Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?
Hej!
Åh snälla ni hjälp mig!
Jag vet inte om jag lider utav borderline, jag har ingen diagnos eller nåt sånt.
Jag kanske har en lätt släng av det dock eller inte alls. Men jag har alltid känt att jag inte är riktigt som alla andra, att livet e mycket jobbigare att leva för mig än för andra.
Jag har en massa onödiga tankar och känslor som snurrar runt i min kropp hela tiden och komplicerar tillvaron. Men det kan man väl ha ändå utan att va borderline.
Men det jobbigaste är nog hur jag blir i förhållanden. Jag är ständigt rädd för att bli övergiven, sviken. Det är som att jag innerst inne är helt övertygad om att detta kommer att ske. Jag inser ju att det e dumt att tänka på det sättet, men samtidigt kan jag inte ändra på den känslan. Det känns ju så och därmed så tror jag också så. Det känns som min "sanning". Den sitter så djupt innte, så djupt rotad, och det e himla svårt att mucka på den.
Man kan ju inte va fullt lycklig när man hela tiden går runt med en känsla/tanke att den andra kommer snart att lämna en. Samtidigt försöker man hitta "bevis" på att det faktiskt är så, att ens farhågor stämmer. Det är som att jag skapar själv situationer ur ingenitng så jag kan slänga det i ansiktet på honom sen och säga "Hah, vad var det jag sa? Jag visste att du inte tyckte om mig/ville lämna mig!"
Jag vill också hela tiden "testa" den andre personen, jag försöker skrämma iväg honom, vara så jävlig jag kan, för att se om han stannar kvar ändå. Jag vill ju inte att han ska gå, men det e lättare att vara den som är upphovet till det isåfall än att han ska komma och säga att han inte vill ha mig. Samtidigt när jag skapar dessa scener så är det ända jag vill att han inte ska gå, att han ska komma och krama mig och säga att han älskar mig och att han aldrig kommer att lämna mig.
Jag e rädd för närhet för jag e så rädd för att bli sårad. Men jag e också rädd för avstånd och vill va nära, ensamhet är det värsta jag vet. En av mina största rädslor är att bli ensam. Det är så motstridigt, jag både vill ha dom nära och inte.
Allt det här e kanske helt normalt ändå?
Ursäkta att jag skriver en uppsats nu.. Det som också är jobbigt är hur jag tror att ingen egentligen kan tycka om mig. Jag förstår ju att det inte är rationellt alls och jag kan förstå att det inte stämmer. Men ändå så KÄNNS det så. Det känns som att om dom bara lär känna mig, och ser vem jag verkligen är så kommer de inse att de inte gillar mig.
Så om nån ger mig komplimanger och säger snälla saker till mig, så känns det som att jag "lurar" dom, att om dom bara kände mig på riktigt så skulle dom aldrig tycka så.
Jag känner mig fel, ful, fet och äcklig. Och jag är inget av det här. Och jag kan förstå på nåt plan att jag inte är det, men djupt inom mig så känns det så..
Nu orkar jag inte skriva mera... Ursäkta för det här långa rabblet. Hade bara önskat att ngn kanske kunde komma med lite tankar och synpunkter?
Jag kanske bara är en helt normal människa med lite mer känslor än de flesta bara?