Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

Det här är jätteviktigt -att bli diagnosticerad och få rätt behandling! Alla ni som "tror" iväg och gör SCID-II!

Jag märker av min DBT, efter endast ett år. Min syster (barnpsykiater) är jättefokuserad på att jag är sjuk, en sjuk människa. Dessutom tror hon att jag är bipolär (en diagnos som MIN läkare plockat bort på basen av undersökningar)- och som sådan kan man aldrig bli frisk till skillnad från IPS. Hon pratar bara med mig som med en sjuk människa..MEN, till skillnad från tidigare så ser jag olika saker
- jag skiter i om hon ser mig som en sjuk människa, hennes problem
- jag tänker ändra vad jag pratar med henne om, om hon inte ändrar så är jag tvungen att säga ifrån

Tidigar hade jag blivit förbannad och krävt att hon behandlar mig annorlunda.

Kolla vilken skillnad, nu tar jag kommandot över mitt eget välbefinnande oavsett vad hon gör!

Mmm, det är förmodligen HELVETET här på jorden att ge sig i kast med ngn som har IPS.

I min terapi diskuterar vi nu sambons medberoende i förhållandet. Bara det att man är själv ansvarig för de beslut man tar - ibland bra, ibland dåliga.

Jag blir bättre, stabilare, men vad skall sambon göra när jag blev frisk men förhållandet inte per automatik blev bra?

Jag tycker inte att man kan kalla en person med borderline för dramaqueen ( eller det kanske man kan)  - snarare så är reaktionerna befogade och psykologiskt riktiga i förhållande till upplevelsen.

Problemet är ju att upplevelsen inte är i överensstämmelse med verkligheten. Utåt ser det ut som att man överreagerar, men ofta triggas ju fight-or-flight och i det läget har man inga val. Slåss eller fly.

Tänk dig att du är på Estonia och hon sjunker. Du är på väg i labyrinten i hyttgången - då kommer din sambo och frågar "kan du laga mat idag?" - ja, tänk dig själv - svaret blir inte det han förväntat sig. Han fattar förstås ingenting...han vet ju inte att du kämpar för ditt liv. Det här är ju typiskt borderline, tycker jag. Men jag tolkar det inte som att man är drama- queen.

Nu vet jag inte, kanske det var något annat du menade?

Jag kunde aldrig förlåta tidigare. Alla situationer tolkade, hörde, utläste jag något som ingen annan uppfattade. Sedan agerade jag med ilska, vrede och förlät aldrig någon någonting... Och jag led ofattbart (utan att jag vågade se att så var fallet - en liten hämnd är ändå en hämnd brukade jag säga).

När ilska härrör till situationen och det som händer då är den befogad. Ex din sambo river sönder din biljett till Maldiverna - klart du blir arg.
När den inte är befogad. Du får besked från arbetsgivaren att din semester inte blir de veckor du önskat- det hela slutar med att du blir arg på din sambo och vägrar prata med honom i 4 dagar. Inte befogad ilska mot din sambo/ felriktad.

För er som inte vet hur en borderline kan vara så låter det sistnämnda som ett påhitt - för mig är det inte det, tyvärr. När man är i det så ter det sig logiskt, anledning till att jag blir arg är då att jag känslomässigt befinner mig någon annanstans, men kan inte själv reda ut var eller så fattar jag bara inte vad som händer.

Man brukar rekommendera SCID-II som utredning, man kompletterar sedan med lite olika mindre tester också.

Nej jag tycker inte att det är seriöst eller vetenskapligt för den delen att sätta diagnoser utan tester/utredning.

Hur skulle du själv tänka om läkaren sade att du har njursvikt, men han tog inte ett enda blodprov?

Välkommen Bea

Det är viktigt med en bra kontakt när man har borderline - ens stora problem ligger ju inom spannet relationer... En kall oempatisk, teoretisk, raljerande översittare till psykolog göre sig inte besvär.

Jag pratar också massor hos terapeuten. Fast i måndags blev jag så totalknäckt. Jag själv tycker att jag gått långt, då säger han att vi bara skrapat på ytan... Att jag måste ta itu med den fobiska rädslan för känslor som jag har. Att det kommer att innebära "gråta blod" - men att jag måste.

Helt förstörd blev jag, kunde inte hitta motivationen och det kändes bara som att jag var t o m en dålig patient...

Skall dit en sista gång innan sommaren. Hoppas att jag far dit i alla fall.

Men ts, just så här FÅR INTE terapeuten göra, speciellt inte när hon vet att du har borderline!!! Att bara vara tyst så att det du blir osäker - det visar på att hon inte kan läsa dig alls. Hur skall hon kunna hjälpa dig om hon får dig att känna så här.

Jag gick hos en knäppispsykolog som hade sådana här fyr för sig. Han fattade heller aldrig att det var IPS som var mitt problem, men det är en annan femma. Efteråt har jag förstått att vi aldrig hade kommit någon vart, han hade liksom fel grundbeteende med en IPS patient.

Det är jätteviktigt att terapeuten är här och nu, att de hjälper dig tolka och kollar upp att de förstår hur du menar. Din terapeut verkar köra maktspråk, och det försämrar tillståndet för IPS patienter. Nu sågar jag din psykolog vid fotknölarna, men för mig verkar det finnas något fundamentalt fel om hon inte förstår dig bättre än du själv, dvs att hon ser saker som du inte (ännu) har förmåga att se.

Om du och hon skall kunna få en relation, då bör du säga att du känner dig obekväm när hon gör så här- hennes respons på det kommer att visa om hon är rätt för dig.

Min terapeut ber om ursäkt om han säger något som blev fel. Det är viktigt att man är på samma väg - inte att en sitter ovanför och styr och bestämmer.

För mig vände det när jag berättade för min terapeut att jag inte litar på honom, att jag kände innerst inne att jag bara väntade på ... något . Det hade han listat ut för länge sedan, men det är till ingen hjälp att han säger det  - men hur som, efter detta var det lättare att prata om saker, för jag behövde inte låtsas att jag litade på honom. Jag litar fortfarande inte på honom... men det dagen jag är fri från diagnosen hoppas jag att jag gör det.

För att förbättra er relation är det bäst att berätta att du inte är bekväm med att berätta allt. Det gör att ni tillsammans fungerar bättre - din terapeut kommer att acceptera utan förbhåll att du idag inte känner dig bekväm med att berätta allt.

Nej - när du är fri från diagnosen kommer du inte att få dina utbrott längre! Det är en av fördelarna. Om ni skall vara tillsammans ser jag bara fördelar för er båda att ta emot den hjälp som erbjuds.

Diagnosen sätt via t ex SCID test, om du inte uppfyller diagnoskriterierna så har du inte längre kvar diagnosen. Då är du fri från den.

Sårbarheten kvarstår, den är ju mer eller mindre medfödd. Det är väl alltid så att man väljer annorlunda i situationer där man tidigare styrdes av typiska borderline beteenden.

Det är ju som att en tjock människa som lagt om livsstil och blivit smal- hon kan ju inte längre kallas tjock. Däremot är hennes val varje dag präglade av den nya livsstilen. Kanske också att hennes  tenderser att lätt gå upp i vikt kvarstår hela livet, men hon är inte längre en tjock människa.