Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

Jag har alltid vetat att jag har ett hett temperament, men jag har också alltid trott att jag hade rätt i att tänka och reagera som jag gjorde. Det var fel på alla andra men inte mig. Men ju äldre jag blev, desto mer insåg jag att det var något "fel" på mig.

Att säga att det är brist på respekt att hon kommer trots att hon är ledsen tycker jag är lite fel. Tvärtom tror jag att hon tvingar iväg sig själv just för att visa respekt. För många tycker att det är brist på respekt att utebli också. Hon försöker ju, och det gör hon förmodligen för sina vänners skull.När man mår dåligt så föredrar man oftast sitt eget sällskap så jag tycker att hon är stark som försöker.

Jag förstår att det är hårt, men samtidigt, är man vänner så är man väl där för varandra. Kanske tycker jag så för att jag vet hur det är att vara i hennes skor, men jag har också varit den som ställt upp när mina vänner mått dåligt. Att hon är lite självcentrerad när hon mår dåligt är inget konstigt, det är väl de flesta

Men om ni inte värdesätter vänskapen tillräckligt för att kämpa så är det kanske läge att dra sig ur. Mina vänner finns alltid för mig, år ut och år in. Trots att jag försvinner flera månader i taget ibland så fortsätter de att ringa. Och det är jag glad över. Det får de tillbaka när jag ställer upp för dom.

Det är något jag lagt märke till, att många borderlinepersoner är väldigt omtänksamma personer, som ofta är en sådan person som andra gärna knyter kontakten med. Undrar vad det beror på egentligen. Folk vill alltid komma mig väldigt nära, och anförtror mig allt möjligt, utan att jag ens måste kämpa för att få den relationen. Och jag är en bra lyssnare när jag mår bra, men om jag mår dåligt så är jag ofta ganska ego och stänger in mig och hör inte ens av mig. Men om någon skulle skicka ett sms om att de mår dåligt så lägger jag mitt mående åt sidan och försöker ställa upp. Jag har fått för mig att detta är ganska typiskt för borderlinepersoner trots allt. Så myten om att man är oempatisk och ego tycker jag inte alls stämmer. Även om alla såklart är individer också.

Man vet inte alltid vad man sänder ut. Jag är själv en väldigt blyg person, så jag tycker alltid att det är så konstigt att folk söker sig till mig. Men det är ju roligt.

När jag var yngre så pratade jag mer om mitt dåliga mående. Jag visste inte varför jag mådde dåligt och det var en så stor del av mitt liv. Jag gjorde det till min identitet. Jag var "hon med depressionerna". Men som vuxen vill jag bli av med den stämpelln, jag vill inte att mitt mående ska definiera vem jag är. Jag blir sårad om det är allt folk ser. Visst, det kommer alltid att vara en del av mig, och det känns egentligen ok. Jag hade inte känt mig själv utan den sidan, jag har blivit vän med den sidan av mig själv. Men det finns så mycket mer som är en större del av mig som jag föredrar att folk ser. Tyvärr verkar folk inte kunna se förbi diagnosen efter att de fått veta. Det blir allt man är för dom, den sjuka. Därför berättar jag inte mer. Jag kan vara hur glad som helst utåt sätt, men så fort jag säger orden att jag har problem med depressioner så blir jag "hon den deprimerade" igen.

Jag tycker också att hon låter mer som bipolär. Hon kanske inte blir så manisk som man tänker att bipolära blir, men det finns ju olika sorters bipolaritet. Tex typ2 ger bara hypomani, en lindrig form av mani där man är lycklig aktiv och pratglad, men inom en välfungerande nivå. Sen kan man ju ha borderline samtidigt som man är bipolär.

Borderline har ju också sina svängningar, men inte på det sättet att man blir helt lycklig bara så där. För mig är det iallafall så att mörkret alltid finns inom mig konstant, och därför kan jag aldrig nå upp till en riktig lyckonivå. Jag kan vara glad, men lycklig känns väldigt långt därifrån. Bipolära svängningar känns snarare som att det är två helt olika personer när de är nere och när de är uppe. Så extrema svängningar har inte jag iallafall.

Över lag verkar hennes dåliga mående vara på en annan nivå än min uppfattning av hur borderlines brukar vara. Mitt dåliga mående syns aldrig så tydligt utåt som din väns tycks göra. Det är bara de allra närmaste som vet när jag rasar samman, och det vet dom för att jag drar mig undan. Så inte ens där känner jag igen mig i hennes beteende.

Men det är väldigt svårt att skilja på borderline och bipolaritet, även för den bästa psykiatern. De är ju väldigt snarlika i symptomen, även om orsakerna till symptomen inte är samma.

Får hon någon medicin? Isåfall, vet du vilken?

Menar nu inte att alla borderline blir som mig när de mår dåligt, talade enbart utifrån egen erfarenhet nu, Så ingen tar illa upp.

Det är ju bra att vi är eniga, vi kan börja diagnostisera folk här med vår samlade expertkunskap.
Men det kan ju vara en väckarklocka för vännen om hon skulle läsa detta. Det händer ju trots allt alldeles för ofta att folk blir feldiagnostiserade. Men sen känner vi inte tjejen, vi kan ju bara utgå från vad som berättas här.

Ja det är så svårt att veta vilka känslor som finns bakom agerandet. Visa henne gärna tråden så kan hon vara med och prata av sig.

Känner samma sak. Kul att tråden hållts vid liv ända sedan i mars och fått så många inlägg. Jag mådde så dåligt när jag skrev trådstarten,och var så vilsen. Nu känns det som en trygghet att kunna vända sig hit när man inte orkar.

anonym (bea) - Hur går det med lamictalen? Känner du någon effekt än? Jag och många andra har märkt effekt redan efter någon dag, så blir lite nyfiken