Anonym (kanskeborderline) skrev 2010-11-26 21:05:05 följande:
tack.
ja klart att det är tråkigt att många har samma problem men det är hemskare att vara ensam om ett problem så det är ju "toppen" att hitta andra med liknande problem.
Jag känner igen mig mycket i ditt inlägg. men sedan ca ett och ett halvt år tillbaka så har jag en sambo och jag kämpar dagligen med att "tvinga mig själv" till att stanna med honom. han vägrar iof lämna mig också så jag känner mig väldigt kvävd, och det gjorde jag redan efter att vi bara bott tillsammans i ngr v.
Jag var livrädd för att "vänja" mig vid honom och bli "beroende" känslomässigt av honom.
Det är jag nu, fast att han misshandlat mig ett flertal ggr så kämpar jag för att det ska funka. men vissa dagar så vill jag bara avsluta det hela och önskar att jag aldrig hade träffat honom. känner mig sååååå skadad känslomässigt. vet liksom aldrig riktigt vad jag själv vill, innerst inne.
Usch känner igen det... Man gör allt för att få det att fungera för det är så svårt att seperera från någon man älskar. Man tror att det är lättare att "fixa" honom än att faktiskt lämna. Men jag vet av erfarenhet att det inte är sant. Jag tror att din borderlineproblematik kan bli värre med en sån man. Mycket av våra problem ligger i vår skeva självbild och icke-existerande självkänsla. Just därför är vi nog tacksamma offer för såna män. Men de knäcker en mer än vad man var från början, och det är ett helvete att bygga upp sig själv. Jag har alltid mått dåligt, men efter min misshandels-relation så har jag aldrig återhämtat mig, trots att det gått flera år. Gör vad du kan för att samla all styrka du har. Jag vet att det är svårt och att det inte går över en natt, men planera så att du har en back-up plan utifall att du faktiskt skulle ta steget. .
Dokumentera skadorna också och skriv datum. IFALL att du skulle vilja anmäla en dag. Man vet aldrig!
Så här i efterhand så tror jag inte ens att man stannar för att man älskar mannen, trots att man tror det då, Jag tror att man stannar för att man älskar sig själv så himla lite.
Lovade han oxå att rensa mitt bagage och inte fylla på det som jag tidigare gjort...
Mina vänner har alltid skrattat åt alla mediciner jag alltid tagit. Och visst känner jag mig som en "pillertrillare" ibland, men va fan... Jag har en sjukdom, jag behöver medicin.