Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

TS här...

Jag har förlorat min anonymitet för tillfället så skriver från en väns loggin.

Jag tror absolut inte att borderline är något man bara växer ifrån. Det är en personlighetsstörning, såna försvinner inte bara av sig själv. Och trots allt finns det många vuxna med diagnosen...

Att många inte uppfyller kriterierna 10år efter att en diagnos är satt kan bero på flera saker. Kanske för att personen ifråga inte alls hade borderline från första början. Eller också att personen fått hjälp via mediciner eller terapi och därmed lärt sig hantera symptomen. Inte ens i dessa fall tror jag att det är så vanligt att man får ordning på sig själv. Tvärtom har jag snarare upplevt att dessa patienter är de som ständigt kommer tillbaka till psyk med jämna mellanrum. Visst hjälper säkert behandlingarna, men kanske inte fullt ut? Jag har själv lärt mig hantera mina känslor bättre, så andra kanske tror att jag är lite bättre. Men inut är jag lika kaotisk som jag alltid varit.

Att det växer bort spontant, det tror jag alltså inte alls på. Har heller inte läst om det på alla de 1000tals sidor jag sett om borderline så hade varit intressant med en källa på det. Att en läkare sagt det väger inte tungt för mig, då vanliga läkare oftast inte har speciellt bra koll på denna problematik. Inte ens alla psykiatriker har bra koll har jag tyvärr fått erfara.

Jag har börjat läsa boken "Den mörka hemligheten". En väldigt bra bok som förklarar allt på ett väldigt lättförståeligt sätt. Jag känner verkligen igen mig själv i den desorganiserade anknytningsmönstret som boken handlar om. Den förklarar varför vissa personer är så känslostyrda och inte har förmågan att kontrollera sig själv när de går in i affekt. Det gör att jag känner mig aningen mindre värdelös för alla de gånger jag tappat kontrollen. Det handlar inte om att man är elak, egoistisk eller något i den stilen utan snarare att man inte fått med sig rätt verktyg som barn.

Bestämde mig idag för att väcka denna gamla tråden som jag startare för länge sedan.

Jag befinner mig i en fas i mitt liv där jag är fast besluten om att hantera saker på ett mer sunt sätt. Min relation har precis avslutats och känslorna av sorg och ilska tar över mig. Speciellt då jag vet att det är mitt borderline-sätt som sabbat även denna relationen...

Vanligtvis hade jag löst detta genom att äta en massa lugnande tabletter för att inte känna, men denna gången ser jag det som en chans för mig att utvecklas. Att lära mig det som jag borde lärt mig redan som ett litet barn. Att bara befinna mig i känslan. Låta det göra ont. Jag har gråtit i flera timmar idag och lyssnat på sorglig musik. Trodde aldrig att tårarna skulle ta slut och flera gånger ville jag ge upp och tänkte t.o.m. att jag på riktigt ville dö. Men nu är jag så utmattad av att gråta att jag faktiskt lugnat ner mig själv och kan andas igen.

Det känns fortfarande inte bra, men jag är stolt över mig själv att jag tagit mig genom denna dagen utan piller. Eller, om jag ska vara ärlig så tog jag lite lugnande i morse för att klara jobbet, men det va bara för att jag började gråta hela tiden och hade inte kunnat stanna kvar på jobbet då. Men väl hemma har jag hanterat det helt själv i alla fall. 

Finns det fler som just nu kämpar med att bli bättre?

 

Kan väl lägga till att jag fuskar även i mitt grundläge då jag har stämningsstabiliserande medicin i grunden. Så när jag känner mig stolt över att jag klarar mig utan lugnande så är såklart stämningsstabiliseraren en stor orsak till det. Att sluta med den och vara utan säkerhetsnät är läskigt. Men nödvändigt om jag ska kunna va gravid någon gång snart...