Anonym (TS) skrev 2015-03-20 07:22:08 följande:
Det du beskriver har varit alla mina relationer.
Jag tänkte också att det kanske låg hos mig, att jag inbillade mig saker, eller provocerade fram saker. Men varje gång har jag fått bevisat att killen faktiskt har varit på det sättet. Inte bara mot mig utan mot alla tjejer han träffat. Jag är inte oskyldig för det, men jag tänker inte ta ansvar för hans agerande mot mig.
Däremot så ligger det absolut hos mig att jag dragits till dom och faktiskt stannat med dom. Jag mår skit av såna relationer, men jag går inte, för jag tror att det ska vara så. Att kärlek ska göra ont. För jag vet inget annat. Grunden är samma som hos dig, en förälder som fått mig att känna mig otillräcklig, oälskad och ovärdig. Hur ska jag då kunnat lära mig att jag förtjänar bättre? Jag känner mig trygg med smärtan.
Jag jobbar hårt med att vända mina tankar. Att börja tänka att jag ska sluta jobba på att han ska tycka att jag duger för honom och istället börja tänka på om han duger för mig. För om jag släpper mitt bekräftelsebehov så kan jag inse att han faktiskt inte är någon jag vill vara med.
Om du mår så dåligt så är det kanske en bra idé att bryta upp. Men jag tycker inte att du ska vänta på att han inte ska vilja ha dig. Om detta inte är relationen du vill ha, va den som sätter stopp. Jag tror det kan styrka dig, att veta att du tagit kontrollen och stått upp för dig själv. Det brukar för mig göra det lättare att komma över relationen. Annars har jag blivit avvisad igen, det är ju den största rädslan jag har. Att inte va bra nog för att han ska vilja vara med mig. Jag brukar då må otroligt dåligt.
Jag har den sista tiden läst mycket om codependent narccisists. Det fungerar som de som är medberoende till alkoholister. Jag dras till den typen av män för att jag är undergiven, och bara kan spela den rollen, därför behöver jag en sån man. På samma sätt som han behöver mig för att han ska kunna spela sin roll. Det är som två dysfunktionella pusselbitar. Jag tyckte att det var väldigt intressant att läsa om det, just för att jag själv upplevt att killarna jag träffat haft extremt många narcissistiska drag och inte alls varit "normala" de heller. För som någon skrev i ett inlägg ovan... Det är lätt att kalla bpd-personer för störda, men en normal, stark och sund person hade inte valt att stanna i en sådan dysfunktionell relation, så där är säkerligen något som inte stämmer helt fullt ut med den personen också. Det är i alla fall min erfarenhet. Det behöver inte vara att de är narccisister, det kan säkert räcka med att de också har en extremt låg självkänsla eller fått en felaktig syn på relationer utifrån sin uppfostran.
Tusen, miljoner, miljarder tack för ditt svar - du verkar otroligt klok och erfaren, och jag vet inte om jag med ord kan beskriva hur mycket du hjälpt mig nu!
Jag har verkligen behövt prata med någon som FÖRSTÅR ... och kan se min del i det hela ... istället för att bara döma mig för att jag är osäker och "konfliktsökande".
Det du beskriver om männen som vart fel för dig - att de vart så i sina andra relationer också .... Det stämmer för mig med. Min nuvarande har beklagat sig över tidigare svartsjuka flickvänner med extremt låg självkänsla ... Men samtidigt, när vi kände varandra ytligt och han tog upp allt detta, sa han att han (faktiskt) BRUKADE vara "flörtig" mot andra kvinnor ute på krogen ...
Har fått höra historier om hur han alltid blivit misstänkt för att vara otrogen .... Och jag ser helt klart varför. Han gillar att trigga svartsjuka hos tjejer, och han framstår inte som ett dugg pålitlig i relationer pga hans sätt att vara ... Så, makes perfect sense.
Jag har fastnat i samma situation som du beskriver - dvs. stannat - trots att jag innerst inne vet att jag gör fel mot mig själv. Jag har tänkt att - om han bara är nöjd, om jag bara gör som han VILL, så kommer det här bli bra ....
Det är ju när jag EJ gjort som han vill, och när jag slagits för att få ha en egen vilja utan hans ifrågasättande eller kontroll, som skiten bubblat upp.
Men - jag ser nu, både med självinsikt, och med hjälp av ditt inlägg, att detta är otroligt dysfunktionellt. Har tryckt ner mig själv i drygt ett år, för att vara nån annan till lags .... Och har tappat självkänslan och självvärdet helt och hållet på vägen. Har haft ensamtid ett tag nu, för att tänka efter, och under den här veckan har jag väl känt mig mer värdefull och nöjd med mig själv, än under hela relationen.
Jag har försökt slita mig från honom - flera gånger - faktiskt ... Det här som ovetande människor säger är karaktäristiskt för borderline - att dumpa & ta tillbaka.
Jag gör detta - när hela mitt inre skriker att min partner är fel för mig, men jag ändå övertygar mig själv om att jag överreagerar, och att jag älskar personen. On & off ... Det växlar mellan att man tycker man är helt jävla dum i huvudet som "beter sig", och att man vet att man förtjänar bättre ....
Har läst en del om codependent narcissists nu - och - det var som om ett ljus gick upp för mig. Det är så min relation ser ut ... Jag hänger i princip med dit han vill, som ett löv som kastas runt i en storm. Ska läsa vidare om det!
Jag tror jag har bestämt mig nu, iallafall ... För att lämna honom en gång för alla, och fokusera på att bli en sådan person att jag inte längre omedvetet söker dessa män, och de inte heller dras till mig.
Jag undrar - går du i terapi för detta ?
Vissa tycker terapi är nödvändigt för att ändra på detta beteende hos sig själv - men - under all terapi jag gått ... har jag aldrig gått därifrån och accepterat mig själv/känt mig värdefull. Det känns som något man måste lära sig helt själv...
(Ledsen btw om styckeindelningen blir helkonstig/obefintlig - skriver på bärbar, och den verkar sabba styckena jag delar in texten i)
