Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

Jag har tidigare varit tillsammans med killen och då var han otrogen, drogade och viss misshandel förekom när han var hög. Nu har han varit utan droger i 2år, och påstår att han kan vara trogen nu när han är drogfri. Men jag vet hur stor risken är att han trillar dit igen. Alla säger ju att de inte ska vara otrogna fler gånger, aldrig göra det osv. Men trots allt så kände jag mig lyckligare när jag var med honom än när jag var utan honom. När jag tänker på vem i det här livet som jag hade kunnat offra mitt eget liv för, så är det han. Sen underlättar det ju inte heller att alla mina vänner och familj är emot denna relation och förmodligen vänder mig ryggen när de får veta.

Som du säger så vill jag bara ta relationen för vad den är. Nu. Inte hur den var innan. Jag känner att jag aldrig kommer att kunna släppa honom om jag inte ger honom denna chansen. Enda skälet till att jag inte gett honom chansen tidigare är för vad alla andra ska säga. Vilket kommer vara väldigt pinsamt om det går åt helvete igen.

Så jag vet att jag leker med elden. Och gör det jag alltid gör. Dras till det som är dåligt för mig. Förmodligen för att jag känner mig så underlägsen med dessa snälla, perfekta killar som jag inte alls kan relatera till. Hur mycket framsteg jag än gjort när det gäller att kontrollera mina känslor så kommer jag ingen vart på det planet. När jag ser och läser om dessa normala kärn-familjer så känner jag bara att det är så främmande för mig, att det aldrig kommer att vara min framtid och det är inget jag längtar efter. Det känns nästan overkligt att folk lever så.

Tack så mycket för ditt stöd, känns bättre när jag har läst detta faktiskt. Jag kommer också att lämna om han faller tillbaka för det är inget liv jag kan eller vill leva.

Jag har aldrig varit det. Men kanske är det lätt hänt eftersom man är väldigt impulsiv när man är arg och sårad.

Har så många gånger funderat över samma sak. Hur ska man veta när känslan är den samma??? Det enda som du kan göra är att stanna kvar och försöka kämpa dig genom känslan. Och tänka att det är så här bordisar kan bli när de inte kan hantera att andra behandlar dom bra, just för att man själv inte tycker att man förtjänar det. Jag vet inte hur länge man ska stanna och kämpa, för jag har själv aldrig lyckats. Tomheten får mig att bli så elak att jag sabbar relationen totalt, så jag behöver inte lämna. Den andra kommer göra det ändå till slut. Tomheten är så smärtsam också att jag brukar gå ner mig i djupa depressioner. Kanske främst för att jag påminns om hur värdelös jag tycker att jag själv är.

Ja det känns lite hopplöst när man inte ens är kapabel att fixa något som alla andra tycks kunna. Hoppas KBT kommer hjälpa.

Välkommen till klubben! Lite "kul" att se hur lika vi alla är. Det känns lite konstigt att det faktiskt finns fler som  förstår mig på riktigt när jag berättar om såna saker du just skrev om. Vill också vara normal men samtidigt har jag ingen aning om hur det känns att vara det heller. Detta är ju jag. Är jag fortfarande mig själv om jag är normal?

Jag har råkat dejta en bekant till min kille när vi hade vårat uppehåll (som varade under flera år). Visste inte ens om att de kände varandra då. Har berättat det för min kille, han blev inte glad men han försöker ignorera det. Jag däremot kan inte det. Skrev precis ett mail och gjorde slut för att jag kände mig så dum att min kille ska springa på honom på stan och veta att han haft sex med hans tjej. Så jag gjorde slut i förebyggande syfte, för jag kände mig så värdelös pga det. Nu ångrar jag såklart mailet, för vill ju inte att det ska vara slut. Men jag har besämt i mitt eget huvud att jag inte förtjänar honom pga detta. Blir galen på mig själv!

Eller hur, man vill bara ha rätt svar tillbaka och väntan på det är tortyr. Får man inget svar alls så flippar jag ut och mailbombar personen.

Grejen är den att det spelar ingen roll vad min kille kommer säga/skriva, för jag kommer fortsätta att försöka få honom att förstå hur hemsk person jag faktiskt är och ger mig inte förrän han håller med. Jag kan aldrig acceptera att han faktiskt älskar mig som jag är. Jag är min egen fiende.

Klart de vill ha dig tillbaka, du har säkert massa fina sidor som kompenserar för dina bordis-sidor. Tyvärr är sånt svårt att se själv.

Jag hade gjort allt för att också vara sjukskriven nu. Ska börja nytt jobb snart och har sån ångest inför det, för just nu har jag en väldigt dålig period och tanken på att gå dit bland en massa nya människor och hålla masken inför dom... Det känns omöjligt. Jag har inte krafterna. När jag mår dåligt så vill jag bara få göra det ifred.

Jag har två långa sjukskrivningar bakom mig. Många tycker att det är dåligt att vara sjukskriven för depresioner, att man bara blir värre, men det var så välbehövligt! Jag fick återhämta mig och samla styrka i min egen takt. Man måste lägga energin på det, vilket är svårt när man samtidigt måste hänga med i det vanliga livet. Läkarna såg mig säkert som hopplöst fall som bara fick förlängt och förlängt. Men båda gångerna har jag själv en dag bara sagt till dom att nu är jag redo att gå tillbaka. Och klarat mig flera år utan att rasa då. Så sjukskrivningar är inte alltid av ondo. Visst blev jag lat och inaktiv, men man kommer igen när man är redo. Jag hatar att man har den pressen från livet. Att man MÅSTE jobba, MÅSTE laga mat, MÅSTE betala räkningar. Varför kan man inte bara få vara? Varför kan inte DET vara en rättighet? Nej, jag är inte en lat parasit, jag är bara inte så levnadsglad och känner att livet är ett straff som man bara sitter av. Försöker få tiden att gå så fort som möjligt bara.

Mitt humör kan också pendla. Ibland utan orsak. De senaste dagarna har jag varit helt gråtfärdig på morgonen.Så fort någon sa något så grät jag. Gick ut en runda med hunden och bara grät i en timme.. Sen mådde jag bra tills på kvällen. Då kommer ångesten. Har inte sovit på flera nätter pga ångesten. Livet känns så mycket mer skrämmande på natten av någon anledning. Även när jag är glad så krävs det extremt lite för att göra mig hysteriskt ledsen. T.ex att killen inte ringt på hela dagen. Löjligt men sant.

En vän skrev detta till mig idag på FB som jag ska försöka ha i åtanke när jag börjar vela i min relation

"Never say goodbye when you still want to try,
Never give up when you still feel you can take it,
Never say you don’t love a person when you can’t let go"

Det verkar så lätt när man läser det, men ack så svårt i verkligheten. Men ska ha det på en lapp framför datorn. Måste påminna mig själv om att inte göra slut om jag verkligen inte menar det, för risken finns att killen faktiskt går vidare då. Jag gör slut tusen gånger och förväntar mig att killen jag är med ska jaga mig och be mig komma tillbaka. När någon kille inte gjort det, då blir jag arg och tycker att han är ett svin och kontaktar så klart honom för att berätta detta också.