa för denna kille. Han vet om mitt humör och mina knäppa tankar också så det är skönt. 

Det värsta för mig nu är jobbet. Bor i Bromma (Sthlm) och här ska allt vara så perfekt och fint utåt och det är det jobbigaste. Får ångest bara när jag inser att jag kanske måste "sjukanmäla" mig för att ringa vården och gå dit. Kan man gå på helger? Får känslan av att alla kan se på mig att man tänker konstigt. Ibland får jag sådan ångest och ser ingen annan utväg än att jag måste säga upp mig för att SEN ta itu med mig själv. Sen inser jag att det är dumt då jag har ett bra jobb och en bra inkomst och ett barn att försörja. Men innan mitt barn sa jag upp mig hejvilt och bytte jobb hit och dit haha.. rätt komiskt när man tänker tillbaka på vad man gjort för att undvika vissa situationer.

Skrev i denna tråd för någon månad sen.. dumt att man inte kan använda nicknamet.. "jag igen" säger inte så mkt.. Jag har ingen diagnos eller liknande utan mår bara exakt som er. Jag pendlar mkt upp och ner och min största ångest ligger ju i att be om hjälp. Så jag härdar ut tills de rinner över.

Har varit tillsammans med en kille i snart ett år. IGÅR grät jag för första ggn och fan vad jag grät! Det ville inte sluta. Bröjade gråta efter ett bråk (som jag manade fram såklart). Och jag har verkligen hållt mig och stängt inne känslor under hela det här året för att jag vill verkligen att det ska funka och sen igår bara brast det. Han blev nog lite chockad...

Varför kan man inte bara få vara normaaal? Mina kompisar börjar försvinna för jag känner mig "sviken". Har två nära kvar. Så nu är min mani att jag måste minsann skaffa nya vänner, men hur lätt är det i stora Stockholm där jag på ytan lever ett perfekt liv?

Denna eviga ångest..

Exakt så känner jag också. Fast med en så tycker jag verkligen att hon gjort fel. Eller jag vet inte. De känns inte äkta iaf och då stänger jag av och tänker att jag klarar mig minsann bättre utan mina s.k. vänner.

Facebook tycker jag är extremt jobbigt också.. alla verkar leva perfekta liv och gör roliga saker hela tiden och verkar så jäkla lyckliga. Har tagit bort min fb för att gå med igen, för samtidigt är jag så nyfiken och vill verkligen veta hur andra har det, för att typ få bekräftat att "Ja, alla har det bättre än du".

Ja, mkt skönt! Fast sedan känner jag mig ännu mera utanför och aktiverar min igen. FB påverkar mig mer negativt än positivt tror jag. Utan att man på ngt sätt tänker på det emellanåt..

Hur kom ni i kontakt med vården? Helst av allt skulle jag vilja maila ngn bara och nästa dag så kom en psykolog hit efter jobbet, hem till mig, och så kunde jag prata. Då slipper jag 1. ringa (hemska tanke) till typ vårdcentralen? 2. Behöva ta ledig från jobbet 3. Ta mig till en vårdmottagning.

Om jag skulle ringa så känns det som om att de inte skulle tro mig.. för jag lägger på ett happy face in i det sista så fort ngt är jobbigt. Och jag är rädd för att jag skulle få panik och typ tjoho-tjohej jag mår nog rätt finemang nu..

Jo, man får väl hoppas på det. Urkburk.. varför ska de vara såhär.. kan man inte bara vara normaaaal!!

Jo, det är de nog. Har en kompis sagt att "vi hörs till helgen" eller nåt sånt och inte gör det så kan jag bli fruktansvärt irriterad och jag känner mig sviken och tänker att då är det ingen riktigt vän för om hon verkligen tycker jag är hennes vän så hör hon ju av sig när hon säger att hon ska göra det. Jag tar tyvärr väldigt hårt på om folk inte håller vad det säger, kan få lite panik över sånt. Typ, min sambo säger att han vill käka lasagne idag, om han sedan ändrar sig till kvällen så kan jag bli fruktansvärt irriterad och typ "men du SA JU att du skulle ha lasagne" och typ ta det som om att han ljugit.

Haha.. helt puckat. Samtidigt vet jag ju att jag själv kan ändra mig men då är det helt ok. Sånt pratar jag bort bara, för jag är grym på att snacka mig ur saker och vända så det går åt mitt håll.

Hej!

Jag har skrivit här förut, går in på dessa forum i djupaste perioder. Har ingen diagnos men tycker själv jag stämmer in på borderline. Min största ångest har varit att söka hjälp och nu i julas gick min mamma bort och det blev "legitimt" på ngt sätt att söka hjälp vilket jag gjort. Träffade en psykolog för första ggn idag via vårdcentralen. Är lite konfunderad efter.

Hon sa iaf att hon tror KBT kan hjälpa mig och kommer be min läkare att boka in en sån behandling. Jag träffade henne i ca 20 minuter och det känns så konstigt, har hon ställt en diagnos på 20 minuter typ? Jag hann ju inte ens berätta allt? Eller är det så att hon mer gjorde en koll på om jag verkligen behöver en psykolog och att KBT-psykologen nu kommer gå "djupare" på mig? Jag är rädd för att få läxor och hela faderullan direkt. Eller hur går det till? Någon annan som gått via vårdcentralen och in i hela psyolog-cirkusen?