Anonym Trådstartaren

Äldre 23 Jul 15:31

1644 svar

Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

Aina83 skrev 2010-07-23 15:20:49 följande:

Trådstartaren:

tack, men är så less på mig själv, känns inte som att min fästman förstår mig, så fort jag blir falsk anklagad så blir jag Tokig direkt,

Min fästman vill helst att jag inte ska äta medicin, men ärligt talat, om min läkare tycker det så kommer jag göra det, för det är fortfarande Jag som lever med detta, och det är inge kul att vara sådan här, så trött på det nu, är ju precis som att man blir en annan människa ibland,

Min fästman har ett jävla tålamod med mig, men även han har sina fel såklart, ingen är väl felfri, vi ska gå på familjerådgivning, ska bli skönt , då kanske vi förstår varandra bättre sedan, nej nu stack alla ungar ut så får följa med..;)

Varför vill han inte att du ska äta medicin? Jag har också stött på de åsikterna, men det är lätt för "normala" människor att ha de åsikterna. Vill han hellre att du ska må dåligt? Eller får du svåra biverkningar av medicinerna?

Anonym Trådstartaren

Äldre 23 Jul 16:40

#387

Aina83 skrev 2010-07-23 15:35:52 följande:

är under utredning så har ej fått själva diagnosen på papper ännu, men dom är helt säkra på att jag har det.
Min läkare ville jag skulle äta antidepressiva men de tyckte inte min man,

Han har dåliga erfarenheter från mediciner.

Ja precis det är inte han som lever med detta varje dag och får kämpa som en idiot, kan inget om mediciner, vad hjälper dom mot?

Jag har också dåliga erfarenheter av mediciner, har testat många. Min vän likadant. Till slut hittade hon en medicin som fungerade perfekt. Hon fick sitt liv tillbaka. Ingen ångest, depression och ingen labilitet. Så gör det som känns rätt för dig.

Anonym Trådstartaren

Äldre 30 Jul 11:09

#388

Hittade lite tips på coping när man får intensiva känslor som är svåra att hantera.

* Lyssna på musik som skapar den motsatta känslan av det som du kämpar emot. Tex om du är ledsen, spela glad musik, om du har ångest eller är arg, spela riktigt lugn musik.

* Gör något aktivt, tex gå en promenad, dansa, städa och liknande.

* Ring någon som är bra på att hjälpa dig att hantera starka känslor.

* Be. Även om man inte är religiös så kan det faktiskt hjälpa. Jag brukar få ett enormt lugn inom mig då.

* Försök härda ut känslan. Det brukar vara som värst under några minuter innan det lugnar sig. Sätt en äggklocka på timer, ca 10 min. Bra för att öva sig själv i att stå ut i känslostormen.

* Öva mindfulness. Känn efter vilka känslor du upplever, och låt dig själv uppleva det som en våg, utan att försöka blockera det eller hålla tillbaka. Bara känn, och acceptera, och låt det passera.

* Lägg dig ner och andas sakta djupt in och ut. Fokusera på andningen.

* Ta ett varmt bad eller dusch.

* När känslorna blir så starka att du känner att du tappar kontrollen, gör något som får ner dig på jorden igen. Tex ta en isbit och håll i din hand en stund, eller ta ett gummiband som du smäller till lite på din handled, för att bli distraherad från känslorna lite. Kan fungera bra för de som brukar ha självskadebeteende tänker jag. Att smälla ett gummiband mot armen är ju oskadligt iallafall.

* Försök att inte agera på känslorna i stunden, utan vänta tills nästa dag. Känns det lika starkt då så är det större chans att det är "rätt" känsla och att man inte överdrivit.

Vissa tips känns kanske lite löjliga, men många av dom fungerar för mig iallafall.

Anonym Trådstartaren

Äldre 31 Jul 15:50

#392

Anonym (hej) skrev 2010-07-31 13:44:48 följande:

Hej på er!

Tack för väldigt bra tips! Problemet är bara att ta sig för att använda dom när man behöver det....

Jag mår skit just nu.
Jag har nyligen gift mig, men nu undrar jag om det var ett misstag, om allt gick för fort.
Jag tjatade på honom länge, kanske manipulerade honom till det?
Jag lovade att allt skulle bli bättre om vi gifte oss, men det blev det inte.

Ska börja utredning i slutet av november. Lång väntetid

Min man kommer nog inte orka med mig fram tills dess.
Idag va han jättearg. Sa att jag förtjänar ingenting, att jag lever i en "drömvärld", att jag är otrevlig jämt osv.

Varför stannar han?
Han trodde verklkigen att det skulle bli bättre när vi gifte oss o att jag skulle få hjälp snart.
Nu kan han inte sticka, för alla hans vänner o släkt kommer "skratta åt honom", han gifte sig precis o skiljde sig direkt lixom... så han säger att han tänker inte lämna mig, men han är inte lycklig. Han säger att jag borde boka en tid hos psyk för honom också, för jag kommer göra honom galen säger han..... oooo jag orkar inte mer....

Jag kontaktar mitt ex (dotterns pappa) hela tiden också... försöker övertyga honom att vi ska försöka iogen. vet inte vad jag håller på med.... men jag kan aldrig släppa honom.

Just nu tänker jag bara "inte bry mig" och tillslut kanske min man tröttnar o skiljer sig från mig ändå... han kan ju skylla på min "sjukdom" när ngn frågar varför han lämnade mig.... det har jag redan tipsat honom om....

jag är så ensam... min mamma vill inte träffa mig idag... hon sa "Kom i morgon istället"..... vad ska jag göra idag då?????????????????????????????????????????? fan. orkar inte.

jag drömmer hela tiden om den perfekta mannen.

Man måste verkligen kämpa för att ens komma ihåg tipsen i stunden, men man blir så stolt när man lyckas.

Jag förstår din känsla. Jag blir på exakt samma sätt. För mig blir det fel att tänka sig att jag ska vara med honom för resten av mitt liv. Jag får panik, börjar ifrågasätta om det verkligen är rätt osv. Av det skälet kommer jag nog undvika att gifta mig.

Men jag tror att man kommer långt med att välja hur man ser på saker.

Du ger dig själv ytterligare en låsning när du tänker att ni inte kan skilja er för att hans vänner kommer skratta. Det tror jag inte att de kommer att göra. Folk bryr sig inte så mycket om andras liv, de har fullt upp med sitt eget. Och om de skrattar, vem bryr sig? Skilsmässa är alltid en väg ut för dig, så du är inte fast. Jag skriver inte detta för att uppmuntra dig att skiljas, utan mer för att minska på din känsla av att vara "fast". Du är inte fast. Du kan ändra dig när som helst!

Jag kan inte tänka att jag ska vara med människan varje dag i 30år. Istället väljer jag att tänka för dagen. Jag är med honom idag. Och sen får jag se imorgon. När jag tänker så så blir det större chans att jag faktiskt klarar att stanna i 30år. Det blir för stort att tänka så långt fram. Så ta det dag för dag. Så länge du trivs med honom så stannar du. Trivs du inte längre så går du. Och du får förutsätta att han gör samma sak. Så länge han stannar med dig så för du anta att han älskar dig och vill vara med dig.

Anonym Trådstartaren

Äldre 31 Jul 20:06

#394

Anonym (hej) skrev 2010-07-31 19:59:06 följande:

Jag förstår hur du menar.
Jag vet dock inte riktigt om vi är lika på den punkten, eller så är vi det utan att jag vet om det.
Jag har hela tiden sökt efter någon att "bilda familj o bli lycklig med". Nu har jag en man. Nu är jag gift. Jag har tjatat om det varvat med att försöka göra slut 1000 gånger. Varannan vecka är jag övertygad om att han inte är rätt för mig. Jag har dock inte funderat på om det har o göra med att jag kanske är rädd för att bli fast. Kanske är det så... jag ska prova att tänka så som du beskrev. Ta en dag i taget. Vi är med varandra i dag. Vi får se hur det blir i morgon. Kanske den inställningen hjälper mig att "slappna av" och njuta av nuet. Jag stressar upp mig hela tiden o kräver att allt ska bli som i en drömfilm.
Kanske ska tänka varje dag som ett äventyr istället. Varje dag har sin sak, sitt äventyr, sin glädje. Det måste inte planeras. Jag tänker för mycket på framtiden. Men jag är här nu. Och ska leva nu.

Ska försöka vara på gott humör när min man kommer hem ikväll. Bara leva. Ha kul. Inte tänka, resonera, diskutera o planera. Bara slappna av. Go with the flow. Ta saken i egna händer o inte förvänta mig att andra ska göra mig glad hela tiden.

Det är det som är problemet mycket. Jag lägger ansvaret på min man /pojkvän att HAn ska göra mig glad, HAN ska göra mig lugn osv. Men jag har ansvar själv också. Det är inte bara upp til honom att vi har kul.

Vi får se hur det går

Jag söker också familj och en man att leva med för alltid, men det skrämmer ändå mig när jag får det. Så logiskt

Jag ger mig inte ens tilltåelse mer att tänka på alternativ när det gäller killar. Att den andra kanske är mer rätt än den jag är med nu. För så kan jag hålla på för alltid. Har sabbat det med en bra kille för jag intalade mig själv att han nog inte var den rätte, utan alla andra var mer rätt än honom. Sen när jag förlorade honom så insåg jag att han nog var den rätte trots allt. Sån kaos man är ibland.

Anonym Trådstartaren

Äldre 31 Jul 20:43

#396

Anonym (hej) skrev 2010-07-31 20:20:10 följande:

Ja men det är ju så jag funkar också....blir lixom aldrig nöjd!

Min man jag har ju är verkligen en superkille på alla vis.... han är snäll, har tålamod, är lugn, stabil, ansvarig, bra i sängen, trygg, inte svartsjuk, rättvis, generös osv. En perfekt man för en borderlinare hehe

MEN han är inte så snabbtänkt och intellektuell, som jag är. Så eftersom han inte är HELT perfekt så tänker jag att det finns någon annan, som ÄR perfekt, som finns därute. Jag blir aldrig nöjd.

Och så blir jag så osäker. Jag undrar ibland om jag egentligen borde göra slut, för han är inte rätt, men ibland tänker jag att det är bara jag som tänker "fel", men jag vet inte.... Förvirrad borde vara mitt förnamn.

Men jag stannar. Och om jag stannar så borde jag väl vara rätt nöjd ändå?

Jag måste dock börja ta mer kontroll över mig själv. (Lätt ja vet haha). Men kämpa emot. Inte bara tänka "äh jag har borderline så jag kan inte hjälpa det". Det blir lätt att man bara skyller på det. Slipper ta ansvar för sina handlingar. Man jag tror det är farligt o tänka så. Jag har inte fått ngn diagnos. Jag har börjat utredning, men starka misstankar om borderline från en läkare o en psykoterapeut. Det verkade ganska glasklart. Men de vill inte ge diagnos, de tycker det är dumt. Och jag håller faktiskt med. Tidigarte ville jag har diagnos, men nu tror jag det är bättre utan. Jag vet ju hur mitt beteende är. Behöver inte sätta namn på det. Huvudsaken är att jag får rätt hjälp.

En sak vill jag säga till er alla som psykoterapeuten berättade för mig. Ni kanske har hört det tidigare, men... hon sa iallafall att man brukar säga att borderline "växer bort" när man är runt 50 år. Och hon berättade om en patient som varit hos henne under många år och som ringde till henne när hon var nära 55 år och sa "nu mår jag jättebra, nu är jag lycklig, du har rätt!!!". Kan ju vara något o se fram emot

Kan också kännas lång tid, men å andra sidan, när man är 50 så är man egentligen inte så gammal. Min mamma är snart 50 och hon lever ju ett vanligt liv fortfarande, hon har ju hela livet framför sig

Så det kan ju vara positivt....

Förhoppningsvis blir man symptomfri tidigare men då måste man själv kämpa. Och jag ska aldrig ge upp! Ellerhur tjejer, vi kan bli fria!!! Vi måste bara kämpa!!!

Precis det jag har svårt med. Att veta om mina känslor beror på något verkligt eller om det är känslor jag har pga rädsla eller andra problem som jag har. Detta har gjort att jag stannat för länge i dåliga förhållanden för jag tänkt att det nog bara är jag eftersom jag är som jag är. Och det har gjort att jag lämnat bra förhållanden för att jag varit så säker på att killen var fel trots att det nog låg hos mig i de fallen. Hur ska man göra bra val för sig själv när man inte har någon jävla aning om vad man gör`?

Anonym

Äldre 11 Aug 12:39

#401

jag är också borderline, trots att jag aldrig fått diagnos.

varannan dag känner jag mig jättelycklig, älskad och ser allting i relationen med min kille som vackert och perfekt, för han ÄR ju helt underbar och bra mot mig.

men så varannan dag så ser jag allt svart och planerar hur jag ska göra slut, för att jag inte känner mig lycklig. jag vill ju det och det och det vill ju inte han och han är inte tillräckligt rolig eller vadsomhelst som kan ploppa upp i min hjärna.

jag får även utbrott för minsta lilla. om han råkar säga något fel som jag ser som kritik eller som att han inte tar mig i 1:a hand eller vill träffa mig etc. det är sååå jobbigt och jag skulle vilja ändra mig. jag VET mina fel och jag vet att jag gör fel, men just när jag känner som jag gör och får mina utbrott kan jag inte behärska mig. Därför kan jag heller aldrig göra slut m någon, eftersom jag ju inte litar på mina egna känslor.

Anonym Trådstartaren

Äldre 11 Aug 13:51

#402

Anonym (blomma) skrev 2010-08-11 10:26:07 följande:

Hallå på er!

Behöver hjälp nu!

Vill ni berätta hur ni brukar vara i början av en ny relation/kontakt med en kille? Jag har känslor ena dagen, sen nästa dag tycker jag han ser konstig ut eller är töntig bara....jag visar så klart inte detta, för han är en jättefin och snäll, bra kille.

Men jag känner igen mina drag från förr; kan bli extremt irriterad på personen vissa stunder, stör mig på småsaker och blir elak. Dock har jag lagt band på mig denna gång, jag vill verkligen förändras!

Men hur ska man veta vilka känslor som gäller när dom skiftar så ofta??? Jag blir så lessen och rädd!

Just nu är jag livrädd för att förstöra detta.....

Precis sån är jag, så jag förstår vad du menar när du undrar vilka känslor du ska gå efter. För min del så har det aldrig fungerat att stanna och tvinga mig igenom de negativa känslorna, jag blir en bitch och till slut flippar jag ut psykiskt och får en djup depression och kraftig ångest. Efter någon månad brukar jag känna att jag hellre dör än att stanna med killen och må så, så då lämnar jag. Senaste gången blev ångesten så kraftig att jag till slut även började få psykotiska symptom (hallucinationer och vanföreställningar).

Så här är jag bara med bra killar. Ett riktigt svin ger inte mig samma känslor som detta. Jag tror att man kan vara så här med elller utan borderline, för grunden är troligen densamma. En extremt låg självkänsla och mer eller mindre självförakt. Den bra killen tycker man inte att man förtjänar,han är för bra för en. Dels vet man inte hur man ska ta emot den sortens kärlek, och dels är man kanske rädd för att släppa in honom för man är rädd att han ska lämna en när han inser att man inte är bra nog. Den dåliga killen däremot behandlar en så som man själv tänker om sig själv, vilket inte skapar samma ångest. På något plan tycker man kanske att det är rätt att man behandlas dåligt. Jag brukar känna mig som hemma med svinet, som att det är där min plats är. Jag vet inte om alla fungerar så här, men jag gör det iallafall.

Tyvärr har jag inga råd att ge dig för hur du ska komma över det, eftersom jag själv aldrig lyckats. Jag går hos psykologen nu för att komma över det, men har lång tid kvar innan jag kommer klara det. Kanske kan du klara det om du har kontinuerligt stöd från en kurator eller psykolog?

Anonym Trådstartaren

Äldre 12 Aug 22:34

#407

Anonym (hej) skrev 2010-08-12 20:44:55 följande:

Första månaden är jag den perfekta flickvännen, eller iallafall första två veckorna. Sedan bär det snabbt utför. Brukar bli helt hopplöst förälskad i killen, nästan lite besatt, och hela min värld kretsar kring killen och jag vill göra allt för att han ska bli nöjd. När jag inte uppnår till de perfekta idel som jag fått för mig att jag måste uppnå för att killen ska älska mig så stöter jag honom ifrån mig. Övertalar honom att göra slut med mig. Springer iväg, vill att han ska springaa efter. Ibland gör jag slut själv, får helt plötsligt för mig att han inte duger för mig, jag måste ha någon som är mer smart, rolig eller romantisk. Det finns alltid något fel.
Jag växlar snabbt mellan att vara otroligt kläning med att vara väldigt bortstötande.

FÖRSÖK att inte agera direkt när du vill säga eller göra något. Stanna upp. Låt det gå förbi. Ibland behöver man inte säga allt, även om det känns så. Träna på det. Jag vet att det är svårt, men du kan bli bättre. Det är en stor seger när du lyckas få ett "jag vill aldrig mer se dig" att flyga förbi när din pojkvän råkade hälla för mycket salt i maten då ni lagade något tillsammans.

Precis. Man måste lära sig att inte agera på varenda känsla man får. Iallafall om man är på detta sättet. Mina ex har tyckt att jag varit helt galen. Har verkligen bett dom dra åt helvete för småsaker. Skäms över att ens säga det. Men som du säger så vill jag ofta att han ska springa efter och försöker få mig tillbaka. Och gör han inte det så blir jag mer arg. Och till slut kryper jag tillbaka och är klängig igen. Man är all over the place och vet inte ens själv vad man gör.

Anonym

Äldre 13 Aug 11:53

#408

Så sjukt att det är så många som påminner om mig!! Insåg för bara några år sedan när jag läste en bok om borderline att jag ÄR sån! jag är helt normal och mår jätte jättebra när jag är singel och bara har killar som uppvaktar mig innan jag blir kär. men när jag träffar någon som jag verkligen gillar, så är jag fortfarande jättelycklig och perfekt i några veckor eller tom månader ibland. SEN när jag känner att jag får starkare och starkare känslor så blir jag mer klängig, krävande och kontrollerande och det är DÅ jag blir sådär skadad som en borderline person brukar bli. Ena dagen när jag mår bra är jag den mest perfekta flickvännen. Sen slår jag om dagen efter och vill varken prata med killen eller ha någon som helst kontakt ifall han råkar säga nåt fel eller kanske känner sig trött och inte orkar eller har tid att träffa mig eller ge mig den ständiga bekräftelsen jag måste ha från den jag älskar.

Alla mina väninnor säger att jag är galen och elak mot mina killar, men de ser inte hur bra jag är när jag verkligen är bra också. Det är som en berg-o-dalbana med mig. Himmel eller helvete, säger alla killar och de säger att när det är bra så är de så bra att man tror man är i paradiset, men när det är dåligt så har de aldrig varit med om något värre eller sjukare.

Det gemensamma med alla mina ex och killar är att de också har svårt för att avsluta. De brukar må precis lika dåligt som jag och dras med i skiten och mår till slut så psykiskt dåligt av det hela att det blir DE som lämnar mig och då blir jag helt förstörd och knäckt och förstår inte vad som har hänt, trots att det är JAG som under flera år sakta men säkert förstört allt som var värt att rädda. Efteråt vill de aldrig mer ha med ett sånt psyko att göra, utan mår bättre än någonsin och kan i efterhand inte förstå vad som fick dem att stå ut så länge!!

Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

INNEHÅLL