Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

Jag är gravid.. i åttonde månaden.
Igår sa han att han ville söka psykologhjälp och allt vadfan det var för att det (han) skulle bli bättre. Han säger dock att han inte alls är kär i den här tjejen och att han verkligen inte vill ha henne. Men det låter så ologiskt i mina öron så jag kan inte tro på det. Snacka om att ha bekräftelsebehov...! 

Hej tjejor..
har varit här ifrån ett tag, har varit total kaos i mitt liv.
Jag tror jag skrev här innan jag drog ifrån min fästman? Han var otrogen, och nu vet jag inte vad jag ska ta mig till. Det är en månad snart som jag upptäckte sms på hans telefon och drog på en gång och lämnade ringen i huset.
Jag är gravid, i v37 nu, bebis kommer närsom..

Jag vet inte vad jag ska göra, alls. Jag älskar honom fortfarande. Han säger att han aldrig gjort något sexuellt med den här tjejen, och att de "bara är vänner". Tjejen säger att hon är kär i min fästman, MEN att hon vet att han inte gillar henne och att hon vet att det aldrig kommer bli dom. Jag fattar inte alls grejen.
De har känt varandra mycket längre än vad jag känt honom.
Från början var jag bara arg och skrek och grät. Jag sa att han kunde glömma att se varken mig eller barnet, att han inte skulle få vara med. Han säger att han ångrar sig djupt och att han älskar mig. Jag har så svårt att tro på honom.
Det tog ungefär tre veckor för mig att inse att jag kanske varit delaktig i det här. Det gick upp ett ljus för mig när jag besökte en vän som är bipolär och som jag alltid anser behandlar killar som skit. & när vi pratade så insåg jag att jag är värre än henne. Jag skriker, jag hotar, jag gråter, jag kräver, - och jag ger inget tillbaks. Jag kräver dyrkan men vägrar att dyrka. Den här killen har gjort allt för mig, - varit den mest romantiska underara jag någonsin kunnat tänka mig. Jag har insett att jag nästan bara gett honom skit.
Förra helgen bad jag om ursäkt, för mitt beteende och försökte förklara varför jag beteer mig som jag gör, - att jag egentligen är ledsen och rädd när jag är arg. Han blev väldigt chockad och förvånad och hade väldigt svårt att tro på att jag kunde känna mig svag, - "du är den starkaste på hela jorden".
Jag tror jag har skapat ett förhållande till honom där han tror på att det inte finns någonting jag behöver honom till, alls. Han tror att jag ska lämna honom fastän vi var förlovade och väntar barn (well, nu har jag ju gjort det, men jag hade aldrig gjort det om han inte gjort det han gjorde). Jag trodde inte att han kände såhär, men när jag bad om ursäkt så sa han "Det känns som att vi lever i en värld, men sen har du en egen bubbla där ingen kommer in. Där är bara du". & då fattade jag att det som jag insett faktiskt är sant. Han tycker verkligen att det är så. Det är en väldigt hemsk tanke för mig, att jag har sårat honom så. Eftersom jag ofta blivit arg och sur när han försökt prata om saker i vårt förhållande så har han slutat att prata med mig. han hade svårt att prata ifrån början, - men jag har väl gjort allt tiogånger värre. han vågar inte säga något längre.
Sen förra veckan då jag bad om ursäkt har han börjat ringa mig några gånger om dagen, - men vi pratar inte om oss utan om uppdelning av saker, flytten, hans hälsa då han blivit mycket sjuk (han fick njursvikt och magsår efter att vi pratat  och jag sagt förlåt. inte för att jag vet om det hör ihop men  :S) 

Hjälp mig nu, snälla!
Hur får jag honom att förstå hur jag fungerar? Även om vi nu gjort slut så måste vi ha en relation till varanadra eftersom vi snart har bebis.
Hur förlåter jag honom? Går det ens? Hur går man vidare? Han skrev saker som att han drömde om henne, var kär i henne osv osv. Han säger dock att det inte är sant, men varför skrev han det då?
Har jag skapat den här otroheten? 
Jag är så rädd att om jag förlåter honom så kommer det hända igen. Jag är så osäker på om han verkligen älskar mig eller om jag bara är dumihuvudet. Han säger att hans högsta önskan är att vi ska vara en familj igen, men jag har så jävla svårt att tro på det. Då hade han väl inte gjort såhär? 

Jag vet inte hur jag ska ta handskas med hela grejen att han likväl skrev de där sakerna till henne. Bara några veckor tidigare så försökte jag prata med honom om det avstånd som växt imellan oss, att jag behövde mer kärlek och närhet. Men istället gav ha de orden till henne... Fastän de bara "är vänner". Jag förstår verkligen inte.

Jag har ingen samtalskontakt. Jag har haft olika psykologer/kuratorer mellan jag var 15-20. (Jag är 22 nu, snart 23) Jag flyttade långt när jag var 20 för att bli vuxen och plugga och bli något i livet. Jag trodde jag var färdig med samtal och kände mig stark. Jag har insett att jag förmodligen behöver gå tillbaks till någon sorts hjälp nu. 

Jag är rädd för två saker mest nu
Kommer han göra det igen om jag förlåter honom?
& jag är livrädd att jag behandlat honom så kasst att han inte ens vill ha mig längre. Han säger att han vill, men han visar det inte. Alla runt omkring tror att det är för att han inte vågar för att jag har så lätt för att bli arg så han tror att vad han än gör så kommer jag bli arg, - därför gör han inget alls.  

Jag vet inte alls vad jag ska göra, - jag känner mig så svag om jag förlåter honom och så rädd för att han kommer utnyttja mig och göra det igen. Dessutom så förstår jag att han behöver förlåta mig också för vad jag har gjort. Hur kommer man vidare i det här, egentligen? Vem har rätt att vara arg egentligen? det känns som att jag har "mer rätt" att vara arg, men när jag tänker efter så borde han nästan vara lika arg.. 

& är verkligen ledsen över att höra hur ni mår just nu tjejer. .
Disan: du är verkligen inte värdelös! Känns det jobbigt att ni bor ihop?

Har ni något tips på någon vettig sida med information man kan ge till pappan till bebis? Gärna någon sida som tar upp det vi pratar om här, - hur man är i en relation och rädlsan över att bli lämnad.

Oj, vad mycket skrivande det är i den här tråden just nu! 
Jag tar gärna tacksamt emot råd och tips ang min situation, de står på någon sida bakåt. Jag vet inte alls vad jag ska göra med all ångest just nu.

Hoppas det går bra för dig imorgon!
Vi ska på rådgivning nästa onsdag.. jag känner mig nervös, min karl är inte alls bra på att öppna sig och prata. Jag hoppas vi inte bara kommer sitta tysta eller att bara jag och samtalsledaren pratar.

Jag har haft förvärkar i ett dygn nu.. På lördag ska jag äntligen flytta till egen lägenhet efter en månad på min mammas soffa, så jag hoppas verkligen bebis håller sig där inne tills nästa vecka. 

Hmsfg

Ville testa om man verkligen är anonym med mobilen haha. Jag studerar och Mannen jobbar kvällar ofta, så jag passar barnet. Vilket gjort att jag är oerhört trött och ensam. Han är så underbar och snäll och mysigt. Men Han är inte hemma med mig på kvällarna utan jobbar skift. Eftersom jag är som jag är, har jag börjat snegla på andra. Och jag vet att om Han gjort det hade jag blivit galen. Men när jag gör det är det ok. Jag fantiserar om hur det skulle vara att bli ihop med någon annan, jag nästan söker kontakt med dem. Vilket skrämmer mig eftersom jag avskyr,hatar otrohet. Varför letar jag efter andra när jag har en så fin kille hemma? HAn berättar hur galen Han är i mig, men jag förstår inte varför Han är det. Jag har Tom en crush på en klasskamrat men har inte sagt eller viSat något. Känner mig så ful och oattrraktiv bara för att jag automatiskt inte får någon uppmärksamhet av vissa män. Vill ha det! Fan vad jobbigt. Hjälp???!

Vad många som har samma anonym-namn här, dumt att man inte kan byta.
Det är iaf jag som var gravid och bråkade massa med min kille, som sedan visade sig var otrogen.
Vår dotter är nu sju veckor (och helt underbar). Sen hon föddes har pappan bott hos mig (jag har egen lya nu, slaggade hos min mamma sist jag skrev tror jag?) för att kunna hjälpa till och så. Tre dagar efter hennes födelse bröt jag ihop och bad honom gråtandes att kämpa en sista gång. Han blev chockad då jag fram tilldess mest uttryckt hur mycket jag hatade honom för vad han gjort, började gråta han också och sen dess försöker vi verkligen. Jag försöker behärska mitt humör och hitills går det rätt bra. Det är bara en sak som förstör mig gång på gång, - jag vill bara lägga mig ner och gråta i tusen år när jag tänker på vad som hänt. Vi har det hur bra som helst i nuet, han är så fin mot både barnet och mig. Men jag kan ändå inte låta bli att tänka på allt hemskt, hur ont det gjorde (& gör). Jag vet inte hur jag ska komma över det. Har ni varit med om att ha otrogen partner? Vad gör man?
Jag har viss förståelse för vad som hände, jag förstår att jag inte visade mina bästa sidor, och gav honom mycket skit. Den andra tjejen dyrkar marken han går på. Men jag har så himla svårt att förlåta ändå. Baaah. Ångest!! Jag försöker att inte visa det för honom för ofta heller, för han skäms och mår dåligt över vad han gjort och tycker det är jobbigt att prata om det. Men jag vet inte vad som är bäst, - att älta tills man känner sig färdig eller bara försöka blunda och gå vidare?

Vill inte låta brysk, - men mitt enda råd är "skärp dig". Vill du ha mannen som finns hemma så tänk på hur bra han är och hur lycklig du är som har honom. Om inte, gör slut och gå vidare.

Oj, är ni också sånna? Är det ett bordeline-drag? Jag har verkligen jätteproblem med det här.. Jag känner mig så fruktansvärt övergiven..