Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

Vilken bra tråd, hoppas att det är ok att låna den med en fråga?

Jag är nära vän sedan barndomen med en tjej som jag tror har borderline (jag vet att man inte ska leka hobbypsykolog... Men har hon inte borderline så har hon iallafall ett borderlinebeteende med ätstörning, självskador, suicidförsök, svårigheter med relationer, impulsivitet mm) Kort och gott så har det i perioder varit väldigt jobbigt för alla nära och kära. Hon och jag har varit "bästa vänner" sedan barndomen. För ett par år sedan så började vår relation svaja när hon mådde riktigt dåligt. Jag ville vara där för henne men det verkade som att hon inte ville ha med mig att göra. Hon drog sig undan helt i perioder om flera månader, slutade att svara på telefon och sms, för att sedan dyka upp som gubben i lådan och låtsas som ingenting.

Nu är vi inne i en sådan här period igen. Hon svarar inte på mina kontaktförsök och jag förstår inte hur hon tänker eller vad hon vill. Nu har det varit såhär mest hela tiden i flera år och jag börjar undra om jag ska ge upp den här relationen? Egentligen så vill jag ställa henne mot väggen och fråga varför hon gör som hon gör. Jag är så arg på henne för att hon beter sig som att hon skiter i mig. Jag blev väldigt besviken när jag förstod att hon inte fanns där för mig när jag hade det jobbigt, när jag har funnits där för henne.

Jag vågar inte pressa henne för hon känns så skör och jag är rädd att hon ska skada sig. Jag vill vara ärlig med henne så att vi kan komma överens om att hon berättar varför hon drar sig undan. Jag tror ju att det är för att hon mår dåligt, men hur ska jag kunna veta när hon bara slutar höra av sig. Jag orkar inte med som det är nu att vi går från att var nära varann och höras varje dag till att hon är omöjlig att få tag i på ett halvår.

Nu blev det långt, det här tar mycket tankekraft och energi från mig. Ni i tråden som har borderline kanske förstår hur hon tänker och kan ge mig råd?

Anonym (vän)

Äldre 18 Dec 14:00

#1308

Anonym (vän) skrev 2011-12-18 13:44:52 följande:

Vilken bra tråd, hoppas att det är ok att låna den med en fråga?

Jag är nära vän sedan barndomen med en tjej som jag tror har borderline (jag vet att man inte ska leka hobbypsykolog... Men har hon inte borderline så har hon iallafall ett borderlinebeteende med ätstörning, självskador, suicidförsök, svårigheter med relationer, impulsivitet mm) Kort och gott så har det i perioder varit väldigt jobbigt för alla nära och kära. Hon och jag har varit "bästa vänner" sedan barndomen. För ett par år sedan så började vår relation svaja när hon mådde riktigt dåligt. Jag ville vara där för henne men det verkade som att hon inte ville ha med mig att göra. Hon drog sig undan helt i perioder om flera månader, slutade att svara på telefon och sms, för att sedan dyka upp som gubben i lådan och låtsas som ingenting.

Nu är vi inne i en sådan här period igen. Hon svarar inte på mina kontaktförsök och jag förstår inte hur hon tänker eller vad hon vill. Nu har det varit såhär mest hela tiden i flera år och jag börjar undra om jag ska ge upp den här relationen? Egentligen så vill jag ställa henne mot väggen och fråga varför hon gör som hon gör. Jag är så arg på henne för att hon beter sig som att hon skiter i mig. Jag blev väldigt besviken när jag förstod att hon inte fanns där för mig när jag hade det jobbigt, när jag har funnits där för henne.

Jag vågar inte pressa henne för hon känns så skör och jag är rädd att hon ska skada sig. Jag vill vara ärlig med henne så att vi kan komma överens om att hon berättar varför hon drar sig undan. Jag tror ju att det är för att hon mår dåligt, men hur ska jag kunna veta när hon bara slutar höra av sig. Jag orkar inte med som det är nu att vi går från att var nära varann och höras varje dag till att hon är omöjlig att få tag i på ett halvår.

Nu blev det långt, det här tar mycket tankekraft och energi från mig. Ni i tråden som har borderline kanske förstår hur hon tänker och kan ge mig råd?

Ps. Det jag tycker är jobbigt med att hon drar sig undan utan förklaring är att jag grubblar mycket över varför. Är hon arg på mig, skäms hon, missbrukar hon, försöker hon ta livet av sig, eller bryr hon sig bara inte?

Anonym (vän)

Äldre 18 Dec 15:56

#1310

Anonym skrev 2011-12-18 14:27:49 följande:

Du kanske ska fråga rakt ut. Det kan ju finnas många anledningar till att hon drar sig undan. Kanske kommer du för nära? Kanske har hon så fullt upp med sitt dåliga mående att hon inte har ork att vara social eller bry sig hur andra tar det. Ibland kämpar man för att bara överleva och då är det svårt att tänka på andra.

Tack för ditt svar. Det låter troligt att hon är oförmögen att lägga energi på mig i perioder. Självklart är det viktigare att hon håller sig vid liv än att jag blir sur för att hon inte svarar på sms. Samtidigt så är jag inte mer än människa och reagerar med olika känslor. Hon lämnar ett stort tomrum efter sig i mitt liv när hon försvinner.
Jag ska nog ta mod till mig och berätta hur jag känner. Trots att vi är nära vänner så har vi båda svårt att prata om hennes mående. Det känns som om Pandoras ask ska öppna sig och alla hemskheter ska välla ut. Men ärlighet varar nog längst.

Anonym (vän)

Äldre 18 Dec 17:05

#1312

Anonym skrev 2011-12-18 16:17:14 följande:

Ja ärlighet är viktigt. Men tänk på att om hon har borderline så kan du inte pressa för hårt när hon tar avstånd för det kan ge motsatt effekt. När jag blir sån så backar jag tills jag känner att jag fått tillräckligt space, sen kommer jag tillbaka. Men om folk inte låter mig backa så blir vänskapen mer permanent skadad för jag agerar då ut. Jag klarar verkligen inte av att folk kommer för nära så då är den tiden ifrån varandra viktig.

Vad intressant att läsa vad du skriver, jag har haft så svårt att förstå varför hon gör som hon gör. Men det är skönt att höra att det kanske inte är personligt riktat mot mig och att hon inte gör det för att vara elak. Jag försöker acceptera att vi har en relation på hennes villkor och det leder till att jag investerar mindre känslor i den för att skydda mig själv. Det är så sorgligt att vi inte längre är delaktiga i varandras liv. Det här började när jag fick barn och på sätt och vis så är det skönt att inte vara den som måste åka hem till henne mitt i natten för att hon hotat att ta livet av sig, för sånt mäktar jag inte med längre. Jag önskar att hon kunde bli kvitt den hemska ångesten, den verkar fruktansvärd och outhärdlig. Det känns som om den alltid ligger och pyr bakom fasaden.

Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

INNEHÅLL