Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

Åh jag känner så igen mig. Vet att tråden är död, men jagskriver ändå.

För första gången (32 år) åkte jag in akut på psyket. Min man pallade inte med mig mer. 6 sms med självmordshot under natten, efter jag hade kastat ut honom ur sovrummet i en hat aktion för att han sa att jag skulle göra välling till sonen.

Idag utsläppt och inte blir det dbt heller.

Nej jag passar inte in på psykakuten, jag har inga problem att föra mig i sociala sammanhang.

Men det där ska de väl veta? Fortfarande ingen diagnos.

Fortfarande ingen hjälp

Om jag inte är sjuk så betyder det att jag är ond.

Och om det är så.

Då finns det inget hopp

Då måste jag bort.

Så fort jag kom hem så började det. Och jag förstörde.

Och jag tyckte att han förtjänade det och jag var missförstådd.

Nej fan det här är ju ingen idé

Någon som vet någon bra privat DBT terapeut i Gbg området med omnejd.

Fan hur jag än vänder mig så har jag röven bak...

Ännu ett bråk.

Ännu närmare skillsmässa.

Jag vet inte om jag är sjuk eller om min man är en totalt okänslig idiot.

Jag tror att det är både och. Vilket i sig leder till konflikter JÄMT.

Alla dessa djävla ultimatum jag ställer och aldrig håller.

Jag är en känslomässigt urvriden trasa nu.

Allt jag vill egentligen är att han ska plocka upp mig bit för bit och älska mig för evigt.

Det kanske inte går mer nu. Vi kanske har gjort varandra för illa.

För länge.

Vad i helvete kan man inte kunna få vara normal för?

Både för sin omvärld och för sin EGEN skull...

Det spelar ju ingen roll om du hade rätt från början. Efter du kört din borderline machete och massakrerat ALLT då spelar det ju ingen roll vad det handlade om från början. DU har ju förstört allt igen.

Det är synd om människan. :/