Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?
TS här...
Jag har förlorat min anonymitet för tillfället så skriver från en väns loggin.
Jag tror absolut inte att borderline är något man bara växer ifrån. Det är en personlighetsstörning, såna försvinner inte bara av sig själv. Och trots allt finns det många vuxna med diagnosen...
Att många inte uppfyller kriterierna 10år efter att en diagnos är satt kan bero på flera saker. Kanske för att personen ifråga inte alls hade borderline från första början. Eller också att personen fått hjälp via mediciner eller terapi och därmed lärt sig hantera symptomen. Inte ens i dessa fall tror jag att det är så vanligt att man får ordning på sig själv. Tvärtom har jag snarare upplevt att dessa patienter är de som ständigt kommer tillbaka till psyk med jämna mellanrum. Visst hjälper säkert behandlingarna, men kanske inte fullt ut? Jag har själv lärt mig hantera mina känslor bättre, så andra kanske tror att jag är lite bättre. Men inut är jag lika kaotisk som jag alltid varit.
Att det växer bort spontant, det tror jag alltså inte alls på. Har heller inte läst om det på alla de 1000tals sidor jag sett om borderline så hade varit intressant med en källa på det. Att en läkare sagt det väger inte tungt för mig, då vanliga läkare oftast inte har speciellt bra koll på denna problematik. Inte ens alla psykiatriker har bra koll har jag tyvärr fått erfara.