Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

Blomma o Anonym: Har det precis som ni! Är dock medveten om (denna gång) att det har med mig att göra och inte med min kille. Igår kväll ville jag bara göra slut och gå hem, men gick och lade mig istället. Är inne i en perid där jag stör mig på det mesta och tvivlar massor, men jag VET han han är bra för mig och att jag älskar honom.. Innerst inne..

Blomma: Slå på datorn och skrik åt den, det brukar jag göra

Får jag fråga en till sak? Det handlar ju lite om relationer trots allt...

Hur reagerar ni andra när någon säger åt er vad ni bör göra? Alltså typ som ett tips, men ändå inte. Tar som exempel: Kompisen tjatar om att ni måste åka till Thailand, för det är bara sååå bra. Sååå mycket bättre än det som du har föreslagit. Ett annat exempel: Någon nära anhörig säger åt er att ni lider av en viss sak som du själv inte håller med om, t ex depression. Typ "Om du bara kunde bli mindre deprimerad", eller nåt sånt.

Själv reagerar jag alltid med att bli arg och göra tvärt emot. Min mamma brukar hävda att det enda "felet" med mig är att jag har en depression och ingenting annat. Detta gör mig skitförbannad eftersom hon faktiskt inte har en aning om hur jag  mår och hur mina tankar snurrar runt hela tiden!

Har blivit tjatad så mycket om att åka till Thailand att det är det enda stället jag inte vill åka till numera. Jag hatar Thailand. Hur mycket som helst!! Samtidigt kan jag tycka att det är synd eftersom det är billigt att leva där och stränderna verkar vara underbara... Jag får jobba på den biten.

Jaja, summan av kardemumman: Strejkar ni andra också när någon försöker få er till att göra en viss sak? Och blir ni arga på den som försöker "lära" (eller hur jag nu skall beskriva det) er något om er själva?

Oh, då kanske det har med borderline att göra ändå? Har liksom aldrig fattat varför jag beter mig på det sättet. Skrattade och kände igen mig i det du skrev om marmeladen! Jag brukar heller inte agera utåt vid dessa situationer, men kan till slut bli arg och säga åt folk att sluta tjata. Min ilska är oftast inåtvänd, tyvärr... Ibland hade det ju varit skönare att bara skrika lite mer när man blir arg...

Som kommentar till ditt andra inlägg, om hur du mår: Jag känner igen mig än en gång! Som jag ser det finns det två vägar ut: stå ut och se om det går över eller ta en paus. Att ta en paus när man är småbarnsmamma är inte alltid lätt, framför allt inte om man har en partner som inte förstår hur det är att ha borderline. Försök att koncentrera dig på de saker som du faktiskt tycker om med din partner till att börja med, så länge ditt barn får omvårdnad lider det inte. (Om du inte säger elaka saker och så, men från din text ser jag inget sådant.) Fråga honom om det är okej att du åker hem och sover hos en kompis några dagar eller hos mamma eller nåt, komma bort och få andas, sakna lite. Försök att få honom att förstå!

Jag tycker inte att du skall göra något drastiskt.

Att prata med varandra är nog enda sättet att få förhållandet att fungera när man har borderline, annars blir det ju bara pannkaka av allting. Jag har t ex en kompis som är dålig på att  höra av sig samt svara på sms. När hon inte svarar mig blir jag rädd att hon "inte vill ha mig" och då vill jag "dumpa" henne. Detta kan jag dock förmedla till henne och då skärper hon till sig och hör av sig. Men det krävs ju att partnern/vännen vill förstå och orkar förstå och agera utefter vad vi vill och behöver...

I lördags fick jag ryck och skulle helt plötsligt gå och hoppa från en bro. Springer iväg mot mitt mål, kände mig hatad och ensam och ful, fet och värdelös och orkade inte mera. Detta från att några minuter tidigare ha suttit på en pub och haft det trevligt med mina vänner och pojkvän. Kommer fram till bron och inser att den inte är tillräckligt hög för att dö om man hoppar, blir sur och besviken och väljer att gå hem istället. Pojkvännen var helt förkrossad och arg på en och samma gång, jag var dock bara arg för jag ville bort. Dagen efter insåg jag att det var jäkligt bra att bron inte var så hög som jag trodde att den skulle vara, för vad hade hänt då? När jag vaknade och såg min kille, höll om honom och kände att jag var lite morgonkåt så var ju all den ilskan, sorgen och besvikelsen borta!

Lite alkohol kanske du behöver, men inte mer än så. Okej?

Jag vet, hatar alla dessa tankar...  Om man bara kunde bli fri från dem! Mitt ex sade i samband med att vi gjorde slut att jag var en elak människa och ego. Sedan, lite senare, fick jag min diagnos och han pluggade på om den och insåg att det inte alls var så, utan det handlar "bara" om att jag faktiskt har en störning. Jag gör det inte med mening. Har din karl pluggat på om borderline? Kan du annars få honom att göra det?

Okej, då förstår jag mer er sits! Min kille trodde nog också att jag var helt knäpp när vi hade dejtat ett tag och jag ville göra slut för att jag brukar bli deprimerad och svartsjuk när jag är tillsammans med någon. Han fattade inte alls varför jag ens ville förbereda mig på det sättet, varför jag inte ville ge det en chans. Idag förstår han desto mer och han tar mig nog med en nypa salt...

Visst är det bra med lite terapikontakt? Jag får också öppnade ögon av det. Likaså av att läsa folks inlägg här, det hjälper ju enormt mkt... Man lär sig ngt nytt varje dag  Kan du kanske ta med dig din kille till psykologen ngn gång och få henne till att försöka få honom att förstå mer?

Bra skrivet (blä!)!!

Jag har ju jättesvårt för relationer till de flesta, ändå är jag otroligt social och har lätt för att umgås. Brukar kalla mig själv för kameleont eftersom jag kan mingla med vem fan som helst, är bra på att "ställa om mig" så att jag passar in (för en stund eller kväll iaf) även om jag eg inte trivs. Fler som känner igen det?

I övrigt är jag alltid osäker på vad jag känner till både barn o pojkvän, mamma, syster o vänner. Övrig släkt står jag knappt ut med längre o träffar aldrig om det inte är via mamma på nåt sätt.

Igår kväll började min pojkvän pussa på mig samtidigt som jag låg i min ensamhet o var arg. Blev då skitarg och puttade bort honom o han fattade ingenting. Sedan kom min ångest, blev istället skiträdd att han skulle lämna mig så jag flög på honom och uttryckte min oro. Som tur är är han förstående och höll om mig en stund, lovade att aldrig lämna mig. Nu när jag tänker på det sade jag inte ens förlåt, borde kanske ha gjort det...

Usch vad jobbigt!! Tyvärr är det ju svårt för oss andra att säga vad som är borderline och vad som inte är det... Eller ja, om du helt plötsligt svänger från att älska din karl till att hata honom så står det ju rätt klart... Meen, troligen är det väl det att man tror att det är grönare på andra sidan, vilket jag tror är en starkare drift hos oss med borderline än hos andra. Jag råkade ut för en liknande sak i samband med att det tog slut med mitt ex och ett tag var jag såååå uppe i den nya killen att det var galet, men, det blev inget mer än att vi hade sex en gång och sedan sade vi hej då. Vi var inte passande för varandra efter så många år... Kanske skulle det bli liknande för dig?

Vad är det som gör att dina nära och kära inte tycker att din kille är bra för dig? Är det för att han verkligen inte är bra, eller är det för att du som person smutskastar honom? Vet ju själv att man lätt gör det när man svänger i humöret...

Okej. Nu inser jag att i ditt fall är nog gräset grönare på andra sidan! Så hemskt för dig att leva med en sådan karl...  Du är förhoppningsvis värd mer än så!