Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

Ja gud vilket psyko-rykte jag måste ha fått vid detta laget. Skäms när jag tänker på det. Och varje gång har jag lovat mig själv att vara normal men jag tappar kontrollen. Mina sms som är typ värsta uppsatserna ser ju inte heller så bra ut.

Jag pratade med en gammal flört för ett tag sedan och han frågade hur det gått med allt, han visste om mina problem. Jag ville visa hur duktig jag blivit så sa att jag var ganska normal nu, gått i terapi och inte aaaalls är på samma sätt som tidigare. Bra tänkte han. Det fick han äta upp. Jag höll mig normal ett tag, och han var lite positivt överaskad. Men sen sabbade jag det och betedde mig precis som jag gjorde förr och bad han dra åt helvete. Sen ångrade jag mig, skrev ett brev och bad om ursäkt. Han svarade inte. Då skrev jag och förklarade hur sårad jag blev, och förklarade varför jag reagerade som jag gjorde. Inget svar. Då skrev jag ett så fult mail att jag skäms bara jag tänker på det. Bara öste ur mig hur hemsk han var, och hur han hade förstört mitt liv, och ja ALLT var hans fel. Tänk dig killens reaktion som sitter på andra änden och får dessa mail, ett efter ett. Vill INTE veta vad de tänker då.

Nopp, min kille har inte svarat än. Tror inte han kommer göra det heller ikväll. Det kommer säkert lösa sig. Önskar att jag hade hans lösen så jag kunde gå in  på mailen och radera det. 20min innan jag skickade det så hade jag skickat ett så fint kärleksmail till honom. Varför kunde jag inte bara stoppat där och behärskat mig? Jag som gjort så mycket framsteg men faller tillbaka hela tiden nu. Jag måste lära mig att tänka att det är han som gjort valet att vara med mig, trots att jag är så hemsk och värdelös som jag anser att jag är. Det är hans problem om han väljer en sån tjej. Eller så får jag tänke "fake it ´til u make it" och bara hänga med så länge det fungerar. Men jag är så rädd för bakslag som kan sabba relationen. Jag hatar att vara kär så någon annan har makt över mina känslor! Men han är ganska van vid mig. Varje gång jag bett honom dra åt helvete så har han skickat ett sms efter några dagar och skrivit "jag saknar dig, din galne fan" , och sen är allt som det ska igen.

Vad hände? Kanske var ni bara inte rätt för varandra, allt behöver inte vara ditt fel. Det finns killar som står ut med våra humörsvängningar också.

Ta det lugnt, det betyder inte att det är kört för alltid. Jag blir alltid så hysterisk av sånt. Varje bråk innebär "slut för alltid" i mitt huvud, så får panik. Men ofta, om man bara slappnar av och släpper kontrollen, så kommer de själv tillbaka. Man kan inte tvinga dom tillbaka genom att terra dom med sms och samtal som jag brukar göra. Det fick bara mitt ex att tänka att han gjorde rätt i att dumpa mig, att jag faktiskt var så störd som han trodde. En kille sa i efterhand att om han hade vetat hur jag var från början så hade han sprungit för livet redan då. Kul det är att höra det, att man är en sådan person som folk önskar att de aldrig hade träffat.   Men du kommer fixa detta, bara andas!

Vill du göra abort? Var försiktig med att göra snabba beslut nu. Jag gjorde en abort i ren panik, för jag blev extremt dåligt psykiskt av hormonerna. Kunde inte tänka klart förrän jag var ensam i min kropp igen. Jag ångrar det såååå mycket. Önskar att någon hade tagit tag i mig och pratat allvar med mig. Kanske att jag hade pratat med en kurator. Om man vill göra en abort så har man oftast ett par veckors tid på sig att bestämma sig. Använd den tiden! Det gjorde inte jag. Jag bestämde mig i all hast och fick tid 2dagar senare.

Men du, glömt inte att han bara är människa. Han är kanske arg eller sårad just nu, och då säger man saker man inte menar. Vi om någon vet just detta.

Bra att du ändå är så säker angående barnet. Grattis förresten, tänk vad fantastiskt att du ska få en liten bebis. Tänk vilken möjlighet du har att ge ditt barn det allra bästa. Jag tror att vi som levt med dessa känslor kommer vara extra noga med att få barnet att veta hur älskat det är, vad som än händer. Att vi kommer göra allt för att lära barnet att inse sitt egenvärde, och få en stark självkänsla. Vi kommer lära våra barn att vad de än gör, så duger de precis som de är. Göra vårt barn till allt som vi inte är just nu. Det är en gåva mitt i allt elände.

Killen måste höra av sig igen förr eller senare, ni ska ju ha barn ihop nu. Du kommer få en ny chans tror jag. Han måste lära sig hur du fungerar och inte ta så hårt på alla ryck som vi kan ha. Vi är extrema känslomänniskor som man ibland får ta med en nypa salt.

Du har gjort ditt nu, du har bett om ursäkt. Ge honom tid nu. Det har varit så himla många gånger då jag själv suttit och väntat på att det ska ringa i telefonen, och när jag till slut gett upp så hör personen ifråga av sig. En vän som jag gjorde bort mig med för någon vecka sedan hörde av sig idag. Trodde aldrig att han skulle vilja se mig igen. Men oftast så hör de av sig, bara de får tid. För hur jobbiga vi än må vara, så tror jag att vi även är speciella på det sättet när det gäller positiva känslor. Vi har fått sidor som kompenserar för det dåliga. Sidor som kanske inte alla andra har. Man kan inte bara sticka och glömma oss, vi är oförglömliga!

Det är trevligt med lite positiva inlägg vad gäller relationer också. Sen är det inte bara han som ska stå ut med dig, DU ska stå ut med honom också. Det är nog oftare det som är mitt problem. Att jag inte står ut med dom. Inte för att det är fel på dom, det är konsekvensen av att jag inte står ut med mig själv. Är bara förvånad att folk står ut så pass länge som de gör med mig. Blir ständigt förvånad.

Just nu mår jag riktigt bra. Eller ja, jag är trött så att jag verkligen går på knäna snart, men jag jobbar så mycket att jag har inte tid att känna efter eller tänka på jobbiga saker. Tiden bara försvinner. Vaknar, jobbar, sover. Även om jag är så utmattad så känns det så otroligt skönt att inte tänka på massa dåliga saker, älta allt möjligt och skapa problem för mig själv. Jag skiter i allt vad relationer heter och lever bara i min värld. Det är som semester från mig själv.

Träffade du hans familj men utan att han berättade? Syns det inte lite nu i v.16?

Han låter allmänt ego tycker jag. Hur tar han det om du är rakt på sak och berättar om dina känslor?

Får du hjälp med att hantera din diagnos?

Det måste vara jättesvårt att känna att man inte kan vara med sitt barn och stöter bort det. Det enda råd jag kan ge dig är att vara öppen mot barnet så fort h*n är stor nog att förstå. Hade jag vetat varför min mamma stötte bort mig och inte kunde visa kärlek så hade jag kanske inte tagit det så personligt och blivit så svag som människa. Men om man inte vet orsaken, då kommer man lägga skulden på sig själv.

Ha inte dåligt samvete. Du har inte valt att bli så här, ingen väljer det. Det enda vi kan göra är att ständigt kämpa för att bli bättre. Kämpa för att få det som de allra flesta får gratis...

Du har inget att skämmas över. Men ta det lugnt och försök att inte vara drastiskt i tankarna. Det är så himla lätt att göra drastiska beslut eller tro att saker är definitiva trots att de inte är det. Försök ta dagen som den kommer, och se hur allt utvecklas. Men oavsett hur det går, så är det inget att skämmas över. För mig känns det lite tryggt att ha diagnosen att luta sig på i såna lägen Jag kan tänka att jag är så misslyckad som aldrig lyckas med förhållanden, men sen tänker jag på vilka förutsättningar jag har. Och då känns det inte som ett lika stort misslyckande mer. Det kräver mer av en borderline-person för att lyckas med en relation än vad det gör för en normal person. Det är sorgligt men det känns skönt att det finns en förklaring.