Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

Varför skulle man inte ha förmågan att kunna manipulera om man har borderline? Ok att det inte är ett typiskt borderlinedrag (det råder dock skilda meningar om detta), men du menar alltså att OFÖRMÅGAN att manipulera är ett typiskt drag? Det känns svårt att diskutera sånt här, för dels finns diagnosen och sen finns individen.

Sätta tydliga gränser och vara konsekvent. JÄTTEVIKTGT!!

det låter inte som borderline det du beskriver.. konstigt att du fått den diagnosen.

Precis så är jag med. Det är egentligen konstigt, för jag är så rädd för att bli sviken, men så fort jag blir förälskad så kastar jag mig in i relationen direkt. Inget dejtande eller ta det lugnt och lära känna varandra, utan det är seriöst direkt från starten. Och jag öppnar upp mig helt för denna person, utan att ens veta om jag kan lita på honom eller ej. Men alla andra killar, som jag inte är förälskad i, med dom har jag en mur som de inte kan komma genom.

På ytan verkar jag vara stark, självständig och förnuftig. Snacka om att folk blir besvikna när de ser mitt riktiga jag, den svaga, labila tjejen. Men som tur är så är det bara de som är allra närmast som får se denna sida, dvs min familj som jag växt upp med, och pojkvänner. Alla andra tror att jag är normal, men de har ingen aning.

Hur ser ni andra på er framtid? Tror ni att ni kan bli bättre? Någonsin bli "friska"? För mig är detta min personlighet, jag vet ju inget annat, och därför har jag så svårt att se någon förbättring. Och det gör mig så deprimerad. Tanken på att jag säger har 40år kvar att leva med detta inre kaos, den tanken skrämmer mig jättemycket. Jag är också rädd att jag ska få leva ensam för att jag inte lyckas hitta en kille som jag klarar av att leva med, och som klarar av att leva med mig. Jag har gått på så många nitar, och även själv förstört relationer, att jag är slut inombords. Jag kan inte mer nu.

Precis vad jag menade

Det är inte bara killen som ska orka med det, man ska själv orka leva med mardrömmarna, ångesten osv. För det går aldrig över i mitt fall, hur länge jag än försöker uthärda så är relationer så otroligt ångestfyllda. Och ändå är det det enda jag vill ha.

Jag inbillar mig själv att jag är ovärdig av kärlek, och hittar på massa skäl till varför det är så. Och sen försöker jag övertala killen ifråga att också tycka så. Även om jag berättar alla mina skäl, och han säger att han  fortfarande älskar mig, så kan jag inte acceptera det. Jag fortsätter analysera mig själv och berätta för honom alla saker som han borde sluta älska mig för. Och det är oftast det som killen tröttnar på i slutändan, mina försök att få honom att se mig så som jag själv ser mig.

Jag spelar också glad utåt, men vet inte varför. De gånger då andra ser hur jag mår, då är det riktigt illa, för då orkar jag inte ens låtsas att jag mår bra. Det är de perioder då självmord är allt jag tänker på. Samtidigt kan jag bli lite besviken att folk inte förstår. När jag haft en dålig period så andra märkt hur dåligt jag mår, och jag sedan börjar skratta och le igen, så tar de för givet att jag mår bra, vilket de säger till mig. Och jag vill bara skrika åt dom "JAG MÅR ALDRIG BRA! Jag anstränger mig bara för att hålla uppe denna fasad för att ni inte ska tröttna på mig!"

Folk har svårt att se ur andras perspektiv. De tror att det bara är att skärpa sig, och bestämma sig för att man ska bli annorlunda. För mig är det lika svårt att ändra mitt sätt att tänka, känna och agera, som det är för någon att bestämma sig för att sluta behöva mat.

Någon skrev tidigare i tråden om anknytningsproblem, och jag funderar själv mycket på om borderline i själva verket bottnar/orsakas av just anknytningsproblem som barn. I mitt fall så har jag aldrig fått bekräftelse och mest blivit ignorerad under uppväxten, så att min självkänsla är i botten är kanske inte konstigt. Men sen tänker jag att det är ingenting jämfört med vad andra får gå igenom, och alla blir inte så här trasiga inombords för den sakens skull. Hur är det för er andra? Kan ni se någon möjlig orsak till er problematik?

Jag måste säga att jag är väldigt glad att jag startade denna tråden, ni underbara människor har fått mig att känna som mindre ensam.

Men du har känt så här sedan du var liten eller? Redan som 2-3åring så var jag annorlunda mot andra barn, t.o.m min familj har anmärkt på det. Jag tror att en del av det nog kan vara medfödda drag, sen kanske det händer saker under livets gång som förvärrar det för vissa. Alla föds ju med sin egen speciella personlighet. Vissa är kanske bara mer lyckosamma och får en mer lätthanterlig personlighet.

Samma hände mig. Jag har alltid trott att alla bär på samma lidande som jag gör, och jag har alltid känt att jag är svagare än andra för att de klarar av att leva med att vara så trasiga inombords. Sen pratade jag om det med mina föräldrar och mina syskon, och de sa alla att de inte alls kände som mig, och heller aldrig gjort. Att även om livet var kämpigt ibland så var de glada att de levde, och var tacksamma över livet.

Hela min världsbild rubbades där och då. Hade väldigt svårt att ta det till mig. Jag hade ju gått runt och tyckt synd om de för att de också var tvungna att leva detta hemska liv. Det känns fortfarande overkligt för mig att man kan vara glad över livet, men jag är glad om det stämmer för andra. Glad för att jag då slipper den bördan att tycka synd om dom för att de lever. Jag har alltid sett livet som ett straff, och döden som en belöning/befrielse. Men andra ser det uppenbarligen inte så. Jag önskar att jag hade fått känna på hur det hade varit att se det ur deras ögon.

Jag tänker mycket på barn. Jag vill så gärna ha ett barn. Men samtidigt så vet jag att dess finns en risk att mitt barn ärver mitt psykiska mående, och det vill jag aldrig någonsin utstätta mitt barn för. Även om jag är en bra mamma så är det ju ingen garanti för att barnet inte kommer må dåligt. Om jag själv ser livet som ett straff, hur kan jag skapa ett barn som ska leva detta straffet? Fast sen å andra sidan, jag har 4 syskon, och ingen av dom har mått som jag gjort. Så visst finns det hopp. Men vet inte vad jag hade gjort om jag dömt mitt barn också till detta lidandet...

En annan aspekt är också att om jag skaffar barn så är jag fast. Självmord är inte längre en väg ut om jag inte skulle orka mer. Nu är tanken på självmord en tröst för mig. Jag kämpar vidare, men blir det för tufft så har jag en väg ut. Jag behöver inte lida tills jag är 70-80år, om jag inte själv väljer det. Nu låter jag mer självmordsbenägen än jag faktiskt är, jag kommer nog kämpa på för att jag måste, men jag har iallafall valet.