Anonym (TS) skrev 2015-04-02 17:35:14 följande:
Jag känner igen känslan av att kvävas av ensamheten. Under helgerna när jag inte kan fly in i arbetsuppgifterna så känns det som att jag går under. Blir jättedeprimerad, har ångest och blir destruktiv. Tänker på döden. Jag har också direkt börjat söka kontakt med andra män. Inte för sex, men för att jag vill bli kär och ha någon i mitt liv. Även om det inte fungerar nu, såren måste först få läka. Men jag mår så dåligt av att vara ensam just nu. Och min självkänsla är i botten av att exet verkar hata mig. Är desperat efter bekräftelse...
Genom åren så har jag trots allt lärt mig att ensamheten blir lättare ju längre tid som går. Så kanske är det ingen dum idé att ta en paus helt från män och bara lära dig att njuta av ditt eget sällskap. Hur ser det ut annars i ditt liv? Har du vänner att umgås med under din lediga tid så att du kan dämpa känslan av ensamhet på det sättet?
För varje dag som du tar dig genom utan att vända dig till destruktiva metoder borde du ge dig själv någon form av belöning. I detta tillståndet så går det nog inte att tänka alltför långsiktigt, utan bara ha kortsiktiga mål och ta en dag i taget. Det känns så bra när man lyckas. Nu har jag känt mig stabil hela veckan fram tills idag, och det utgör trots allt en spärr för mig nu när jag egentligen bara vill droga ner mig själv med en massa tabletter. För jag vill inte förstöra det jag klarat av hittils. Vi borde ha såna "chips" som de har i AA, med antal sunda veckor avklarade, så vi kan ha något att vara stolta över.
En annan sak som jag tänker införa är att upprätta en plan på förhand för att veta hur jag ska agera när det destruktiva tar över. Det finns många metoder som egentligen hjälper mig, men när jag har för många alternativ så använder jag inga av dom. Så nu ska jag begränsa det och försöka vara stenhård. Problemet för mig är att mina tankar snabbt blir så självdestruktiva att döden till slut är allt som kretsar i tankarna. Då skiter jag i alla verktyg jag skulle använda, de spelar ju ingen roll om jag ändå ska dö typ. Usch vad ens hjärna kan jävlas med en.
Tack snälla för ditt svar!
Vi verkar ha lite olika motiv till vår desperata kontakt med andra män - men vi verkar ha gemensamt att vi får panik av ensamhet ...
Personligen blir jag väldigt sällan KÄR - men är beroende av närhet och sex. Har dock som sagt känt att jag inte kan sköta det här på ett hälsosamt sätt ... Att jag lätt söker sex, när det jag EGENTLIGEN behöver är tröst och omtanke ... Och så känner jag mig skitsmutsig och dålig efteråt. Så ska fixa mig själv nu!
Jo - att belöna sig själv tycker jag är en jättebra idé, och likaså att sätta upp en nödplan för hur man ska agera när det håller på att gå åt helvete!
Jag satte faktiskt upp en sån plan för mig själv idag - innan jag läst ditt svar :D
Min plan innehåller att 1. borsta tänderna 2. styra upp mitt utseende (litegrann bara, typ fixa håret och böja ögonfransarna) 3. gå ut genom dörren och promenera eller konditionsträna. Brukar oftast må bättre bara av att känna mig fin/fräsch - och mår ännu bättre av motionen!
Gäller dock för min del att vara SNABB med att ta mig ut, alltså göra denna "rutin" utan uppehåll - för om jag "fastnar" på vägen, kan jag dras ner i destruktiviteten.
Fortsätt KÄMPA iaf med att inte låta de destruktiva tankarna kontrollera dig! Du verkar ha bra koll på vad du behöver, och vad du kan göra för att hjälpa dig själv när det är som värst! När man upptäckt och namngett problemet, och utvecklar en rutin för att bekämpa det, kan det ju bara bli bättre!
Själv har jag gett mig FAN på att jag vill vara en stark människa, som klarar att vara ensam, och som inte vänder sig till diverse missbruk (sex, droger, shopping ... been there, done it, miljoner gånger) för att trösta sig själv.
Det SKA funka!!!
