Anonym Trådstartaren

Äldre 9 May 08:10

1644 svar

Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

Anonym (nyfiken) skrev 2010-05-09 08:00:11 följande:

Hej. Blir lite nyfiken på detta. Försöker förstå hur ni (som verkar ha stor insikt i era beteenden/diagnoser och effekt det har på andra) kan fortsätta bete er på det viset? Att en person utan sjukdomsinsikt gör det kan jag bättre förstå. Man har väl alltid ett ansvar över hur man beter sig? Jag fick lamictal själv och det hjälpte mig. Det + en förbannad massa envishet. Är en helt annan person nu, utan medicin och utan den värsta ångesten. Vaknade upp en dag.

Därför att även hur mycket självinsikt man än har så är känslorna extemt svåra att hantera. Tänk dig din nivå när du blir arg, det är tufft men du kan behärska dig förmodligen. Gånga din ilskenivå med 100. Är det lika lätt att behärska dig då? Många med borderline upplever alla känslor mycket starkare än andra människor, så ilska och sorg tex går till så extremt höga nivåer att det lätt blir ohanterligt. Alla har även olika mycket impulskontroll, och har man brister på det planet så är det ännu svårare. Det är svårt att förklara, men det är som att något annat tar över ens kropp när man får känsloexplosionerna.

Även när det gäller relationsproblem så är det svårt. Man måste hitta nya vanor, trotsa ångesten osv. Och återigen, extremt höga nivåer med ångest gör det otroligt svårt att kämpa emot det.

Jag har varit så här hela mitt liv. Detta är min personlighet. Tyvärr består den av många "dåliga" sidor. Men tänk dig själv, om du ska ändra hela din personlighet, den som gör dig till dig, hur lätt är det tror du? Det går säkert men är otroligt svårt, man måste verkligen kämpa. Ska jag bli normal så måste jag ändra allt jag är. Och som sagt, man måste kämpa otroligt hårt. Då ska du även ha i åtanke att många dras med tunga depressioner, en sjukdom som gör att man har mindre ork och energi än andra. Så förutsättningarna är inte det bästa.

Det går säkert att bli bra, men det tar lång tid och tyvärr når inte alla målet.

Anonym Trådstartaren

Äldre 9 May 08:11

#291

Och ja, man har alltid ett ansvar. Jag har insikt i mitt beteende, jag kan inte ändra det på egen hand hur mycket ansvar jag än har. Därför tar jag mitt ansvar och söker hjälp. Och om mediciner hjälper mina besvär så har jag tagit mitt ansvar.

Anonym

Äldre 9 May 08:35

#293

Något som har hjälpt mig otroligt mycket är min nuvarandre pojkvän. Han har gång på gång sagt "Nej, du är inte knäpp" när jag hävdat motsatsen. Jag har förklarat min "situation" för honom, hur jag känner osv. Men han accepterar mig som jag är!
När jag får mina utbrott så tar han inte åt sig. Han vet att det alltid går över om han smidigt försöker komma undan det utan att "mata det".

Anonym Trådstartaren

Äldre 9 May 14:38

#301

Anonym (n) skrev 2010-05-09 08:44:03 följande:

Jag tycker att många inom vården också faller i fällan av att INSIKT är något som betyder att man kan ändra på det. De tror ofta att man är "friskare" om man har insikt och att man då skulle behöva mindre hjälp eller inte alls hjälp. Som ts säger så har insikten inget att göra med fömågan att handskas med känslor. Det är oansvarigt av terapeuterna att fortsätta sin behandling i flera år om patienten inte tillfrisknar. Jag blir upprörd bara jag hör det- oetiskt och inte försvarbart. Det får ta max 5 år att bli frisk från borderline - har inte terapeuten/metoden den kapaciteten så skall man få hjälp av någon annan. Jag tycker att det är synd att du ts ratar metoder som gör en fri från diagnosen - har du något svar på varför du tänker så? Om du är fri från IPS så behöver du inga mediciner -skulle inte det vara en stor vinst?

Varför inte kombinera båda? Man kan rota i ens försvar och varför man är som man är, men jag vill iallafall inte lida ens 5år till av mina symptom, så om jag får en medicin idag som gör att jag kan kontrollera mitt humör så kommer jag att ta den. För 5år är lång tid och jag har slösat bort tillräckligt mycket av mitt liv soim det är. Allt går inte att fixa med mediciner, tex mina relationsproblem går bara att fixa med terapi såklart. Men jag förstår inte varför man ska behöva lida i onödan under behandlingen. Man kan jobba med sina problem trots att man får hjälp mot sina humörsvängningar. Precis som man kan gå i terapi för depression trots att man lindrar depressionen samtidigt med medicin.

Anonym Trådstartaren

Äldre 9 May 14:58

#303

Anonym (nyfiken) skrev 2010-05-09 14:44:06 följande:

Har någon utav er provat på mindfulness? Utanför DBT det vill säga. Tror där kan finnas mycket självhjälp att få även innan man kommit under rätt terapi. Finns många bra böcker (själv tycker jag Jon Kabat-Zinn är lättillgänglig och förståelig).

Jag har läst självhjälpsböcker i ämnet men det fungerar inte för mig. Jag kan tänka så när jag är lugn och balanserad, men när humörsvängningarna kommer igång så har jag hittils inte hittat något som kontrollerar dom. Men det har säkert hjälp många andra.

Anonym

Äldre 24 May 10:28

#313

Jag har så många symtom som stämmer in på borderline när jag är i en relation. Jag blir bråkig, har humörsvängningar, gör slut, blir ihop, hotar och pendlar mellan att må jättebra i relationen och ser allt positivt till att se allt svart där jag bara vill göra slut! är det typiskt borderline? mår så dåligt av det här i alla mina relationer och skyller alltid allt på killarna, men sen när det tar slut så inser jag att det oftast är jag själv som ställt till det och varit problemet.

Anonym

Äldre 25 May 11:25

#316

Anonym (nej tack) skrev 2010-03-28 18:21:59 följande:
Min erfarenhet av borderline personer är att de är väldigt manipulativa, de manipulerar alla i sin omgivning för att få de de vill ha ut av dom, de använder sig själva som offer/martyr och de är bara ett spel... de är genomtänkt från dom för att suga energi från andra människor,de kan inte känna empati för någon som de gjort illa utan de ser bara sin egna sorg/förlust i de hela.De är falska och ljuger ofta. de gör inget för någon anan person om de inte finns något utbyte ,att få ut något av den goda gärningen ex.Ja ni märker att jag inte gillar bordeline personer, jag känner 1 par sådana och för mig är dom obehagliga,man kan aldrig se dom som trogna stabila vänner.
Anonym skrev 2010-03-28 19:22:50 följande:

Intressant att läsa om din erfarenhet. Själv kan jag säga att jag är väldigt empatisk och känslosam av mig, bryr mig mer om andra än mig själv och mår mycket dåligt om jag sårar någon. Enda gången jag visar min manipulativa sida är när jag riskerar att förlora någon har en relation till, men inte ens då gör jag det genom att såra personen. Jag vet att borderliner kan vara manipulativa, men att de är empatilösa har jag aldrig hört. Vad säger ni andra? Stämmer det på er?

Hållert med anonym nedan, helt tvärtom att jag är väldigt omtänksam och och vill ta hand om andra. Hatar att såra andra!

Anonym

Äldre 4 Jun 09:40

#317

shit, detta är ju JAG:

Alla killar jag träffar tycker jag är bra i början men kallar mig sen psyko. Och de har rätt, jag beter mig som en galning. Om killen kommer 30 min senare än vi avtalat, eller om han inte svarar i telefonen, så kan jag skicka ett sms och skriva "dra åt helvete, jag vet att du är med en annan tjej, det är slut mellan oss". För att han inte svarar i telefonen en gång. Inte så rationellt. Sen ångrar jag mig och inser hur dum jag var och kryper tillbaka. Men samma sak kommer hända igen. Jag hittar alltid ett skäl att bli arg, och sticka. Ingen är perfekt så det kommer alltid finnas något att bråka om.

Jag kan inte styra detta heller även om jag vill. Det är som att någon annan tar över mig när jag är i en relation, jag tänker och agerar helt galet och jag vet inte längre vad som är rätt eller fel, vad som är realistiskt eller bara i mitt huvud.

Anonym Trådstartaren

Äldre 4 Jun 14:25

#318

Anonym skrev 2010-06-04 09:40:47 följande:

shit, detta är ju JAG:

Alla killar jag träffar tycker jag är bra i början men kallar mig sen psyko. Och de har rätt, jag beter mig som en galning. Om killen kommer 30 min senare än vi avtalat, eller om han inte svarar i telefonen, så kan jag skicka ett sms och skriva "dra åt helvete, jag vet att du är med en annan tjej, det är slut mellan oss". För att han inte svarar i telefonen en gång. Inte så rationellt. Sen ångrar jag mig och inser hur dum jag var och kryper tillbaka. Men samma sak kommer hända igen. Jag hittar alltid ett skäl att bli arg, och sticka. Ingen är perfekt så det kommer alltid finnas något att bråka om.

Jag kan inte styra detta heller även om jag vill. Det är som att någon annan tar över mig när jag är i en relation, jag tänker och agerar helt galet och jag vet inte längre vad som är rätt eller fel, vad som är realistiskt eller bara i mitt huvud.

Exakt som mig, det där med smset

Vet inte hur många gånger jag bett killen dra åt helvete och anklagat honom för otrohet för att han missat ETT samtal. Men just i den stunden så tror jag faktiskt på det, och det känns rätt att agera som jag gör då. För han ska ju inte tro att han ska playa mig.

Men sen inser jag hur idiotiskt jag betett mig och skäms. inför varje ny relation så tänker jag att nu ska jag inte göra såna misstag, han ska inte få se hur galen jag är. Men det blir samma sak, om och om igen.

Anonym Trådstartaren

Äldre 5 Jun 15:41

#320

Anonym (hej) skrev 2010-06-05 09:15:02 följande:

Det där är ju en beskrivning av mig också! De kallar mig dock inte psyko men ALLA pojkvänner jag haft har sagt "Du tänker för mycket", "Du är inte normal", "Du skadar mest dig själv när du säger/gör så där, inte mig".

Om jag och min pojkvän är ute på stan o sen tex bestämt att vi ska hem o se på film sen... o sen när vi kommer hem till mig så säger han att han är trött o vill gå hem istället, vi tar filmen en annan dag. Oj oj oj.... vilka tankar far inte igenom mitt huvud då! "han älskar mig inte längre" "han vill inte vara med mig, han genomled hela dagen på stan o ser nu sin chans att sticka" "han ska vara otrogen" "han tycker att jag är jobbig" "hur ska jag få honom att stanna??!??!?!??!" Detta är STANDARD tankar som kommer i huvudet, alla på samma gång, på en sekund. Sen brukar det oftast bli att jag säger saker som "men du kan ju inte vila mer hemma än här", "men du lovade att vi skulle se film" "ska du lämna mig helt själv nu?" eller så leder det ända till "vill du göra slut/är du otrogen?"

Det är jobbigt.... men vet ni vad. Jag börjar förkasta borderline diagnosen, alltså jag tror inte att jag har den. Jag skulle nog tänkt så för två månader sedan, men nu är allt mycket bättre så jag tror inte det längre. MEN - jag tror att jag har kraftig PMS! Jag googlade på det och pmdd och det verkar vara ganska likt.... det här med att svänga i humöret, skapa konflikter, bli deppad o massa andra saker. Jag märkte nämligen (skrev dagbok) att jag ca en vecka innan mens blir ett monster. Jag blir psyko, knäpp. Nu när mensen är på sin 3:e, 4:e dag så börjar jag kunna känna en "må-bra-känsla". Kan hantera mina impulser mycket bättre. Känna mig avslappnad. Nu återstår att se när jag blir psyko igen. Så vi får se om det kan ha med menscykeln att göra. Det kan nog isåfall stämma med att jag gör slut med alla killar ca en gång i månden. Ska kontrollera nu om det är runt tiden innan mens.

Intressant att se inlägg efter inlägg som alla kunde varit skrivna av mig

Det är ju positivt att ditt är bundet till pms, då går det ju att behandla lättare. Mitt tänkande är tyvärr konstant och det driver mig till vansinne.

En sak jag är imponerad av är att många av er trots allt lyckas få en fungerande relation (med fungerande menar jag att ni kanske har sambo/man). Jag har aldrig lyckats med det. Jag har bara hittat sviniga killar som behandlat mig illa, och förstärkt min redan dåliga självbild. Jag kan inte ens föreställa mig att jag någonsin skulle kunna ha ett bra förhållande, för jag vet inte hur det ska gå till.

Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

INNEHÅLL