Anonym (????) skrev 2010-04-02 09:22:59 följande:
TS; självkänsla har jag aldrig haft. Min ångest började tidigt även om det var flyktigt. Vet inte hur gammal jag var, så långt tillbaka som jag kan minnas. Jag har aldrig kännt att jag passat in även om jag hade kompisar osv. Borderline har jag haft till och från sen jag var 17. Borderline är oftast ingen diagnos som sitter i hela tiden. Man blir av med "stämpeln" när man är stabil, sa min läkare iaf. Jag hade dödstankar tidigt och funderade mycket över livet och att existera. Har varit självdestruktiv periodvis, som visade sig på olika sätt. Jag trodde det var normalt. Frågade mamma för några år sen då jag och en kompis diskuterade detta, jag trodde alla tänkte på att försvinna ibland. Mamma sa dock att hon aldrig tänkt så och att det nog inte hör till en vanlig "svensson". Blev lite paff faktiskt.
Samma hände mig.

Jag har alltid trott att alla bär på samma lidande som jag gör, och jag har alltid känt att jag är svagare än andra för att de klarar av att leva med att vara så trasiga inombords. Sen pratade jag om det med mina föräldrar och mina syskon, och de sa alla att de inte alls kände som mig, och heller aldrig gjort. Att även om livet var kämpigt ibland så var de glada att de levde, och var tacksamma över livet.
Hela min världsbild rubbades där och då.

Hade väldigt svårt att ta det till mig. Jag hade ju gått runt och tyckt synd om de för att de också var tvungna att leva detta hemska liv. Det känns fortfarande overkligt för mig att man kan vara glad över livet, men jag är glad om det stämmer för andra. Glad för att jag då slipper den bördan att tycka synd om dom för att de lever. Jag har alltid sett livet som ett straff, och döden som en belöning/befrielse. Men andra ser det uppenbarligen inte så. Jag önskar att jag hade fått känna på hur det hade varit att se det ur deras ögon.
Jag tänker mycket på barn. Jag vill så gärna ha ett barn. Men samtidigt så vet jag att dess finns en risk att mitt barn ärver mitt psykiska mående, och det vill jag aldrig någonsin utstätta mitt barn för. Även om jag är en bra mamma så är det ju ingen garanti för att barnet inte kommer må dåligt. Om jag själv ser livet som ett straff, hur kan jag skapa ett barn som ska leva detta straffet? Fast sen å andra sidan, jag har 4 syskon, och ingen av dom har mått som jag gjort. Så visst finns det hopp. Men vet inte vad jag hade gjort om jag dömt mitt barn också till detta lidandet...
En annan aspekt är också att om jag skaffar barn så är jag fast. Självmord är inte längre en väg ut om jag inte skulle orka mer. Nu är tanken på självmord en tröst för mig. Jag kämpar vidare, men blir det för tufft så har jag en väg ut. Jag behöver inte lida tills jag är 70-80år, om jag inte själv väljer det. Nu låter jag mer självmordsbenägen än jag faktiskt är, jag kommer nog kämpa på för att jag måste, men jag har iallafall valet.