Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

Stor humor att läsa inlägg från borderlinestörda vs de som varit i förhållande med borderlinestörda.

De drabbade, som varit tillsammans med borderlinestörda:

"Alltså, hela förhållandet var bara lögner, manipulation och ilska. Otrohet, anklagelser, våld. Jag blev helt knäckt, tog mig lång tid att gå vidare."

De borderlinestörda:

"Vadå, jag ljuger inte? Jag känner stor empati! Jag skulle aldrig manipulera någon, jag vet inte ens hur man gör. Jag har varit i massa förhållanden och jag har aldrig ljugit eller något."

Känns ju trovärdigt...

Nej, borderlinestörda är totalt omedvetna om vad som händer. Det är därför det känns så fånigt att läsa deras reflektioner. Måhända det finns ett fåtal som kan resonera kring sig själva. Måhända det finns hopp för dessa få. Men de allra flesta borderlinestörda är totalt galna och bör låsas in för resten av livet.

Självinsikt existerar inte hos borderlinestörda. Med självinsikt kan man nämligen förändra sig själv och sitt beteende. Vilket YTTERST FÅ med borderlinestörning klarar av att göra. Kanske har du bara en "liten släng" av BPD? För de som verkligen är borderlinestörda så är deras liv präglade av störningen, och det finns i princip inget hopp alls. Knappt ens med terapi.

Kul att du är i ett bra förhållande. Själv kommer jag nyligen ur ett med en borderlinestörd tjej. Konstanta anklagelser om otrohet. Fast det var ju hon som var otrogen. 10 st vet jag om. Men det är säkert fler som jag inte vet. Fast hon hade ju alltid ursäkter till att hennes otrohet i själva verket var mitt fel, eller någon annans. Inte hennes i alla fall. Att komma ur detta förhållandet är som att vakna ur en dröm. Jag har varit tillsammans med en komplett galning i drygt 2 år. Det finns INGEN *INGEN* INGEN empati, omtanke, kärlek eller något från hennes håll. Ingen ånger. Inga reflektioner. Bara krav, attacker, otrohet, och svek. Sedan får jag bära skulden för alltihop.

Jag tror dig inte när du säger att det inte finns några svek mellan er. Det betyder inte att du är oärlig. bara att det inte platsar i min världsbild av borderlinestörda. Jag har en far som är borderlinestörd, och drygt 2 år i ett förhållande med en borderlinestörd tjej. Skulle du fråga henne skulle hon säga samma sak. "Jag har aldrig svikit honom, det är bara han som svikit mig." Jag kan inte tro på något som någon med BPD säger. Det går helt enkelt inte att lita på. Min erfarenhet är att man som borderlinestörd säger det som man tror andra behöver höra för att man ska kunna driva igenom sin agenda. INGET annat.

Inget självskadebeteende. Låter som väldigt mild BPD. Rent anekdotiskt verkar det som att det är de som inte är så jättesjuka som blir diagnosticerade. Medan de riktigt borderlinestörda klarar sig utan diagnos. Mitt ex hade ingen BPD-diagnos på papper.

Ok. Mitt ex i korta drag:

MASSA mediciner. Concerta, lyrica, xanor, imovane, fluoxetin och fler som jag inte ens minns namnen på. Även tagit litium när hon var yngre.

Råkat ut för ett gäng våldtäkter. Fast det var hennes egen skuld (hemskt att skriva, men det är sant). Hon förförde alla omkring sig, killar 40+ (hon var själv ~20), knarkare, knarklangare, allt möjligt.

Inget jobb, inte ens gymnasiebetyg. Socialbidrag. Bodde i en lägenhet som såg ut som en soptipp. (Bokstavligt talat)

Drogmissbruk. Bränt och skurit sig själv på både armar och ben.

"Inte helt frisk" är som att kalla Mengele för "inte alltid så snäll" i hennes fall.

Jag mådde bra så länge det fungerade. Jag har en pappa som är borderlinestörd, annars hade jag aldrig klarat av hennes beteende, utan satt ner foten direkt. Mina barndomsproblem jobbar jag ju med nu efter separationen eftersom de rivits upp av den.

Alla borderlinestörda lever i ett helvete. Hur skönt tror du livet känns när man har den emotionella utvecklingen hos en 2-4-åring men dagligen tvingas till "vuxet livet"? Kan du tänka dig vilken tortyr det är?

Jag har ingen ilska alls mot borderlinestörda. Jag älskar fortfarande mitt ex, men jag var tvungen att släppa taget. Hon är extremt destruktivt och jag kan inte hjälpa henne hur mycket jag än önskar. Tro mig när jag säger att jag var i princip beredd att ge upp hela mitt liv för att finnas där för henne. Men de kan bara rädda sig själva i slutändan.

Borderlinestörda fungerar inte i förhållanden. Det är ett av diagnoskriterierna. Så det har inte med mitt förhållande att göra. Frustrationen är snarare över att nästan alla förhållanden med borderlinestörda är identiska. Varför det finns otaliga böcker och berättelser som man känner igen sig i, som anhörig.

Att säga "du har fel" ger dig inte rätt.Det är direkt oseriöst att avsluta en konversation med "du har fel" och sen vända på klacken och lämna. Det är dessutom typiskt borderline-beteende. Låt fortsätta konversationen så får vi se hur fel jag har:

gör stora ansträngningar för att undvika verkliga eller fantiserade separationer
uppvisar ett mönster av instabila och intensiva mellanmänskliga relationer som kännetecknas av extrem idealisering omväxlande med extrem nedvärdering
uppvisar påtaglig osäkerhet och instabilitet i självbild och identitetskänsla
visar impulsivitet i minst två olika avseenden som kan leda till allvarliga konsekvenser för personen själv (till exempel slösaktighet, sexuell äventyrlighet, alkohol-, medicin- eller drogmissbruk, vårdslöshet i trafik, hetsätning, kaotisk livsstil).
uppvisar upprepat suicidalt beteende, suicidala gester, suicidhot, eller självskadandehandlingar
är affektivt instabil, vilket beror på en påtaglig benägenhet att reagera med förändring av sinnesstämningen (till exempel intensiv episodisk nedstämdhet, irritabilitet eller ångest som vanligtvis varar i några timmar och endast sällan längre än några få dagar)
känner en kronisk tomhetskänsla
uppvisar inadekvat, intensiv vrede eller har svårt att kontrollera aggressiva impulser (till exempel ofta återkommande temperamentsutbrott, konstant ilska, upprepade slagsmål)
har övergående, stressrelaterade paranoida tankegångar eller dissociativa symptom.
Punkt 2 visar att, nä, jag har inte fel. Ett av kriterierna för BPD är DÅLIGT FUNGERANDE RELATIONER. De andra fetningarna visar att nästan varenda av kriterierna innehåller aspekter som är relevanta för relationer, och visar hur BPD totalt förstör alla nära relationer.

Ber om ursäkt för det dåligt formatterade inlägget... det såg bra ut när jag skrev det... Punkterna finns här: sv.wikipedia.org/wiki/Borderline_personlighetsst%C3%B6rning

Problemet med borderlinerelationer är alltså att de väljer fel partners...? Alltså, menar du allvar med detta? Borderlinestörda personer knäcker sina familjer, sina terapeuter, sina romantiska partners, syskon, släkt, vänner, det mesta. Du är ju precis inne i borderlinetänket. "Det är de omkring den borderlinestörda som har problem egentligen". Det där fick jag höra i 2 år av mitt ex (anekdotisk bevisföring, javisst, men antalet liknande berättelser är ju nästan oändliga). Det var mig det var fel på, hennes mamma, hennes pappa, hennes bror, hennes morfar, hennes vänner. Alla hade svikit henne och var fruktansvärda lögnare. Att hon KONSTANT ljög, gick till mamma och sa hur hemsk pappa var, gick till pappa och sa hur hemsk mamma var, gick till mig och sa hur hemska vännerna var, gick till vännerna och sa hur hemsk jag var... det räknades inte alls.

Det är precis det här jag menar är avsaknad av självinsikt. I den borderlinestörda personens värld så är det alltid allt annat och alla andra som det är fel på. Jag ringde upp hennes ex i smyg och rpatade med honom om deras relation. Han blev helt förtvivlad och sa "men herregud, det är ju precis så hon lurade mig, har hon gjort det ännu en gång." Men visst, hon kanske valde "fel partner" tre gånger om. Fast då har du ju bekräftat min tanke om brist på självinsikt oavsett.

Jag kan inte relatera till vad självinsikt innebär om det inte är självkontroll. För mig är det ekvivalent. Om jag inser att jag gör x fel, så kan jag förändra x. Det är precis samma sak i min värld. Tydligen är det inte så i borderlinestördas värld. Jag kan inte relatera till det. Jag vet - på fullaste allvar - inte vad det innebär att säga "jag vet att jag gör x fel" men inte kunna förändra det. Det måste vara ett helvete att vara handfallen inför sitt eget beteende. Jag kan sympatisera med det, men jag förstår det inte.

Den självinsikt jag efterfrågar hos borderlinestörda är att de accepterar sin problematik och håller sig borta från romantiska förhållanden tills de lyckas lösa sina problem. Borderlineförhållanden är fruktansvärt traumatiska för anhöriga.

Mitt ex fick aldrig diagnosen. Tendensen verkar vara att endast de med en "mildare" variant av störningen får den, medan de riktigt galna (som mitt ex) lyckas manipulera sig ur det. Självklart har jag skuld också. Men det hade aldrig gått att upprätthålla ett förhållande med henne. Jag var gränslös - jag tog vad som helst, jag ställde upp för henne vad hon än gjorde. Klart man lär sig att man kan behandla mig som skit då. Men jag har också sett motsatsen, personer som sätter ner foten DIREKT och säger "stopp, detta tar jag inte." Det enda det resulterar i är att den borderlinestörda svartmålar än och sticker. En normal relation - speciellt när det kommer till normalt vardagsliv - är bara att glömma.

Ta på er skulden för allt som är fel, att jag är offer för mitt bpd-ex? Detta är ju borderline-tänk om något. Svart eller vitt.

Enda vägen ut för borderlinestörda är MÄNGDER med terapi som kommer vara minst lika smärtsam som trauman som vi anhöriga får gå igenom med er. Tyvärr. Det finns ingen enkel väg ut. Det är fruktansvärt ledsamt att så vackra, intelligenta, kreativa och charmiga tjejer (som ju utgör 75% av de borderlinestörda) får hela sina liv förstörda på grund av trasiga anknytningar. Jag blir gråtfärdig när jag tänker på det. Men det är inte kärlek ni behöver, utan tydliga gränser och terapi. På grund av er anknytningsstörning så testar ni relationers gränser hela tiden. Inget förhållande klarar av det i längden.

Jag är sund och välfungerande med ett skötsamt liv och stabil på egen hand. Normal? Nej, det kan jag inte påstå att jag är. Återigen borderline-tänk från ditt håll: "stick om du inte säger vad jag vill höra."