Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

Du verka vara inne i en dålig period. Jag med. Har totalt isolerat mig och tänker bara på döden. Hur skönt det hade varit att slippa allt. Jag vill inte bry mig. Men samtidigt så är jag arg för att jag inte har någon att älska. Ett barn eller en pojkvän. Och det i sig ser jag som att jag ändå har lite kämparglöd kvar. Om man gett upp helt borde man inte ens sakna sånt tänker jag.

Brukar det sitta i länge nör du blir så här?

Och så har jag gjort det igen... Killen som jag VILL försöka med sa att han bara ville vara vänner för han inte ville riskera att såra mig. Jag reagerar inte då. Men sen flera timmar senare så skickar det dumma smset där jag bryter kontakten med honom helt. Jag vill ha honom till 100%, och istället ser jag själv till att det blir 0 istället. Blir så arg på mig själv.

Och det enda man vill är att de ska kämpa för en... Men hur ska de förstå det?

Känner på samma sätt. Varje gång jag vågar försöka så går det åt helvete. Och det som gör mig arg är att andra inte fattar. Jag har sagt att jag inte vågar mer, för jag klarar inte av att ännu en relation går i kras. Att jag kommer bli psykiskt sjuk på riktigt då. Men de börjar babbla på om att man måste våga vara öppen för kärlek så löser allt sig, och det går om man vill och bla bla bla. Det fungerar kanske så för dom, men inte för mig. Hatar när folk bagatelliserar mina problem.

ALLA mina vänner har pojkvänner. De umgås såklart med dom på helgerna, de  åker på resor med dom osv. Jag har ingen. På helgerna sitter jag hemma ensam. Någon resa blir det aldrig för jag har aldrig någon att resa med. Någon pojkvän blir det heller aldrig för jag kan inte ens hålla mig normal en enda dag. Jag skäms över att säga att många av killarna jag träffat har sagt i efterhand att jag är galen när de har pratat om mig. Hur ska man våga fortsätta försöka när man alltid misslyckas och blir sårad? Hur många gånger kan ett krossat hjärta läka?

DBT verkar väldigt intressant. Synd att det är så svårt att få en plats hos DBT-terapeutherna. Jag hade behövt det...

Har vi alla gått samma sms-skola? Känns som vi skriver likadana saker allihopa. Ibland ber jag killen dra åt helvete för att jag känner mig kränkt, trots att jag vet att jag överdriver. Men minst lika många gånger beror det på att jag är osäker på hans känslor och sticker innan han hinner lämna mig. Eller det klassiska, jag skriver att jag är deprimerad och vill inte förstöra hans liv så det är bäst han håller sig borta.

Det sistnämna skrev jag till en kille jag träffar. skrev att jag tappar kontrollen, är på botten och vet inte vad jag gör, men att jag inte vill dra ner honom och därför inte ville ha kontakt mer. Och idioten svarade inte. Förrän efter 5 dagar. DÅ skriver han "nej tappa inte kontrollen, du har bara en av dina dåliga perioder". Det tog FEM dagar för honom att bry sig. Just då var jag bara glad över att han hörde av sig, men efteråt kändes det ganska surt.

Jag känner mig också som en självisk person. Killar jag träffar gör fina saker för mig, men jag är inte sån som tänker på småsaker och är omtänksam på det sättet. Jag är snäll, men tänker inte så långt att jag gör det där lilla extra. Ändå förväntar jag mig att killen ska göra det för mig.

Eller hur, sånt svin han är! Hade någon skrivit ett sådant sms till mig så hade jag blivit orolig. OK om jag kört sånt tusen gånger, men det har inte hänt så mycket med honom än. Han borde bli orolig! Men nu är det för sent för att bli arg angående detta, iallafall om jag vill framstå som någorlunda normal.

Känner också att tråden hjälper mig mycket. Är så trött på att känna mig som den störda, bland en massa människor som varken förstår eller orkar med en. Jag stöter bort alla en efter en. Jag orkar inte prata med folk när jag mår dåligt, och det gör jag ju alldeles för ofta Och de få bra stunder jag har, då orkar jag inte försöka få alla tillbaka för jag vet att jag stöter bort dom igen. Ibland får jag ångest när jag inser hur ensam jag faktiskt är. Men det är ju självvalt. Har i allafall FL.

Haha precis så! Mail är farligt, man får plats med MYCKET mer text där!
Jag har haft flera killar som sagt till mig varje gång det tagit slut "snälla skicka inte fler mils-långa sms/mail". För det krävs långa mail för att förklara hur jag tänker och känner. Och fattar de inte så blir det ett nytt lika långt mail. Det är viktigt för mig att de ska förstå men de är tröga!

Men hur kan man lixom svara med 1-2 meningar på såna mail? Det gör mig jättearg. Varför försöker de inte förklara sin ståndpunkt då, helst med 50 rader minst. Det verkar som att alla killar hanterar såna som oss likadant också. Det ser så löjligt ut när jag kollar min inbox. Man ser vad jag skrivit, jättemycket, och sen det han svarat med. Som du skriver, max 2 rader. Det är nonchalant och provocerande. Och i mitt huvud så tror jag att han ska förstå om jag beskriver utförligt. Förstår inte hur han inte kan göra det, när han får mina tankar på papper. Men det är väl för att mina tankar är totalt ologiska.

Det känns ju på något sätt som att ens problem är så futtiga och man vill inte belasta någon som kanske tycker man är löjlig. Men just när det gäller att stöta bort närstående så är det för båda pga att jag är rädd att de ska lämna, dvs jag litar inte på att de kommer finnas där, och för att jag vill ha bekräftelse. Jag vill att de ska bevisa motsatsen, att de ska visa hur mycket de bryr sig. För att befinna sig i ett mellanläge där man inte vet var man har den andra, det står jag inte ut med.

Killen jag träffar nu är ett ex. Han gör mig galen just för att jag inte vet var jag har honom. Jag sårade honom innan när vi var tillsammans för några år sedan, så han vågar väl inte lita på mig. Men vi träffas, umgås som vi gjorde när vi var tillsammans. Kollar film, går promenader, pussas, myser, har sex och sover över osv. Jag tror då att det betyder att vi är tillsammans igen. Och ofta fungerar det bra.

Tills idioten säger att han tycker det är jobbigt för han vill inte såra mig. Jag frågar vad han menar, och då svarar han att jag ju kommer bli ledsen den dagen han träffar en tjej som han vill vara tillsammans med. För den dagen kommer komma förr eller senare sa han. Men sen ville han ändå ha sex och mysa som vanligt.

Jag blev helt knäckt. Han fattar inte att hans ord avslöjar att han letar flickvänner, men han överväger inte ens att ge mig en seriös chans. Visst, jag har mig själv att skylla... Idiot som jag är så spelar jag med och hoppas att han ska falla för mig igen. Det fungerade ju en gång, kanske går det igen. Eller så blir jag ordentligt sårad. Hatar att han leker med mig när han vet min problematik.

Just pga detta så stöter jag bort honom hela tiden. För han beter sig på ett sätt men orden säger något annat. Jag blir så otrygg. Mina egna känslor pendlar också. Ibland tror jag att jag är kär, eller t.o.m älskar honom. Nästa dag så känner jag absolut inget. Kunde inte bry min mindre. Det hade varit enklare om han var ett svin, men han är så otroligt omtänksam många gånger. Behandlar mig verkligen fint, därför blir det så svårt att gå på hans ord.