Inlägg från: Anonym (värdelös) |Visa alla inlägg
  • Anonym (värdelös)

    Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

    Inte alls. Jag har inga nära relationer. Vill, men tydligen finns det andra mycket bättre personer att vara tillsammans med. Känner mig så jävla värdelös varje gång nån vill vara "kompis". 

  • Anonym (värdelös)
    Disan skrev 2011-10-08 14:23:30 följande:
    Men det är väldigt svårt att vara tillsammans med ngn som har borderline, vare sig den är mild eller stark. Men om du har insett att du vill ha förändring är ju det en jättebra grej! Får du hjälp?
    Jag får ingen hjälp. Jag får piller. Och folk som säger att det kommer bli bra. Ska jag alltid vara ensam. 
  • Anonym (värdelös)
    Anonym (n) skrev 2011-10-08 19:16:21 följande:
    Vad trist för dig- inte hjälper piller mot borderline. Det kan i stunder behövas men det ändrar inte ens beteende, det beteende som ställer till det ännu mer för oss. Folk som säger att "det kommer att bli bra" - vet kanske inte hur de ska göra, känner sig kanske osäkra inför ngt som är så svårt.

    Jag tycker att det är under all kritik att du inte får hjälp. Det blir ytterligare en börda för dig att bära, att känna att ingen tar dig på allvar och hjälper dig. Det som gör det ännu värre förstår jag, det är ju att det faktiskt finns hjälp att få.

    Jag önskar jag kunde hjälpa dig mer!  För mig så har jag tänkt börja både med nya vänner och återuppta kontakten till gamla vänner- och det känns skittufft. Ett steg i taget. Sedan så går jag en kurs i trädgårdsodling (jag odlar inget, har varken blommor eller trädgård hahaha ) bara för att träffa människor - för att jag vill träffa dom, liksom bara för att.

    Du får gärna berätta mer, så kanske vi kan stötta dig mer specifikt också. Kram.       
    Jag stöter nog oxå bort folk när jag mår som dåligast. Speciellt när de kommer med sina tips och historier om andra om lyckas skapa bra liv. Vad hjälper det med. Mitt liv blir ju inte bättre för det. 

    Och ja, jag försöker ta tag i mitt liv. Jag började med en ny sport för att lära känna nytt folk. Jag började jobba och hänga med ut på aws. Jag började aktivt fråga folk om de ville hitta på saker. Ett år senare är det samma skit. 

    Mina gamla vänner har jag ingen lust att ta upp kontakten med. Vem vill ha vänner som bara finna där när det går bra. Vet redan att jag är en belastning för de omkring mig och samhället.
  • Anonym (värdelös)
    Anonym skrev 2011-10-08 20:35:10 följande:
    Du är jättestark som ändå tar initiativet att skapa nya kontakter. Jag är så blyg så har väldigt svårt för det.

    Är det när du mår dåligt som du upplever att vännerna försvinner? Nu är det ju lite så, "i nöden prövas vännen", men sen har man även en tendens att stöta bort de få människor som vill finnas där för en. Så fungerar iallafall jag. Jag stöter bort dom, men sitter sedan och är ledsen för att jag är så ensam. Totalt irrationellt.

    Av det du skriver så verkar du vara inne i en djup svacka just nu? Jag hoppas att det vänder för dig. Vi vet nog alla här alldeles för väl hur det är att vilja ge upp och inte bry sig mer. Just nu är jag inte inne i en sådan period och då känns det så avlägset att jag mått så dåligt trots att det inte var speciellt länge sedan sist. Ibland måste man prova tusen olika vägar innan man hittar rätt. Inte rättvist att vissa ska behöva kämpa så mycket mer än andra bara för att få ett drägligt liv, men tyvärr är det så ibland...
    Jag vet inte det är bra att jag försöker lära känna nya människor. Det slutar bara i besvikelse...

    Ibland stöter jag bort dem. Hur ska nån med sitt på det torra kunna förstår. Känner mig bara mer värdelös när är med dem.

    Jag är i en svacka. Ännu ett år går mot sitt slut. Nya misslyckanden att sammanfatta. Mörkret kommer och jag ifrågasätter syftet med det hela. Varför finns jag när ingen vill vara med mig ändå. Så onödigt att jag ska gå här och lida och kämpa.
  • Anonym (värdelös)
    Anonym skrev 2011-10-08 21:11:38 följande:
    Men du vet ju inte om någon vill ha dig eller inte när du stöter bort dom. Jag förstår varför du gör det, som sagt så gör jag samma sak. Men ha det i åtanke, att det kanske visst finns någon som vill.

    Jag har en vän som förvånat mig väldigt mycket. Han ställer jättemånga frågor om hur jag fungerar och hur jag tänker. Först trodde jag att han gjorde det för att han tyckte jag var galen och att det var i ett hånande syfte han gjorde det. Men sen förklarade han att han var så otroligt fascinerad av hur jag fungerade. Han sa att jag var en av de mest intressanta personer han kände (just pga borderline-dragen!) och att jag var en riktig krigare som kämpade trots att jag inte alls tycker om livet så som de flesta friska gör. Så ta inte för givet att folk ska se ner på dig eller tycka att du är störd. Du lever i en helt annan värld än dom på ett sätt, berätta för dom hur det är för dig. De har ju säkert svårt att sätta sig in i hur det är för dig, på samma sätt som jag har svårt att sätta mig in i hur det är att faktiskt ha livsglädje. Om de inte förstår så kanske de tar vissa saker personligt trots att det inte är det.

    Hur gammal är du? (du måste inte svara om du inte vill)
    Jag tänker att om dom vill va med mig så låter de mig inte stöta bort dem. Det finns så många olika kanaler att kommunicera på. Ibland blir det ju att jag ser på facebook att de göra saker med andra. Då vet jag att det inte handlar om tidsbrist. Och sen tänker jag att jag får tiden som blir över. När ingen annan vill eller kan.

    Ett tag försökte jag förklara hur jag kände, men sen användes det emot mig. Som att jag ska var ensam eftersom jag inte alltid mår bra.  Så då är jag inte värd att älskas.

    Jag är 28. Det känns även jobbigt att åren går utan jag lyckas bygga upp ett liv. 
  • Anonym (värdelös)
    Anonym skrev 2011-10-08 21:35:16 följande:
    Vi är i samma ålder så jag förstår precis hur det känns! Jag har själv sån ångest över att jag kanske aldrig får en familj eller barn, För tror verkligen inte att jag kommer få det. Satt också och tänkte det idag, att snart är jag ännu ett år äldre och klockan tickar. Och jag får panik när jag tänker att jag en dag är 40år och alla runt omkring mig har barn och familj. De kommer inte vilja ha med den ständiga singeln och barnlösa kvinnan när de ska hitta på saker med andra familjer och barnen. Och jag kan inte leva så... Jag vägrar! Hoppas verkligen att det inte blir så för någon av oss.

    När det gäller relationerna i övrigt.... Du kan inte tänka så, att de inte kommer låta dig stöta bort dom om de vill vara med dig. De förstår ju inte att du behöver bekräftelsen på att de är redo att kämpa för dig. De kan omöjligt förstå vad du vill om du inte på förhand har förklarat ditt beteende och varför du agerar så.  På vilket sätt har det använts emot dig när du försökt förklara tidigare? Jag har bara varit med om det en gång, och det var med killen som jag skrev om tidigare idag. Annars har de flesta aldrig använt det emot mig. De har inte förstått, och visst tänker de att jag är lite smågalen men de tycker om mig ändå och det är inget konstigt att jag är sån. Det är ju den jag är helt enkelt.

    Jag är öppen om hur jag fungerar. Jag tänker inte gömma mig eller skämmas för jag har inte valt det här. Det är en del av min personlighet så ska jag dölja det så måste jag dölja en del av mig.Och jag tycker inte du ska skämmas heller. Du är unik, med allt vad det innebär. Alla har dåliga sidor. Det finns inget som säger att dina är värre än alla andras.
    Det är en ständig känsla av att aldrig komma någon vart i livet. Hade det varit självvalt att vara singel så hade det varit lungt, men jag vill ju inte vara själv.

    Jag har en kompis som stannar trots allt. Kanske för att hon forskar om pyskist måede och bor i ett annat land. Så hon har en distans till mig. Jag vet att jag inte alltid är lätt att ha att göra med, men jag är en väldigt snäll och omtänksam person. 

    Det är väl det att folk säger att jag ser allt i svart eller vitt. Jag tycker å andra sidan att de är okänsliga och inte bryr sig. Ibland önskar jag att jag var lika känslokall. 

    Jag får en känsla av att de ser ner på mig. Att jag inte är tillräknelig.  

    Jag tvekar inför att öppna mig för andra. Mest för att de sviker och sticker. Läser ibland vad folk tycker om folk med borderline och det får mig inte att vilja öppna mig direkt. 

    Du verkar så resonabel. Jag menar på ett positivt sätt. Jag är inte resonabel. Jag är mer "My way or the highway".  

    Hur reagerar folk är du berättar för dem?
  • Anonym (värdelös)
    Anonym skrev 2011-10-08 22:13:39 följande:
    Nja, det är lätt att skriva saker, det är inte lika lätt i verkligheten. Jag har problem med att jag har svårt att se saker ur andras perspektiv och kan vara lite egoistisk. Jag är väldigt lättkränkt och får mycket problem med det osv. Men jag analyserar mig själv väldigt mycket och har läst väldigt mycket om borderline. Jag kan hantera det bättre nu, och vet mina svaga punkter.

    Jag brukar inte nämna diagnosen, de flesta vet inte vad det innebär ändå. De har så mycket fördomar om just borderline att de får upp en bild av en totalt galen människa som är farlig och kommer döda dom om de vill lämna en. Så det säger jag inte. Men jag berättar om mina problembeteenden, mitt mående och mitt sätt att se på saker. Och det är ingen som kollat snett på mig. De tycker att det är konstigt att jag tänker som jag gör, och de har svårt att tro att jag alltid har varit sån. De tror nog att jag överdriver lite när jag säger hur jag ser på livet (som ett straff). De lyssnar men sen är det inte mer med det. De drar sällan upp det. Även om jag är öppen så verkar de tycka att det är lite obehagligt att prata om depressiva känslor. Men ingen har lämnat mig eller avbrutit vänskapen pga det. Relationen har fortsatt som vanligt efter samtalet. Du tänker ju att de kommer lämna dig oavsett, så då förlorar du inget på att vara ärlig om vem du är. Om någon sedan stannar trots det så vet du att det visst går att tycka om dig precis som du är!

    Ge folk en chans att älska dig. Jag vet att det är lättare sagt än gjort. Jag sitter själv här ensam för att jag stött bort de flesta, men vi måste fortsätta försöka. Vilka andra alternativ har vi?
    Vad konstigt det känns att någon annan vet hur det känns. Att livet är ett straff. En tid att härda ut.

    Är du säker på att folk stannar efter att du sagt som det är! 

    Även när det "älskar" mig vågar jag inte slappna av. Det kommer ju att ändras.Det har det gjort alla andra gånger.
  • Anonym (värdelös)

    P.S. Vilka böcker har du läst? D.S

  • Anonym (värdelös)
    Anonym skrev 2011-10-08 23:05:07 följande:
    Hm.. Kan inte några titlar i huvudet. "Hemligheten" är en bra bok. De skriver inte rakt ut att det handlar om borderline men när man läser den så förstår man precis vad det handlar om. Annars kan jag tipsa om youtube. Jag har hittat många föreläsningar av psykiater där, som även ger tips på hur man ska försöka tänka osv.
    Hemligheten har jag sett förr. Känner mig mest skuldbelagd av den. You tube ska jag kolla upp. söker du på "lecture borderline" då? Hittade en bok på adlibris: Borderline personlighetsstörning : Uppkomst, symtom, behandling och prognos.
     
  • Anonym (värdelös)
    Anonym skrev 2011-10-08 23:03:10 följande:
    När jag träffat killar så har jag berättat exakt alla dåliga saker med mig direkt, exakt hur "galen" jag är, att jag är deprimerad osv. Och de har sagt att de kan hantera det, så de har stannat. Jag har varit lika förvånad varje gång. Sen går det åt helvete så klart. Efteråt har jag frågat killarna varför de gav mig en chans trots att jag förvarnade dom. De svarade alla att de trodde att jag överdrev. Sen när de såg verkligheten så var de redan kära och stannade därför. Det var jag som sabbade relationerna eftersom jag började förakta dom så fort de sa att de älskade mig. Så ja, jag är säker att de stannat ändå. Har även killkompisar som vet hur jag fungerar, och som ändå alltid säger åt mig att jag förtjänar det bästa och att jag är en drömtjej osv. Vi ser själv bara våra mörka sidor eftersom vi brottas med dom varje dag. Men andra ser kanske helt andra sidor i dig än vad du själva gör.
    Jag gjorde slut med ett ex just för att jag inte kunde fatta att hon gillade mig. Tappade all respekt. Väldigt tråkigt eftersom det var en väldigt bra människa, men nu har hon hittat nån kille istället. 
  • Anonym (värdelös)
    Anonym skrev 2011-10-08 23:24:22 följande:
    Ja det  är ju svårt att respektera en person som gillar en om man inte ens gillar sig själv. Så jag tror att det är där man måste börja för att kunna få en fungerande relation i framtiden. Jag vet inte om jag någonsin kommer lyckas ändra det beteendet, det känns omöjligt.
    Så känner jag med och då blir det "vaddå ska jag vara helt själv hela livet! !
  • Anonym (värdelös)
    Anonym (n) skrev 2011-10-09 09:08:14 följande:
    Jag känner precis igen att man tar upp nya bekantskaper och "börjar om" och sedan blir allt lika skit i alla fall. Det är ju för att man själv inte har förmågan och färdigheter att bygga upp det liv man önskar, beroende på den biologiska sårbarhet som man föddes med. Man kämpar och försöker, och utan nya färdigheter så blir ju resultatet mer eller mindre likadant.
    innan jag fick barn så flyttade jag alltid när hotet om att folk skulle sig mitt dåliga jag blev för stort. Träffa nya människor och återigen kunna känna mig duktig och kompetent (även om det inte hade hänt ngn förändring inuti mig) - och sedan upprepades denna historia gång på gång. Sedan jag fick barn har jag inte längre den lyxen, så därför har allt gått käpprätt ner åt helvete...

    För mig har relationer handlat om den andra människan -vad dom vill och att dom skall tycka om mig, tycka jag är bra och inte avvisa mig. Att jag skulle ha önskingar behov och rädslor har jag inte ens reflekterat över. Därför är relationsmodulen så viktig och svår. Nu skall jag ändra mitt beteende, oberoende av hur det känns inuti.

    Jag har också tendenser att hacka ner på mig själv, du använder ordet värdelös- det brukar jag ha som epitet på mig själv. Värdelös. Vi får lära oss att inte döma och värdera, i detta ingår man själv -att inte döma det man gör eller vem man är. Medveten närvaro och acceptans är färdigheter som gör att man får hjälp att handla på ett sätt som blir funktionellt för en själv.
    Fokus flyttas fram ett steg -vad vill jag, hur vill jag ha det - och sedan får man hjälp att handla på ett sätt som leder dit.     
    Hur ska jag göra för att det ska bli bättre? Jag har som du hoppat  av jobb och utbildningar i ett rasande tempo. Hade ett jobb jag trivdes väldigt bra på och det gick bra. Jag sade upp mig innan de märkte att jag inte var så bra ändå. 

    Berätta gärna mer om relationsmodulen.
  • Anonym (värdelös)
    Anonym (n) skrev 2011-10-09 14:52:06 följande:
    Jag har försökt många självhjälpsgrejer (KBT, ACT) men som "vanligt" så går det bra i början men sedan klarar jag inte av att fullfölja. Det har min nuvarande psykolog förklarat som så att min problematik är alldeles för komplicerad för att jag själv skall klara av att reda ut det. Och det accepterar jag, det är jättejobbigt och svårt även om jag får stöd, och även om det handlar om saker som jag behöver göra i nuet så går det inte utan hjälp.

    DBT är en specialiserad form av KBT, den riktar sig specifikt till borderlinepatienter med både individualterapi och gruppterapi. Färdighetsträningen handlar i mångt och mycket om att man skall förändra sitt beteende trots det inre kaos som råder. Här får man även hjälp att hantera kaoset. Många små bitar som skall tränas in- man lär sig leva på nytt. 

    Många kan bli bättre med åren, de har då fått olika slags hjälp under tiden, men DBT är specifik i sin struktur. Tyngdpunkten är att man skall handla funktionellt, att tillänga sig färdigheter för att både använda sig av känslor och förnuft när man agerar (inte som jag bara känslor...). Ofta så tillkommer ytterligare  belastning av ens eget agerande, inte bara av själva primärhändelsen. 

    Själva terapin handliar primärt inte om att man skall må bättre, utan att man skall få färdigheter för att leva ett liv. Känslor är ju varken rätt eller fel, dom finnns ju där hur man än vrider och vänder. Tanken med att göra funktionella saker är att man slipper sekundär förstärkning av känslor som påverkar en negativt. Likadant så kan man göra funktionella saker som påverkar en positivt. Och färdigheten är också att man får en möjlighet att välja!!! Det har man inte med borderline, för det man gör det gör man för att överleva -enda sättet som man känner till. Och det handlar bara om nuet- den enda stunden som vi kan påverka, det är den man har ett behov att hantera på ett funktionellt sätt.

    Jag pratade i flera år om att jag ville ha ett trollspö som kunde trolla bort alla obehagliga känslor - jag kunde inte tänka mig att det fanns en möjlighet för mig att lära mig hantera dom istället. Det är fortfarande svårt för mig att acceptera att det finns mycket känslor som påverkar mig negativt och att det också är ok - sorg, skam sådana svåra känslor.

      
    Det låter som bra terapi. Jag fick kämpa en del för att ens få gå på terapi förra våren. Man måste frisk för att orka vara sjuk....

    Men så terapin går ut på att lära sig härda ut i känslorna?  Inte att lära bort dem?! 

    När jag gick i terapi fick jag övningar som att jag skulle be folk om hjälp och föreslå saker. Jag gjorde min del, men om ingen vill umgås med mig så spelar det jag gör ju ingen roll. Det är det jobbigaste: maktlösheten. 

    Känslor av skam är vanliga. Skam över misslyckanden. Har ständigt en känsla av att folk runt omkring mig ser ner på mig. Drar mig undan och så är det igång.
  • Anonym (värdelös)
    Anonym skrev 2011-10-09 15:48:42 följande:
    Jag vill inte lära mig hantera känslorna egentligen... Eller jag vill inte vara tvungen till att lära mig. För jag vill inte ha den sortens känslor alls och jag är bitter att jag måste bära runt på detta hela mitt liv medan de flesta andra slipper. Ändå förväntas jag vara lika stark som alla andra.
    Jag känner verkligen igen och förstår det du skriver. 

    Söker ibland efter någon att skälla på för detta. Inbillar mig att det är lättare att ha en somatisk sjukdom. Nåt som inte fuckar up ens personlighet. 
  • Anonym (värdelös)
    Anonym skrev 2011-10-09 15:57:53 följande:
    Ja jag också. Jag har önskat att jag skulle få cancer så jag kunde få slippa leva med detta, slippa livet helt.
    När jag mår dåligt så blir jag en riktig häxa och agerar ut mot folk runtomkring mig. Blir snäsig, bitchig och säger ibland saker jag verkligen ångrar sedan. Och jag har så fruktansvärt dåligt samvete för det. För man kan aldrig ta det tillbaka. Jag hatar så att jag har sårat de jag älskar och jag är en sådan person som aldrig kan förlåta mig själv för saker. Usch vad jag känner mig negativ idag, men orkar inte vara stark just nu.
    Just i ilskan ser man ingen annan än sig själv. De förstår ju inte. Först ett dygn senare kan jag ta in att jag kanske inte förstod dem heller.  Sen drar jag mig undan i skammen och tycker att ingen ser eller hör av sig. Kan fortfarande inte förlåta mig själv för en sak jag gjorde 4 år sedan.  Mitt livs misstag. 

    Jag tror att jag ibland är negativ i ren trots. Samtidigt så är jag så trött på att må skit. Varför  tar det aldrig slut?! Trött på att dra hela lasset själv. Jag vill bara ha lugn och ro...
  • Anonym (värdelös)
    Anonym skrev 2011-10-09 16:21:34 följande:
    Hehe det är nog sant att trots är en del av det. Jag blir ju förbannad och vill absolut inte visa tacksamhet för det jag har eftersom jag tycker det är så orättvist att andra har mer. Varför ska jag då vara glad och tacksam? Idiotiskt att tänka så men man kan inte hjälpa vad man tänker.

    Tänk så skönt att ha någon att dela bördan med. Som man kunde lägga sig i hans famn och bara känna att man inte är helt ensam i världen.
    Känner så igen mig i det du säger. Kanske inte är så speciell som jag trodde Flört

    För mig handlar det inte bara om det jobbiga, utan nån att prata med om dagen. Nån som snarkar och låter. Att bara sitta i varsitt hörn på en söndag och ta det lungt.  Nu är jag själv från torsdag kväll till måndag lunch. Ingen skulle märka om jag försvann. Alltså har mitt liv inget syfte...
  • Anonym (värdelös)
    Anonym skrev 2011-10-09 17:08:55 följande:
    Ja helgen är värst när man är ensam... Men våra liv har ett syfte ändå, det är jag säker på. Det finns alltid folk som bryr sig, de är bara upptagna med sina egna liv. Jag är imponerad över mig själv att jag orkat kämpa så länge som jag har gjort. När jag var 20 så kunde jag inte ens föreställa mig att jag skulle leva när jag var 30. Nu så känner jag inte så mer. Tills 30 klarar jag. Men 40?? Det är så lång tid ju!
    Jag vill ju vara en viktig del av deras liv..

    Vad konstigt att du säger så. En stor källa till min stress över att livet står still handlar om att jag är övertygad om att jag kommer dö innan jag fyller 30. Har alltid varit övertygad om det. Sedan sen tonåren har det varit ett fakta för mig.n
  • Anonym (värdelös)
    Anonym skrev 2011-10-09 18:01:23 följande:
    Då för att du själv skulle ha avslutat livet? Jag har haft såna diskussioner med andra ibland, där man pratar om vad man ska göra i framtiden. De frågar hur jag vill att mitt liv ska se ut när jag är 40 eller 50. Jag har då svarat "skojar du? Jag kommer inte bli så gammal". De tror att jag skämtar, att jag menar att jag vill vara ung för alltid, men det är ju inte riktigt så jag tänker. Det har aldrig varit något jag reflekterat över egentligen, utan det har varit som självklar fakta precis som du skriver.

    Hur känner du inför att skaffa familj om du har dessa tankar? Då blir man ju låst under måååånga år framåt.
    Vilka mörka diskussioner vi har här. Jag älskar denna tråden, det finns alltid någon här som förstår och som faktiskt har tänkt samma tankar. Jag har aldrig stött på det IRL.
    Antingen skulle jag dö i en olycka eller ta mitt eget liv. Det kanske är en sån "sanning" man ska ifrågasätta. Hur skulle jag tänka och må om jag visste att jag har 50 år kvar att uppleva allt jag vill uppleva? Konstig tanke.

    Jag har nog mest varit inne på en partner. Har så svårt att tro att jag skulle bli en bra mamma. Då kommer jag att behöva sätta någon annan främst.  Scary.

     
  • Anonym (värdelös)
    Anonym skrev 2011-10-09 18:27:13 följande:
    Det är så hemskt att människor som verkligen vill leva får dö av sjukdomar, olyckor mm, medan såna som jag får leva. Jag som inte ens är tacksam över att leva.
    Känner igen de tankarna. Ibland kan jag avundas de som får vila. Och ibland känner jag då ett ansvar att få ut det mesta av livet. 

    När man står mitt i ångesten och ska handla är det då man ska räkna till 10 och andas i fyrkant? Får man i dbt öva på olika jobbiga situationer.
  • Anonym (värdelös)
    Anonym (En till här) skrev 2011-10-10 15:42:44 följande:
    Jag måste bara skriva, ni är så värdefulla och jag inser hur betydelsefullt det är att få läsa om era liv. Önskar jag kunde vara med i "gänget" för jag vet att ni har så mycket kvar att ge men tyvärr är jag för gammal. Ta hand om er och var rädda om varandra.
    Hej, jag tror att jag kan lära mig massor av dig. Jag är övertygad om att du har "många do's ond don'ts" att dela med dig till oss andra. 
Svar på tråden Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?