Inlägg från: Anonym (Gränsland) |Visa alla inlägg
  • Anonym (Gränsland)

    Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

    imadreamer skrev 2015-03-10 07:50:03 följande:

    Har varit med en tjej tillsammans för mer än ett år. Hon mådde dåligt över flera saker så jag började leta på internet symptomer som hon hade för att hitta en lösning. I början trodde hon var deprimerad å efter långa diskussion vi har varit hos läkaren å hon fick faktiskt diagnosen. Tyvärr ändrade inte så mkt vara förhållande, flera konflikter pga hon har stor bekräftelsebehov å kräver mkt uppmärksamhet. Det minsta fel det va tillräckligt att hon ska må dåligt, irriterad, agressivt å flera gånger avslutade vara förhållande. Älskade henne å viste att det är något som stämmer inte. Tänkte att om hon få mer uppmärksamhet å säkerhet att kanske hon skulle fatta att hon är den enda som jag vill vara med....så jag friande henne å förlovade. Det va en stor fel...konflikter blev oftare. Typ efter tre månader hon lämnade mig igen men denna gången jag va bestämt att ska inte gå efter henne lr acceptera henne tillbaka. Flera av dem gångerna som har avslutat förhållande hon hängde nästan på en gång på dating site å pratade med andra killar dock som hon säger ville inte att träffas med nån å alltid berättade att hon vill bara prata. Alla dem gångerna har sårat mig jätte mkt å särskilt därför jag hade berättat hur mkt hon sårar mig med hennes beteende å pga erfarenhet man skulle vänta lite å vara klart å bestämt att vill gå vidare innan man gör det. Hennes beteende stämde inte helt med någon som är bara deprimerad så jag började att leta igen på internet att hitta ett svar denna gången. Det va helt galet har blivit anklagat över flera saker å började tvivla för mig själv. Flera gånger vi hade olika verkligheten å flera gånger har blivit anklagat över saker som hon har varit så å inte jag. Varje gång hon avslutade förhållande hon va en dag agressivt å tryckte mig ner med varje chans å den andra dag hon var snäll å undrade varför det blev så men har aldrig erkänna att hon har haft fel...Alltid var mitt fel å dom gångerna som hon har bett om ursäkt hon säger att jag manipulerade henne medan hon hade inte gjort något fel...Oavsett om vi pratade å jag förklarade mig å löste missförstånd dem gångerna som jag har gjort fel å bett om ursäkt hon använde det varje gång vi va osams för att trycka ner mig...Å jag förklarade igen å igen samma saker oavsett om det va något som hade löst flera månader sen....kunde inte att förstå å va nära att tappa mig själv Hur det är möjligt att bli anklagat hela tiden för små fel som har gjort ett år sen å hon gör ingen fel att då å då avslutade förhållande å hängde på dating site. Enligt henne vi va osams så hon gjorde igen fel. Iaf har kommit framme enligt alla symptomer att det är mkt möjligt hon lider av borderline. Oavsett att vi va osams tänkte att berätta till henne så om hon kunde förstå å leta efter hjälp kanske vi skulle kunna ha en chans lr på värsta fall att hon ska ha något att fundera över nästan gången som hon ska vara med någon att kanske jag hade rätt å det va inte den kille som försökte manipulera henne enligt henne å kanske ta hand om hennes psykisk hälsa å har inte samma slut som hon hade med mig.... Jodå jag blev anklagat att jag är störd å försöker manipulera henne å det är jag som gör henne att må dåligt å det är ingen fel om henne. Hon må dåligt ofta å har inte någon att bry sig tillräckligt att hjälpa henne. Hon har kvar bara en kompis som litar å känner länge alla andra är personen som har kommit nyss i hennes live. Hon fixar kompisar jätte lätt men ingen som stannar för länge i hennes live. Oavsett att jag försöker att förklara å bevisa det som jag säger hittar ingen lösning jodå skulle kunna skriva en helt bok ju, förlåt för min långa kommentar men jag undrade om ni känner igen er på det som jag har berättat.


    Ja jag känner igen det. Beteendet tyder på att hon inte älskar dig!!! Lämna henne direkt!
  • Anonym (Gränsland)
    imadreamer skrev 2015-03-10 09:03:31 följande:
    Jag man skulle nog säga det. Hon är så mkt upptaget av sina egna känslor som det är lite svårt att hitta tid att älska andra dock jag vet hur mkt dåligt hon mår å hur mkt jobbigt hon har det. Fanns dagar som jag kände mig älskad men det finns andra dagar som jag kände att skräpet har mer värde än mig. Svårt när det finns bara en i en förhållande att funka. Vi är inte tillsammans just nu därför att jag valde att stå denna gången om det som jag säger. Om jag ville ha tillbaka henne skulle vara tillräckligt att säga ingenting å gå efter henne men det skulle vara fel. Jag vet att hon är bra människa men vara förhållande var mellan himlen å helvete. Dock vi hade mer lyckliga stunder än dåliga men dem dåliga har sårat oss jätte mkt. Så länge hon förstår inte att hon behöver hjälp å ta hand om hennes negativa känslor vi har ingen framtid å det jag vet nu...att försöka göra henne att förstå att är inte jag men hon är meningslöst på den stund hon ser inte det själv. Ville verkligen att funka men det är omöjligt under those conditions.
    Du kommer aldrig kunna hjälpa henne. Det är hon som själv måste komma till insikt och be om hjälp inom vården.

    Tycker du inte ska lägga ner någon tid på henne. Energitjuv är vad hon är!
  • Anonym (Gränsland)
    orkabpd skrev 2015-03-19 10:19:22 följande:

    Stor humor att läsa inlägg från borderlinestörda vs de som varit i förhållande med borderlinestörda.

    De drabbade, som varit tillsammans med borderlinestörda:

    "Alltså, hela förhållandet var bara lögner, manipulation och ilska. Otrohet, anklagelser, våld. Jag blev helt knäckt, tog mig lång tid att gå vidare."

    De borderlinestörda:

    "Vadå, jag ljuger inte? Jag känner stor empati! Jag skulle aldrig manipulera någon, jag vet inte ens hur man gör. Jag har varit i massa förhållanden och jag har aldrig ljugit eller något."

    Känns ju trovärdigt...


    Mycket möjligt att det är hysteriskt roligt att läsa, för dig!

    Men vi med Bpd är inte alltid medvetna om vad som händer.

    När man kommit en bit med självinsikten och verkligen märker när känslor och beteenden tar överhand då är det lättare att styra sig och få ett fungerande förhållande.

    Jag personligen har ett fantastiskt förhållande sen 2,5 år tillbaka. I början var det svårt för min sambo och mig. Men vi har verkligen jobbat tillsammans för att förstå mig och jag har lärt mig att förstå honom. Visst ibland får jag mina paranoida tankegångar, men dom går över lika fort som dom kom. Och bråkar gör vi inte ofta. Och inte ofta menar jag smågnabb 1-2 gånger/mån. Antagligen inte mer än vanliga par. Nu har vi haft ett relativt stabilt förhållande ända från början, vår kärlek är så djup att vi kämpat för att vi ska överleva tillsammans.

    Vi har inte haft några svek mellan varandra, eller otrohet eller lögner. Och det är verkligen a och o för någon med Bpd.
  • Anonym (Gränsland)
    orkabpd skrev 2015-03-19 13:09:00 följande:
    Nej, borderlinestörda är totalt omedvetna om vad som händer. Det är därför det känns så fånigt att läsa deras reflektioner. Måhända det finns ett fåtal som kan resonera kring sig själva. Måhända det finns hopp för dessa få. Men de allra flesta borderlinestörda är totalt galna och bör låsas in för resten av livet.

    Självinsikt existerar inte hos borderlinestörda. Med självinsikt kan man nämligen förändra sig själv och sitt beteende. Vilket YTTERST FÅ med borderlinestörning klarar av att göra. Kanske har du bara en "liten släng" av BPD? För de som verkligen är borderlinestörda så är deras liv präglade av störningen, och det finns i princip inget hopp alls. Knappt ens med terapi.

    Kul att du är i ett bra förhållande. Själv kommer jag nyligen ur ett med en borderlinestörd tjej. Konstanta anklagelser om otrohet. Fast det var ju hon som var otrogen. 10 st vet jag om. Men det är säkert fler som jag inte vet. Fast hon hade ju alltid ursäkter till att hennes otrohet i själva verket var mitt fel, eller någon annans. Inte hennes i alla fall. Att komma ur detta förhållandet är som att vakna ur en dröm. Jag har varit tillsammans med en komplett galning i drygt 2 år. Det finns INGEN *INGEN* INGEN empati, omtanke, kärlek eller något från hennes håll. Ingen ånger. Inga reflektioner. Bara krav, attacker, otrohet, och svek. Sedan får jag bära skulden för alltihop.

    Jag tror dig inte när du säger att det inte finns några svek mellan er. Det betyder inte att du är oärlig. bara att det inte platsar i min världsbild av borderlinestörda. Jag har en far som är borderlinestörd, och drygt 2 år i ett förhållande med en borderlinestörd tjej. Skulle du fråga henne skulle hon säga samma sak. "Jag har aldrig svikit honom, det är bara han som svikit mig." Jag kan inte tro på något som någon med BPD säger. Det går helt enkelt inte att lita på. Min erfarenhet är att man som borderlinestörd säger det som man tror andra behöver höra för att man ska kunna driva igenom sin agenda. INGET annat.
    Du behöver inte tro mig alls! Men jag VET vad jag gör alla timmar av dygnet.

    Jag har aldrig svikit min sambo. Finns inte på kartan ens! Vi bor ihop, har ett barn. Han litar på mig och jag litar på honom. Jag är snart 33 år och har lärt mig massor genom många förhållanden som gått i kras.

    Jag har antagligen en "mild" variant av Bpd. Jag har aldrig haft självskadebeteende, aldrig legat inne, aldrig försökt ta mitt liv, aldrig haft något missbruk.

    Men jag har haft dåliga förhållanden. Jag har låg självkänsla från och till. Men jag vet hur jag ska göra för att bygga upp den när den väl börjar rasa. Ingen är perfekt med eller utan Bpd! Och alla har något att jobba på när det kommer till sin person.

    Jag är iaf glad att jag har så mycket förståelse och stöttning från min sambo. Han är verkligen underbar (trots sina dåliga sidor).
  • Anonym (Gränsland)
    orkabpd skrev 2015-03-19 13:29:58 följande:
    Inget självskadebeteende. Låter som väldigt mild BPD. Rent anekdotiskt verkar det som att det är de som inte är så jättesjuka som blir diagnosticerade. Medan de riktigt borderlinestörda klarar sig utan diagnos. Mitt ex hade ingen BPD-diagnos på papper.
    Nej! Som sagt inget självskadebeteende. Aldrig fått mediciner heller.

    Jag är ganska välfungerande med 2 barn. Har alltid haft boende och pengar.

    Jag har ju själv sökt mig till vården för att jag velat göra en utredning. Först misstänkte jag ADD. Jag har inte ADD, men många kriterier liknar Bpd. Sen tog det lång tid att få själva utredningen. Nu är den iaf gjord och jag väntar på MBT-behandling.

    Ja, alltså jag känner en kvinna med Bpd och inte för att vara sån, men hon är inte helt frisk. Men hon har även andra diagnoser. Jag sa upp kontakten med henne för ganska längesen nu, hon sög ut all energi från alla.

    Anledningen till att jag så sent misstänkte att jag möjligtvis inte fungerar som alla andra var ett ex som trodde att jag kunde ha Bpd. Annars har aldrig någon ens påstått eller märkt något. Inte ens mina föräldrar eller syskon.
  • Anonym (Gränsland)
    orkabpd skrev 2015-03-19 13:59:13 följande:
    Ok. Mitt ex i korta drag:

    MASSA mediciner. Concerta, lyrica, xanor, imovane, fluoxetin och fler som jag inte ens minns namnen på. Även tagit litium när hon var yngre.

    Råkat ut för ett gäng våldtäkter. Fast det var hennes egen skuld (hemskt att skriva, men det är sant). Hon förförde alla omkring sig, killar 40+ (hon var själv ~20), knarkare, knarklangare, allt möjligt.

    Inget jobb, inte ens gymnasiebetyg. Socialbidrag. Bodde i en lägenhet som såg ut som en soptipp. (Bokstavligt talat)

    Drogmissbruk. Bränt och skurit sig själv på både armar och ben.

    "Inte helt frisk" är som att kalla Mengele för "inte alltid så snäll" i hennes fall.
    Okej! Låter mycket tragiskt :(
  • Anonym (Gränsland)
    Anonym (Ullis) skrev 2015-03-21 16:54:50 följande:
    Håller med! Borderline personer ska hålla sig så långt ifrån ett förhållande som möjligt.
    Finns många andra (utan Bpd) som också ska hålla sig borta från förhållanden.

    Blir så trött på folk som tror att alla med diagnosen borderline är exakt likadana.
  • Anonym (Gränsland)
    Anonym (Ullis) skrev 2015-03-21 19:20:58 följande:
    Har sett detta på nära håll!

    Att leva med en manipulativ, otrevlig, mytoman, egoistisk, barnslig person som inte växt upp än är inget som lockar när man kan få MYCKET bättre. Nu har min kompis en "normal" tjej och inser nu vilket helvete borderline personer ställer till med för sin omgivning.

    Det kanske inte är så enkelt, men att ha borderline är en "slippa ta ansvar diagnos".
    Blir så ledsen av att läsa sånthär. Speciellt när man själv inte är den typen av person. Känns förjävligt att "folk" tror det där om "mig". Jag vet att jag inte är en hemsk människa och att jag inte beter mig illa mot folk i min omgivning.
  • Anonym (Gränsland)
    orkabpd skrev 2015-03-21 19:34:04 följande:
    Hur yttrar din problematik sig?
    Anonym (Ullis) skrev 2015-03-21 19:30:20 följande:Den tjejen jag talar om hotade med att ta livet av sig som killen lämnade henne. Jag sa åt honom, stick medans du orkar. Och hon lever än idag så det var bara ett fjantigt dumt hot utan någon substans.
    Hoten är inte fjantiga och dumma. De speglar känslan i nuet för den med borderline. De säger som de känner just då. Precis som ett barn gör. De har inte förmågan att tänka "den här känslan går över" eller "vi kan sätta oss och reda ut varför jag känner såhär, så att jag slipper känna så mer." Det är bara "panik, ångest, därför vill jag dö nu, för allt gör ont." Finns inget djupare än så, tyvärr.
    Jag mår ofta dåligt över vem jag är. Blir ledsen över att jag inte känner mindre och att jag inte är som alla andra (känslomässigt). Jag har ju inte valt att vara såhär. När jag känner massa blir jag sluten och går helt in i mig själv. När detta händer märker min sambo alltid det och försöker dra det ur mig. Som tur var så kan jag öppna upp mig för honom och vi brukar tala om mina känslor på ett vuxet vis. Det händer att jag utagerar min frustration som finns inombords, oftast yttrar det sig mest i irriterande och korta svar mot min sambo. Och åter igen är detta något vi sedan talar ut om. Känns skönt att kunna snacka om mina inre tankar och känslor med honom.

    Jag har även dålig självkänsla och tänker mycket på att jag inte duger som jag ser ut och blir avundsjuk på alla andra kvinnor.

    Nu har jag dock kommit till den punkten att jag faktiskt insett att min sambo älskar mig för den jag är och jag vet att jag är bra trots min Bpd. Han har många gånger poängterat att jag inte ska känna som jag gör, att jag duger exakt som jag är. Han har ju helt rätt. Och jag säger exakt samma sak till honom när han tex blir nere över att han har lite övervikt. Jag älskar ju honom precis som han är.

    För mig blir allt enklare när jag vänder på mina tankar och tänker hur jag skulle säga till någon annan som tänker/känner som jag.

    Även dagar då jag känner hopplöshet så vet jag att det kommer gå över... Om en timme... En dag... Eller hur lång tid det nu tar.

    Jag lever timme för timme. Jag tar inte an mig en massa planer som kan föraning stressig. Stress är min värsta fiende.

    Jag har inte jättestora problem annars i mitt liv. Jag har inte många vänner. Har märkt att jag inte är kapabel att hålla kvar vänner. Oftast rinner vänskapen ut i sanden. Och alla såkallade uppbrott är inte bara mitt fel. När det kommer till vänner så lär dom aldrig känna mig så pass att dom ens ser en gnutta av mina problem. Därför har aldrig någon ens märkt att jag haft Bpd.

    För att sammanfatta så är mina problemområden: Nedstämdhet i perioder, dålig självbild, dålig stresstålighet, svårt att förstå mina känslor ibland, aggression som är instängd bakom någon dörr inom mig...
  • Anonym (Gränsland)

    Jag har ibland känslan av att bli övergiven när sambon tex bara ska ut en kväll. Rädd att han ska hitta någon annan. I början brukade vi ha bråk om det. Nu försöker jag ignorera min känsla. Känner ju fortfarande samma känsla, men undviker att agera ut dom.

    Som jag och den psykologen som utredde mig diskuterade så är vissa kriterier ganska diffusa, alltså har jag endast små tendenser till vissa kriterier.

  • Anonym (Gränsland)
    orkabpd skrev 2015-03-21 20:02:33 följande:
    Det här tycker jag är intressant.

    Vad innebär det att du inte är kapabel att hålla kvar vänskapsrelationer? Hur brukar de ta slut? Varför - tror du - försöker inte vännerna höra av sig till dig mer och ha kvar dig som vän?

    Varför lär de aldrig känna dig? Är det för att du inte låter dem? För att du är rädd för att de ska komma för nära och du ska bli sårad? Förlåt för ledande frågor, men det du beskriver låter ju väldigt typiskt borderline. Jag är glad för din skull om du lyckats finna ett stabilt förhållande. Har du varit otrogen mycket i tidigare förhållanden? Har du ljugit om det?
    Det brukar bli att jag hör av mig gång på gång och vill ses, och får ibland inte svar, eller så har dom inte "tid". Av nån anledning träffar jag ofta på folk med större problematik än mig. Folk med massa diagnoser. Människor som suger ut ens energi. Haft vänner som utnyttjat mig då jag kan var lite för snäll. Jag ställer upp med att låna ut pengar, ställer upp som bollplank när dom har problem. Men när jag haft det svårt så har dom inte varit där för mig, inte lyssnat, bara snackat om sitt. Etc. Tillslut orkar inte jag mer. Känner mig så utnyttjad och tycker inte dom förtjänar min vänskap.

    Eftersom det har hänt så många gånger så har jag slutat att försöka skaffa nya vänner. Jag blir så ledsen varje gång jag blir behandlad dåligt. Anser att jag är mer värd än så.

    Och det med att inte låta nya vänner att komma för nära är svårt för mig då jag är väldigt öppen och ärlig av mig. Men jag har blivit mer återhållsam med mig själv.
  • Anonym (Gränsland)
    Anonym (Ullis) skrev 2015-03-21 20:19:52 följande:
    Så du skulle helst vilja hålla honom inlåst då? Skulle du må bäst då?

    Vad är det som är så hemskt med att bli övergiven? Självklart mår ingen bra av att bli lämnad men man gå ju inte runt och oroar sig för det. Därför vore det intressant och veta vad en borderline person tycker är det värsta med att bli lämnad/övergiven?


    Nä!!! Att vara svartsjuk eller rädd för att bli övergiven är en instinkt vi alla människor har. Men med Bpd så kan den känslan bli lite mer övermäktig.
  • Anonym (Gränsland)

    Ja jag har varit otrogen i några förhållanden. Ibland har jag inte sagt något och ibland har jag jag berättat. Men otrohet tror jag inte på. Kommit till insikt att gräset aldrig är grönare på andra sidan.

    Jag vet ju svaret på varför jag var otrogen dom gångerna. Tristess, bekräftelse, avsaknad av känslor för partnern.

    Skulle jag ens tänka tanken på att vara otrogen, då gör jag slut om jag inte trivs i min relation.

Svar på tråden Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?