Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

Fast jag håller inte riktigt med. Visst älskar vi till 100% precis som alla andra, men jag känner iallafall att jag inte alls fungerar som andra. Det är klart att det är enormt svår att vara i en relation med någon som söker närhet men sedan inte klarar av närheten och då stöter bort personen. Eller att vara i en relation med någon som har svart-och vitt tänkande, som antingen idealiserar sin partner eller föraktar denna osv. Att aldrig kunna förutse den andras reaktioner, eller ens förstå den starka reaktionen. Om jag ska tala utifrån mig själv så är mina reaktioner alldeles för ofta ologiska, så i relationer är jag bara allmänt vilsen och har ingen aning om vad jag gör. Så visst är det svårare att leva med någon som har den problematiken. Det är enormt svårt att vara anhörig. Och tyvärr vidhåller jag det jag skrev innan... Alla förtjänar kärlek, men jag själv hade inte orkat med någon som var som mig. Inte i nuläget. Kanske när jag kommit längre på vägen, men inte nu.

Det är starkt av dig att du inte kastar dig in i det med killen igen. Ta det sakta så blir inte ångesten lika stor.

Tycker det är klokt att prova en medicin. Det är det absolut bästa jag gjort, mår bättre än någonsin och kommer aldrig sluta med dessa underbara tabletter.

Det är lamictalen du äter? Vilken dos är du uppe i?

Jag föredrar att ta halva morgon och halva på kvällen, annars fick jag en del biverkningar och mådde sämre. Men man får prova sig fram.

Min omgivning har också blivit helt förvånade över vilken skillnad medicinen gör. Jag var supernöjd på 200, men sen tänkte jag att kanske det kan bli ÄNNU bättre, så är uppe på 300 nu och det är faktiskt ännu bättre. Mår jättebra större delen av tiden. Hoppas fler får upp ögonen för denna medicin, den har hjälpt många som inte fått effekt av vanliga ssri.

Eftersom jag alltid haft depressioner så vet jag faktiskt inte hur högt man kan gå i glädje-skalan. Jag har gjort så att jag provat att höja dosen även om jag mått bra, och då insett att wow, det kunde bli bättre. Provade sen ännu en höjning, men där tog det stopp, fick ångest. Men då har jag ju hittat mitt perfekta läge. För mig var det viktigt att dela upp doserna på två gånger om dagen, annars hade jag inte kunnat ta så hög som jag gör nu (300), och då hade jag inte fått samma glädjeffekt heller ju. Folk skrattar åt mig och säger att detta var riktiga lycko-piller.  De säger ju det, man blir inte lycklig av antidepressiva, man tar bara bort topparna och dalarna. Men det stämmer inte med lamictalen, den gör mig lycklig.

Egentligen är det sjukt dåligt att man får vänta så länge när man varit så nära självmord.

Förstår att det känns skit just nu. Det sista man behöver när man är i denna situation. Försök fokusera på dina barn och ta hand om dig själv. Och ge honom inte en ny chans. En gång otrogen alltid otrogen. Stämmer inte alltid, men alldeles för ofta för att man ska ta den risken i ditt läge.

Tråden går lite i vågor här. Ibland orkar man inte vara så aktiv. Jag förstår hur tufft det är att må dåligt och känna sig så ensam i det måendet. Hur gärna de än vill så kan inte vänner och familj hjälpa, så till slut tappar de också lusten. Man blir ännu mer fast i sin ensamhet.

Jag har själv alltid haft problem med kuratorer och psykologer. När de kommer för nära så sticker jag, precis som många borderline-patienter gör. Denna gången tvingade jag mig kvar för jag vet om min problematik. Men nu vill psykologen bli av med mig istället. Har märkt att hon inte riktigt lyssnat och kollat i marken osv när jag pratat men trodde jag inbillade mig. Sen sa hon att hon nog inte kan hjälpa mig med min problematik. Jag förstod ingenting. Så svår är jag knappast, vi har ju inte ens gått på djupet med saker, bara pratat ytliga saker som jag mår dåligt över, tex jobbet. Inte ens djupt deprimerad. Och hon kapar kontakten. Känns skitbra när man för första gången kämpat emot sina impulser så otroligt.

Samma som med mig just nu. Mitt kök är katastrof, allt är smutsigt. Ska jag laga mat så måste jag diska först. Och jag orkar inte. Så svälter hellre. Att gå till affären orkar jag inte heller, trots att jag bor 1 min från den. Har inte ätit på en vecka och kan knappt ta mig upp ur sängen nu, är så svag...

Ibland måste man få rasa och bara må skit. Skriv gärna av dig! När man sedan mår bättre så är det ganska skönt att läsa det man skrivit och se hur långt man kämpat sig upp igen, se sin egen styrka.

Kanske får du inte din kärlek tillbaka, men du kommer isåfall hitta en ny. Du kommer inte gå igenom livet ensam! Har du varit så här låg någon gång innan?

För min del så tvärvände det bara utan anledning...

Om du varit så låg förr så vet du att det blir bättre iallafall. Även om jag förstår hur lönlöst det känns när man aldrig någonsin kan få må som andra gör. Vet inte vad jag ska säga för att få dig att må bättre, men du är iallafall inte ensam... Synd att man bara har dessa kontakter över nätet, med personer som är i samma situation. Ingen av mina vänner förstår, så man blir så ensam.

Jag kommer aldrig släppa min första kärlek. Den enda jag varit galet kär i, den enda jag älskat. Han var inte bra för mig så lämnade honom, men kan aldrig glömma. Har träffat nya och tyckt om dom, men aldrig varit så där kär. Och absolut inte älskat. Tänker på exet alltid och jämför de känslorna. Och de nya killarna förlorar alltid. Har bara träffat idiotkillar, och den senaste knäckte mig så mycket att jag nu aldrig vill träffa någon igen. Tror inte jag är kapabel till det, och vill inte heller göra det. Ibland känns allt skit. Ibland får jag acceptera att det kommer vara så, för jag kan inte alltid kämpa och förlora.

Jag bor i Malmö. De ska starta ett sådant team snart har jag hört så ska försöka få en remiss dit då. Men måste hitta en ny psykolog till dess. Vill ha en psykolog som kan ta att man ältar samma saker om och om igen och är negativ. Det är ju så deprimerade människor är. Jag känner mig dum när jag märker att psykologen är uttråkad och inte engagerad.