Min mamma har dock svårt att ta detta. Hon menar på att jag ska vara glad man inte har nån hemsk sjukdom eller att sonen skulle vara sjuk. Tror inte hon fattar, det är ju en personlighetsstörning! Att allt blir så mycket jobbigare etc. Att det är inget man gör medvetet! Svårt..
Jag har haft några dagar nu som är riktigt jobbiga! Jag fattar att stressen på jobbet just nu påverkar samt ovisshet då jag är visstidsanställd. Det gnager i huvudet hela tiden.
Samt att jag hela tiden övertolkar maken. Är du arg på mig, har jag gjort nåt? Osv! Höjer han rösten så knyter det sig i magen på mig.
Jag fattar att det inte lätt att leva med mig, men förklarar massa gånger hur jag känner, mår och ändå så glömmer han det i en nedåtdipp. Jag undrar om han tänker att jag gör det för att vara elak!? Men så är det ju inte.....
Hur får man egentligen nån som inte har borderline att förstå alla tankar som HELA tiden maler i huvudet?!
Min mamma tycker jag ska vara glad att ingen i familjen är allvarligt sjuk etc. Men det hjälper väl inte ett smack, borderlinen försvinner väl inte för det!
Hela jag skriker och det gör ont!!!
Det är rätt nyligen jag fått det bekräftat så det är nog så och som han själv sagt att det gamla tankesättet sitter kvar en del, då han trodde jag gjorde det av ren elakhet. Men han har läst lite men krävs nog mer.
T.o.m för mig så faller mer och mer på plats efter psykologbesök. Hon har beskrivit känslor och tankar som man kan ha som jag ej ens reflekterat över innan!
Absolut är anknytningen viktig!! Jag har älskat min som från första stund och kramar och pussar på min unge varje dag samt berättar att jag älskar honom.
Det är främst för honom mina närstående och mig själv som jag sökt hjälp för att på ett bra sätt hantera detta. Innan hade jag dåligt tålamod och orkade ej med i alla lägen vilket jag själv insåg.
Med hjälp av medicinen är mitt humör jämnare och har pratat om detta på den nivån en 5 åring kan förstå.
Jag brinner väldigt mycket för ett nära föräldraskap dessutom. Plus att jag vill ge min som den trygghet och tron på sig själv som jag aldrig fick som barn. Det var stryk då man ej var snäll samt att man fick höra ofta man var oduglig, dum i huvudet. Så nog fattar jag själv vart min borderline grundar sig i....
Håller med, bra skrivet!!
ModestyB: kunde varit jag som skrev det med! Bar min son i sjal med, samsov, ammade länge! :)
Och det är svårast för mig i relationer med en partner.
Usch det låter ju inte som nån kille att hänga i julgranen direkt!
Angående relationer med tex vänner så har jag få men nära vänner. Jag pallar inte med ytliga bekantskapelser och har perioder då jag drar mig tillbaka. Då är det tryggt att veta att de vännerna vet varför och respekterar det. Och ändå finns kvar.
Med personer jag träffar och det är nåt jag retar mig på så har jag oerhört svårt att föredra den människan. Gör man mig illa så hatar jag och känner intensiv illvilja och känner mer eller mindre att jag hoppas allt går åt helvete för den personen.
Jag kan också känna enormt agg gentemot bekantskapelser min man har och som jag ej träffat. Får jag träffa dem blir det bättre men om jag inte tycker om dem så är det oftast fortsatt så.
Det kan vara minsta lilla jag läser av och som jag ej gillar så räcker det.
En gnutta av det med svart eller vitt.
Älskar jag någon så älskar jag nästan för mycket.
Frågar ni er partner ofta om han/hon är arg på er? Det är något som jag gör väldigt mycket. Är han kanske trött och inte så alert så känns det genast som han kanske är sur på mig eller jäg tänker att jag kanske sagt/gjort något.
Detta överanalyserande är så fruktansvärt JOBBIGT! -Men oj, nu lät han lite tvär i tonen, undrar om han är arg på mig osv, osv! 
Har föresten beställt en bok som heter Borderline från Ad Libris.