Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

Men ger SCID-II "diagnosen"?  Jag har varit orolig för att det formuläret och intervjuerna kanske inte räcker till....även om psykologen sa att jag hade borderline personlighet efter det..........

Jag funderar också på hur lång tid man brukar gå i psykodynamisk terapi? Jag är livrädd för att psykologen ska säga att jag är klar och frisk nu, jag har en sån "glad" yta som jag inte kan ta bort alltid....men vi har pratat om alla mina problem, jag har ju både tvång, GAD, panikångest, haft djup depression för några år sen och nu fick jag ju veta att jag har flera personlighetsstörningar.... Ändå är jag rädd för att han kanske tycker att jag är färdig med behandlingen nu efter ett 1/2 år?

Hur länge brukar man gå i psykodynamisk terapi?

Jag har gått i KBT mot mitt tvång också....men visste ju ej att jag hade bordeline, så kanske får jag DBT med, hoppas jag..... *hoppas, hoppas*

TS: Min uppväxt var ett levande kaos. Psykologen har förklarat att man föds med en personlighetsstörning men att det aktiveras av omgivning/uppväxtmiljö m.m. Så personligheten är inget man kan ta bort, man kan bara försöka hantera omgivningen.... Jag vill också inget hellre än ha en fin relation, men jag får ju såna problem genast.....nu är jag 31 år. Hur gammal är du? Jag kan känna att jag hade velat ha barn OM jag skulle klara av det, men jag är rädd för att inte klara det....och rädd för att ej förbli barnlös....rädd för att ej älska barnet.....rädd för att barnet ska ärva helvetet....rädd för att jag blir intagen med bälte på psyk och ingen behandling hjälper......ja, så rullar tankarna...

När det gäller att dö, så var det samma sak för mig. Livet har varit ett lidande en övervägande del av tiden. Jag är orolig för att det kommer att kännas som en "lösning" en dag i framtiden, men att jag inte kommer att klara av att ta livet av mig, utan bli tvungen att fortsätta lida (har jobbat med patienter som fått hjärnskador och ett större helvete efter misslyckade självmordsförsök)......

Egentligen vill jag ju inte dö, jag vill bara att livet ska fungera. Men hade man velat dö, är det ju svårt i sverige eftersom det inte är lagligt att bestämma sånt själv.....ibland kan jag oroa mig att jag kommer bli som de patienter jag jobbat med; efter ett misslyckat självmordsförsök istället bli som en grönsak, medveten med ett kollie......*usch*  Ja, det är farhågor....

Jag vill som sagt egentligen inte dö, bara må bra......

TS, jobbar du heltid? Minns ej om jag frågat..... Det är ett STORT problem för mig detta med jobb. Jag tröttnar extremt snabbt, orkar ej med fasta arbetstider, blir lessen av folks kommentarer, känner mig stressad av chefens krav......funderar på vad man ska jobba med med denna diagnos??? :(

TS: Jag har också varit timanställd i många år pga hälsan....men känner nu att det ju sänker min lön..... Jag kan heller inte vara timmis på alla jobb som jag skulle vilja söka till..... Klarar du dig ekonomiskt?

Grubblar även på min utbildning, som ibland kan kännas bortslängd när jag snurrar runt så här.....

Ja, vissa terapeuter "klickar" man inte med, jag hade enormt svårt för min nuvarande i början, jag tyckte hon var snorkig.....kändes som att hon var en överklassdam som såg ner på mig.....men nu känns det bättre......men var nära att hoppa av flera gånger......

Vad har du pluggat?

Jag har inte gått i dbt ännu, men om du blivit osams med någon kan det vara bra att prata ut kanske? Har du ringt personen och förklarat hur du känner? Det brukar iaf hjälpa mig en smula, även om den stora delen oro ändå finns där pga mina irrationella tankar och antaganden....."ingen tycker om mig" osv....

Jag behöver arbeta med mina tankar och paniken som drabbar mig vid konflikter....

Ts, hoppas jag inte ställt för personliga frågor....förstår om du ej vill "avslöja" för mkt, man vill ej skylta med detta problem....

Anonym (????): Jag kan också få så, då är det ofta något som utlöst känslorna; kan du se vad det kan vara? Hur tolkade du det som hände, vilka tankar for genom huvet? Ångest orsakas ju delvis av tankar också.....

Och ångesten gör att man blir livrädd och tänker att man säkert kommer göra något hemskt....vet hur det känns....

Har ni lätt att bryta med människor, kompisar och ex? Jag har FRIKTANSVÄRT svårt för det! Det går nästan inte..... Jag har nog kontakt med de flesta av mina ex, även om det inte alltid är bra för mig....klarar ej att bryta helt...får panik....

Läst att dom med BD kan "fastna" i relationer med människor, för tt de ej klarar att ta sig loss......har ni känt av det?

Det gör jag med....men de vänner jag skaffat på senare åren vet att min hälsa är upp och ner....

Jo, ångesten kan smyga sig på en....men ibland är det också tankar som leder till ångest, tankar som man inte märkt.... Har du grubblat runt nåt exempelvis? :)

Godmorgon på er!

Anonym (???): Vad sa psyk? Jag känner igen det där med ångesten, men som du säger det är inte så ofta den är så stark. Men när den väl kommer känns den som "evig".....man har svårt att tro att man kommer må bättre......men det gör man! Det går ju över...

Detta med arbetet är inte lätt, det kan absolut ge oro. Har du någon psykolog som du går hos? Har du nämnt detta för han/henne? Ja, man undrar hur FK kan vara så långsamma att det tar nästan ett år att få jobb när man varit sjuk....?

Jo, det där med livet och döden tänker nog många på, utan att prata om det......

Är man sjuk så blir det nog fler tankar. Jag brukar oroa mig hur jag ska lyckas dö smärtfritt om jag får en sjukdom som ger massa lidande i slutskedet....får väl anmäla mig till nån klinit i scweiz......hahaha, suck.

Men att tänka på döden när man är ung är egentligen också deppighet. När ska du träffa läkaren igen?

Jag har tyvärr inte barn ännu, och verkar ju inte bli några heller med min problematik..... Kan din sambo hjälpa med bebisen?

TS: Jag pluggar också sen januari igen, det är väldigt fritt tidsmässigt. Ca 8 timmar/v i lektionstid, resten kan jag planera själv.

Jobbar du med det du studerat till? Jag känner att jag skulle behöva ett sånt FRITT arbete. Jag tror att jag skulle kunna jobba heltid om jag kunde få planera tiderna helt själv som i skolan....dvs jobba hemifrån åtminstone halva veckorna. Har du funderat på sånt?

Jag har länge letat efter såna jobb. Det svåraste av allt för mig är just att behöva vara på ett jobb hela dagarna, jag blir ENORMT trött mentalt av alla intryck, telefoner som ringer överallt, alla kollegor som vill småprata hela tiden, ständiga intryck och att man behöver vara "glad och social"....jag blir HEEEELT slut av det.....

Däremot nu när jag pluggar så läser jag nog i snitt iaf 30 tim/v......jag hade kunnat utöka det med 7 timmar och det hade blivit en heltid. MEN det beror på att jag kan planera dagen helt själv. Orkar jag läsa så gör jag det, annars tar jag det ikväll....inga telefoner, inga mail att besvara, det är lugnt och tyst hemma.....

Synd att det inte finns såna jobb???? Har du funderat på det?

Ja, hon kommer att ha den oförståelsen fram tills hon själv blir sjuk en dag.

Ibland är folk "tuffa" för att dom inte fattar bättre....psykiska sjukdomar syns inte utanpå och då tror vissa att det hjälper med påpekanden.....

Jag är också LIVRÄDD för att bli sjukskriven igen.....verkligen livrädd. Tänker på det nästan varje dag. FK var en riktig pers att ha och göra med, tyvärr....jag tror att det både beror på politiska faktorer och rent organisatoriska...hos dem.....

Inom min bransch går det ej att vara timanställd. Jag behöver hitta ett jobb som är flexibelt i tid och rum....så att jag slipper 8-16. Jag klarar absolut inte av sådana tider, särskilt inte dagtid när det är "full rulle" på jobbet.

Har du läst på högskola i 3 år? Jo, man vet liksom inte om man kastat bort studieåren, men å andra sidan kanske man kan hitta en deltidstjänst i framtiden och ändå kunna använda sina kunskaper......

Inlägg 143: Duktigt!!!!