Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

Men nej! Sluta inte kämpa TS! Du kan ta dig igenom det här!

Jag går igenom en utredning just nu och jag har troligtvis emotionell personlighetsstörning och en släng av posttraumatisk stress. Jag har alltid gått från kille till kille , från dysfunktionell relation till relation och där jag har suttit i efterhand och bara velat dö för att jag har känt mig så hopplös. Det har hänt så tragiska saker runt mig genom åren som jag själv varit med och orsakat. Men nu är jag faktiskt stolt över mig själv. Jag har sökt hjälp, jag har levt ensam i några månader utan att ens ha försökt att träffa någon ny, jag gör saker för mig själv och mitt välmående varje dag, jag har knappt kontaktat mitt ex och jag tycker inte att det är så farligt längre att komma hem till en tom lägenhet. Jag tror att jag för första gången i mitt liv faktiskt börjar respektera mig själv och jag känner på riktigt den här gången att jag ska ta mig fan lyckas och få ett lyckligare liv! Jag tänker fan inte ge mig och jag tänker aldrig mer leva ut genom en annan människa! Det här är mitt liv och det är bara jag som har makten att styra det rätt! Kram till dig TS! Ge inte upp!

Jag är likadan! Precis som du skriver, en berg och dalbana! Jag lever i en berg och dalbana även när jag lever ensam dock blir det inte lika påtagligt eftersom att jag kan undvika människor när jag mår dåligt. Man vill liksom bara träffa någon som bara håller i en och aldrig släpper taget, men man fuckar ju upp det varje gång för att man ändå inte kan tro på att någon skulle älska en. Dessutom träffar jag oftast bara skit iallafall.

Men nu ska jag ge det tid och bara försöka kämpa på. Har du någon slags samtalskontakt eller dylikt TS? Vad gör du när du inte jobbar?
Jag tänker bara att det kan vara bra att ha mycket att syssla med när man går ur en relation. Jag känner att det har hjälpt mig mycket att sätta upp mål och att ha något att sträva efter. Sen tröstar jag mig själv mycket med att tänka att om jag ger tid för mig själv nu, reder ut all skit i min skalle, jobbar på min självkänsla och finner trygghet i mig själv så kommer resten att lösa sig. 

Jag vet precis vad du menar. Man får ångest bara av att tänka på hur lågt man sjunkit bara för att försöka behålla den "trygghet" man haft. Man känner sig helt värdelös, som en fimp på backen. Finns det inget kreativt du kan tänkas pyssla med i hemmet där du slipper vara runt andra? 

Tränar du? Träning ska ju vara en viktig del i att hålla upp stämningsläget och det har funkat bra för mig iallafall då jag lyckats få dopamin rus när jag har tränat riktigt hårt, dessutom boostar det självförtroendet när man ser hur kroppen förändras. 

Det är bra. Kämpa på och skriv här om du behöver pepp!

Känner verkligen igen mig! Jag har några relationer bakom mig med killar som fick mig att tro att jag var helt tappad, även fast de själva inte heller var helt stabila. Jag gick också alltid runt i dom där tankarna och gjorde lång tid efter mitt senaste uppbrott. Visst, jag vet att även jag bidrog med mycket dåligt i relationerna. Men det känns som att jag tog på mig allt dåligt som hände, att det bara var jag som bråkade. Men jag blir så ledsen när jag tänker på hur engagerad jag faktiskt var i relationen, jag ville så mycket, kanske för mycket. Min senaste utnyttjade mina svagheter konstant och fick mig ofta att känna mig som ett offer medans han själv har stora problem med sig själv, missbruk och dylikt. Jag vill inte träffa en sån kille igen, men hur fan träffar man en man som har lite vett innanför pannbenet som skulle kunna tänka sig att vara med en tjej som har borderline? Allt ser ganska schysst ut utåt sett för mig, jag är väldigt driven och allmänbildad men här innanför murarna så finns det en stackars osäker flicka som har hatat sig själv allt för länge, litar inte på någon, ständigt proppad med tankar och livrädd för att bli lämnad eller bortglömd. Jag är rädd för att jag kommer stänga av hela känsloverksamheten snart. 

Jag har nog aldrig på riktigt försökt att komma över någon tidigare, jag har snarare i ren desperation sökt mig till nästa kille väldigt snabbt (ibland efter 2-4 veckor) för att slippa må dåligt och känna mig ensam. Jag vet inte om det är vanligt för diagnosen eller om jag dessutom är relationsberoende. Jag har varit så patetiskt livrädd för vad som skulle kunna hända om jag levde ensam ett tag då jag mådde som jag mådde när det tog slut. Jag fick panik, bönade och bad, gjorde illa mig själv för att dom skulle tycka synd om mig, det kändes precis som att livet var över. Och på det så gjorde vissa av killarna slut med mig på så hemska sätt, dom ville väl bara bli av med mig fort som fan. Men nu har jag levt ensam i 4 månader och försöker inte söka mig till någon ny, vilket jag är jävligt stolt över. Men han sitter fastetsad i mitt huvud, han snurrar runt där hela tiden. Och jag fattar inte varför? Han är en nobody, missbrukare, inga framtidsmål, aggressiv, mytoman, svek mig gång på gång. Han förtjänade mig inte en sekund! Men jag trodde att det var "äkta kärlek". Det är riktigt illa hur skev självbild jag har. 

Jag behöver min tid men det känns ändå som att jag räknar ner tiden, tills jag borde må bra så att jag kan få träffa någon igen och vara lycklig. Men jag vet ju att den där "lyckan" håller bara i sig i några månader. Sen vaknar mitt monster igen. Det sitter så inpräntat i mig att jag inte kan må bra ensam, att det ska finnas någon där ute som kan fixa mig och göra mig lycklig. Jag får ångest när du berättar att du inte har kommit framåt på 5 år. Jag har precis börjat min utredning och insåg för ungefär ett år sen att det var något som inte stämde.

Jag förstår att du inte vågar skaffa barn, jag känner samma sak. Jag vill så gärna ha en familj, min egna familj och mitt egna barn som jag kan få ge all min kärlek till. Jag har aldrig gått i gruppterapi då jag aldrig har fattat vad som har varit fel. Jag har enda sen jag var liten varit väldigt duktig på att dölja hur jag mår. Det är oftast mina partners som har fått uppleva den värsta biten av mig. Jag skulle däremot vilja gå i gruppterapi. Du har säkert redan nämnt det i tråden men vad hände efter utredningen? Har du gått KBT eller liknande? 

Hon är emotionellt störd, du kan inte hjälpa henne. Hon kan bara hjälpa sig själv. Om du vill leva med henne får du bara acceptera att hon fungerar som hon gör. Det spelar ingen roll vad du säger eller gör, hon kommer fortsätta fungera så där tills hon väljer själv att försöka bli bättre. 

Jag har också mått sådär som du beskriver. Du borde fokusera mer på vad han faktiskt gjorde mot dig för att få lättare att släppa taget. Jag har lärt mig en sak, jag kan försvara honom med att allt som hände var på grund av mig men vi var två destruktiva människor i ett dysfunktionellt förhållande. Jag tycker du gör rätt i att börja med terapin igen, sluta fundera över vad hon tycker om dig, det är oviktigt. Hon är där för att det är hennes jobb. Vad gör du för dåliga val när du är destruktiv?

Jag tänker också mycket på mitt ex, men jag vill verkligen inte hamna tillbaka i den där spiralen. Då kommer jag flippa ur totalt. 

Men vad bottnar det i? Finns det något du vet att du kan förändra? Kontaktar du honom något fortfarande? Vad har världen gjort mot dig? Jag tror man måste börja med att inse att det inte är världen som har gjort såhär mot en, utan det är en själv som har gjort så här mot en. Jag vet att det oftast finns en grund till att man känner som man gör men man måste lära sig att anpassa sig till det livet man fick och börja förändra det.

Jag har gjort samma sak mot mig själv. Ja man måste ju acceptera det man har gjort mot sig själv och andra och förlåta därefter. Det är aldrig för sent för en nystart. Det är svårt, riktigt svårt. Det går upp och ner för mig varje dag. Vissa dagar så känns allt bara helt svart, man orkar liksom inte bry sig längre och hoppas nästan på att allt ska skita sig ännu mer så man har fler skäl till att ge upp. Men sen kommer det ljusare dagar eller stunder och dom är fan guld värda. Jag fattar om du inte vill gå in på det här men hur såg din barndom ut?