Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

Du ska höra av dig till din lokala vuxenpsykiatri, på VC, om du är 20 år eller mer. Man utreds inte förräns man är minst 18 år. Är du 18 eller 19 ska du kontakta BUP på Vårdcentralen. Man får träffa en läkare och sedan utreds man oftast av en annan. En psykolog. Det tar 3 ggr. Så var det iaf. för mig.

Sök dig till psykiatrin och be om hjälp, men säg inte någon diagnos. Det brukar inte vara populärt att man sätter diagnos på sig själv. Bättre att berätta sina problem och låta dom dra slutsatsen.

Det håller jag med om!

Inte skriivt på ett tag, försökt hålla mig upptagen så jag inte har tid att känna.
Hur är det med er alla?

Jag har precis börjat med en ny medicin, får se hur mycket den kommer hjälpa. Är rädd att ångesten ska bli värre av den. Hatar dessa svängningar. I ena stunden känner jag mig ok, sen kommer en tanke upp från ingenstans om hur värdelös jag är, att det är för sent så jag kan lika gärna avsluta allt. Hur kan man ha så extrema vändningar på så kort tid?? Det gör mig arg, att jag ens fungerar så här.

Hittade denna fina videon på youtube, om hur det är att leva med borderline. De sista texterna är väldigt fina och väldigt sanna. Se den gärna

Kan du inte få något lugnande som du kan ta ifall ångesten skulle bli värre?
För mig innebär det en stor trygghet att ha sobril tillgängligt ifall medicinen skulle göra det värre. Tyvärr var jag dum nog att berätta för denna läkaren att jag missbrukat sobril och försökt ta livet av mig genom tablettöverdos, så hon vägrade skriva ut något lugnande alls. Tror du att det är medicinen som utlöst ångesten? Om det inte är så, så kanske en döshöjning hade hjälpt ju.

Känner du att det hjälper att ringa psyk när det är som värst? Jag har aldrig vågat utnyttja den möjligheten, har så svårt för att be om hjälp.

Låter som en tuff period. Hoppas allt lugnar sig snart för dig. Ibland undrar man hur länge man förväntas kämpa, man kämpar i motvind känns det som. Någon gång måste det ju vända och bli våran tur att få må bra.

Jag ska ha det i åtanke att ringa psyk om jag tappar kontrollen. Denna gången har jag gett mig fan på att be om all den hjälp jag behöver, satsa allt jag kan på att bli bättre. Sen kan ingen säga att jag inte försökt iallafall.

Idag har jag sovit hela dagen för att slippa känna. Ångesten dödar mig och jag vill bara skrika åt mig själv att hålla käften med alla dessa idiotiska tankar jag har. Jag hatar detta så mycket, förstår inte vad jag har gjort för att förtjäna att må så här.

Mina vänner försöker muntra upp mig och visa hur mycket de bryr sig, men ju mer de säger att de älskar mig desto mer förstörd blir jag inut. Orkar inte prata med någon för jag kan inte lyssna på något de har att säga, mina egna destruktiva tankar har tagit över helt. Jag vill bara skära ut allt det onda jag känner men jag vet att det inte är lönt för det kommer inte hjälpa. Jag vill inte känna mer...

Kolla på denna videon, tycker att han gav ganska bra tips till hur man ska hantera sina känslor och tankar för att inte låta borderlinedelen styra för



Tror din mamma har rätt i att du ska avvakta tills du lugnat dig och kan tänka lika klart.

Tidigare agerade jag alltid utifrån impulserna, det blev såklart katastrof. Ibland gör jag det fortfarande, om det blir för intensiva känslor som bubblar upp. Men jag har blivit bättre på att ta ett steg tillbaka så jag kan tänka över situationen. Men även när känslorna lagt sig så har jag en tendens att göra dumma beslut eftersom jag tänker "fel". Så jag har börjat prata med mina vänner om saker som dyker upp, och få deras perspektiv på saken. Så kan de säga åt mig när jag tänker helt galet, för ofta gör jag det. Men då gäller det att man litar på sina vänners omdömmen, för det dom säger är ofta i kontrast till det jag själv känner och tänker, så det känns tufft att gå emot det man själv känner är rätt. Trots att man vet att det man brukar känna är rätt ofta är fel.

Det är så svårt att inte kunna lita på sitt eget omdömme!

Är det en vänskapsrelation eller kärleksrelation?

Man ska passa sig noga för att diskutera diagnoser med någon som inte öppet berättat att de har en, eller om de inte rådfrågat en. Så även om du misstänker borderline, håll god min.

Det beror på hur du själv mår av relationen. Är du ok med att hon försvinner och sen kommer tillbaka som om ingenting har hänt? Jag gör så med både killar och med vänner, när jag kommer tillbaka så är det för att jag fått tillräckligt mycket känslomässig distans och är redo att återuppta relationen igen. Jag vill ha relationen på en nivå som är bekväm för mig, så en ide kan vara att låta henne styra. Dvs försök inte komma henne nära, utan låt henne avgöra hur nära hon vill ha dig. Det är just när den andra kommer för nära som det utlöser avståndstagandet ofta.

Att diskutera när båda är upprörda är lönlöst, mina känslor eskalerar fort och kommer helt utom kontroll. Man kan inte nå fram då. Så det är bättre att ligga lågt och låta det vara. Är det en skitgrej så släpp det, men om det är något du känner att ni måste prata om så gör det vid ett annat tillfälle där båda är lugna. Många med borderline har svårt att hantera kritik så man får tänka sig för lite hur man lägger fram saker så hon inte känner sig attackerad.

Det viktiga är väl att förbli lugn trots hennes känslostormar. Även om det kan vara svårt. Och sätt gränser för dig själv, du behöver inte utstå vad som helst bara för att den andra mår dåligt.