Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

Hej!

Haft diagnos sedan kanske 9 år tillbaka.

Det är väldigt svårt för mig att säga hur jag är i relationer. Till för ett tag sedan trodde jag att jag var helt omöjlig och att alla problem som uppstått i relationenr berott på mig.

Jag har gått rätt länge i terapi nu och mår bättre. Inte helt bra men mycket bättre än tidigare.

Hade en relation för ett tag sen. Var öppen med min diagnos från början. Tyvärr kan jag nu i efterhand tänka att det inte var till min fördel, liksom ni också beskriver så är det lätt att skylla på den..

Mitt ex var faktiskt rätt manipulativ på så vis, gjorde saker som få kvinnor skulle känna sig trygga med och skyllde sedan på min diagnos när jag var otrygg och ville ha mer säkerhet. Så fult. Kanske omedvetet men fortfarande inte ok.

Jag har nog haft en idealiserad bild av andra, "friska". Att de flesta kan ha fungersnde relationer och att jag är hopplös. Nu tror faktiskt att jag har vad som krävs för en relation, jag kommunicerar, är lyhörd, får inte utbrott, är trogen osv. Känner mig bränd nu dock, jag orkar inte gå igenom mer svek.

Usch, ja precis så..

Det märkliga var att jag senast träffade någon som verkade helt annorlunda mot mina tidigare. Han kom från en lång relation, var väldigt nyfiken och intresserad av mig som person från början. Inkännande och öm. Jag blev livrädd för jag har aldrig varit med om det tidigare, det kändes för bra för att vara sant. Började må rätt dåligt, fast ändå bra. Blev så sjukt nojig, ville inte förstöra något nu när det äntligen kändes rätt...

Då började allt paja.. han hade nåt fuffens för sig med sin fd (ingen direkt otrohet men flirt kanske jag kan kalla det). Jag fick veta det men trängde snart bort det. Jag överreagerar säkert, tänkte jag. Men det låg såklart och grodde i mig omedvetet..

Jag blev mer och mer ängslig och det var ju så jobbigt. Hans ex körde nån baktalningskampanj mot mig och han stod inte upp för mig utan höll väl med och gjorde slut. Sen har han hållt på fram och tillbaka sedan dess. Och jag med. Men jag tror att jag äntligen börjat få nog med det här lekandet. Man gör inte såhär mot någon man älskar. Vet att jag är värd bättre och han gör en sån jäkla förlust...

Jag håller fortfarande på och försöker smälta allt. Det blir så svårt för mig att förstå, hur kan någon som verkade så bra vara så här? Är alla män ormar? Jag litar på min terapeut. Jag tror att mitt anknytningsmönster är tryggare än det någonsin varit. Men. Hur vågar man igen? Jag vill verkligen inte må som jag mått det senaste halvåret någonsin igen. Jag försöker förlika mig med att jag kanske kommer att leva ensam det här livet.. men det känns verkligen inte bra heller.

Har du mycket vänner och familj runt dig, TS?

Oj, Orolig212 har hittat tillbaka... jippee.

Orkabpd, har du inte tröttnat än? Hur många år har du inte ältat borderline och ditt ex nu? Varför går du inte i terapi så du kan bearbeta och gå vidare med ditt liv? För jag tror inte att du har något annat syfte med dina inlägg än att försöka att rationellt bearbeta dina känslomässiga sår genom att envist försöka få andra att tro att jo, det är oss det är fel på och inte dig. Och jag kan lova dig, att det funkar inte så.

Ge upp. Hitta en annan ventil för din ilska och frustration. Gråt. Köp en boxningssäck eller trampa på några myror istället, lyssna på lite sorglig musik. För allas skull. <3

Det är märkligt, du uttrycker dig och citerar texter på precis samma sätt som en annan användare som återkommit här på forumet under betydligt längre tid än du anger. Nej, jag projicerar inte utan utgick från att du var samma person, isf står jag för att jag tror att du verkar ha fastnat i din sorgeprocess. Är det inte du så är det inte det. Men märkligt med två personer som uttrycker sig så likartat och har samma argumentationsteknik.

Nåväl.

Ang. rätt och fel är det uttryck du själv använt i en post högre upp. Se själv. Vilket jag anmärkte på.

Jag själv är av åsikten att det inte finns något rätt eller fel. Jag ser inte mig som störd. Som lidande, ja. Att jag har svårigheter, ja. Men vi har alla vårt bagage som färgar de glasögon som vi ser igenom. Just därför känner jag att det inte ger något att diskutera med någon som inte har mina erfarenheter och dessutom inte kan hålla en respektfull ton. Det ger inte mig något.

Men du är välkommen att skriva till mig när du når en grav av ödmjukhet och har respekt. :)

Jag håller inte med dig om att folk med borderlineproblematik inte har en förmåga att se världen ur en annans perspektiv. Jag tror att det är väldigt individuellt. Har haft rätt många diskussioner med, och läst bloggar och forumsinlägg av andra med min problematik och har sett många med väldigt djup självinsikt... Jag tror att problemet är att även om en insikt till viss del kan hjälpa en att göra ett bättre val så kompenserar inte de kognitiva bitarna för de känslomässiga. Alltså, jag kan tänka en sak och känna något helt annat.

Sen finns det säkert många med problematiken som inte har någon större självinsikt och som kanske aldrig ens sökt hjälp och inte upplever problematiken som ett problem, eftersom de har så många copingstrategier som skyddar mot det onda. Kanske har de flesta av oss med de här problemen en gång varit där. Förmodligen, eftersom det här med självinsikt är något som växer fram med ålder för alla människor. Som barn är ju de flesta rätt egocentriska.

Jag tror inte att man alltid behöver förstå en annan människa och känna vad den känner, tror det är omöjligt. Men man kan känna med någon och ha empati. Kanske också förstå på ett intellektuellt plan.

Jag har inte sagt att jag inte vill diskutera för att du inte har mina erfarenheter, jag skrev att jag inte vill diskutera med någon som inte har mina erfarenheter OCH som inte kan hålla en respektfull ton. Det utesluter ju empati och just förmågan att se från en annans synvinkel, om man från början är dömande och inte går in i diskussionen med ett öppet sinne. Så vilka "ni" är det du talar om? Jag är en människa. Sluta lägg mig i en kategori och tillskriva mig egenskaper du antar att jag har. Var öppensinnad och nyfiken istället.

Ordet "störd" använder jag som ett skällsord. Jag kan inte på rak arm komma på någon gång jag skulle tycka att det är okejatt kalla någon det. Men samtidigt så har jag gjort det själv, flera gånger. Har haft med folk att göra som har egna svårigheter och när jag blivit förbannad så har jag tänkt på dem som störda. Men jag tycker det är nedvärderande att kalla någon och att bli kallad störd.

En fråga till dig då. Jag antar att du läst en massa om borderline eftersom du länkar till MBT-sidor och använder amerikanska uttryck som används på vissa sidor om borderline. Hur kommer det sig att du inte kan se saker och ting ur vår synvinkel tror du? Det finns ju ändå rätt mycket (om än till stor det missvisande) info om problematiken.

Varför tycker du det?

Jag tänker att många, eller iaf jag, med borderlineproblematik (jag önskar det fanns ett bättre - och kortare ord för det!) bär på oläkta trauman, eller känslomässiga sår. De sitter väldigt djupt. När någonting händer som triggar igång de traumatiserade delarna av psyket så blir känslorna stora och smärtsamma. I de lägen är det svårt att mentalisera (men inte omöjligt, vilket grundarna till MBT också menar och vill hjälpa till att utveckla hos b-personer, det är en del av behandlingen).

Att det är svårt att mentalisera vid starka känslor stämmer för alla människor. När känslorna når en nivå där hjärnan skriker "LIVSFARA" så är det svårt att tänka något annat än att man ska rädda sig själv från faran. Så fungerar det också för folk med t.ex. PTSD. Men, som sagt, eftersom man kan lära sig att mentalisera även när det larmar i hjärnan, så kan man inte säga att alla med b-problematik är oförmögna till det, det påstår inte ens MBT-grundarna. Jag kan, även om det ibland är rysligt svårt, så nej jag "tramsar" inte. Men det har funnits en tid när jag inte kunde det, när jag inte hade någon självinsikt utan hanterade jobbiga situationer genom att attackera, bedöva mig eller dra mig undan. Problemet är att även om man kan mentalisera så är det inte jättemysigt att leva med obearbetade sår som gör fina upplevelser till plågor. Så jag tror - åter, talar bara för mig själv - att det som är trasigt behöver lagas i grunden, inte bara kompenseras genom stärkt mentaliseringsförmåga.

Nåja, nu kommer jag kanske från ämnet..

Smärta kan väl alla relatera till? Sen kanske man får acceptera att det som smärtar för en annan kanske inte smärtar för andra och vice versa. Ibland kanske det räcker med att tänka att ok, det här verkar väldigt jobbigt för dig. Jag har respekt för det och ser det. Men att det är svårt när någon ljuger.. ja, det kan jag förstå.

Nu gör jag ett försök till att tolka det du skriver om ditt ex, och det kan vara helt fel. Men jag tror att om hon inte medvetet ljuger så kan hon ha blivit triggad av någonting, och som de flesta vill så kanske hon försökte få känslor och tankar att gå ihop. Eftersom någonting fick henne att känna så stark ångest/rädsla/ilska/sorg/whatever, så måste någonting hemskt ha sagts, något hon kunde ana mellan raderna sas. Kanske hennes mamma sa någonting snällt om dig som väckte hennes separationsångest och fick henne att tro att hennes mamma egentligen menade någonting helt annat än det hon sa?

Jag förstår att det måste ha varit skitsvårt att kunna validera henne i t.ex. det exemplet du gav. Jag antar att det varit lättare om hon kom och sa att hennes mamma sagt någonting som väckte hennes separationsångest och att hon nu inte mår bra?

Som sagt, jag kan vara helt ute och cykla.

Varför tror du att alla med borderline är manipulativa, otrevliga, barnsliga etc?

Varför tror du att borderline är en "slippa-ta-ansvar-diagnos"?

Jag förstår inte poängen med en del av inläggen, de är så onyanserade. Inte orka svara på frågor. Varför skriva då? Bara för att få vara ett asshole? Kom igen. Lite mer får man nog anstränga sig om man vill verka seriös..