Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

Jag är då sannerligen ett av undantagen.... hehe. Det har verkligen inte vuxit bort utan mina strategier för att hantera känslor har drivit mig långt bort från den verkligeht ni andra lever i....

Men nu efter 2 års förberedande terapi skall jag få börja DBT - den 4: maj :)

Min mamma har läst en bok av Thomas Silving / Gunilla Nilsson  - Hotande Närhet.

Suck -vår relation har gått från urusel till ururururusel... eller egentligen inget annat än bråk.
Vet inte om ni läst den - men vi med borderline beskrivs som parasiterande affektkameleonter som man gör bäst i att undvika.

Anhörigstrategi "det går nog över" Retropektivt  -hoppsan jag gick under Thomas Silving
Att ge upp hoppet räddade mitt liv Tina, anhörig

Vad ¤&/#/ är detta för kommentarer? Gammalt skitsnack där man inte förstår att en borderlines beteende bottnar i att hon hela tiden kämpar för sin överlevnad, för sitt liv! Ungefär som att vi med IPS inte har ett existensberättigande???

Jag önskar min mamma aldrig läst boken ...

Jag är inte en elak och ond människa -jag försöker bara överleva med all den ångest varje dag väcker...

Det är det gamla förlegade sättet att se på personer med borderline -att de manipulerar, är empatilösa osv. Att man flyttar över skulden på den med IPS.

Tänk dig att en person håller på att drunkna - när du simmar närmare så kommer han att kasta sig över dig och klättra på dig - kan man då anse denna drunknande vara manipulerande och empatilös (vet att attributen inte riktigt stämmer i min jämförelse...) ?  NEJ han gör så för att han håller på att gå under - och så är det för oss med borderline- det finns alltid en förklaring varför vi gör som vi gör.... att vårt resonemang och svartvita tänk gör det svårt för oss och omgivningen är helt klart. Men när man håller på att gå under och är panikslagen så har man inget över för andra männsikor.

Man kan lära sig nya färdigheter , så att ens tänk inte blir lika svart vitt och att man bättre kan reglera känslorna. Då kan man lyssna vad som händer här och nu och sedan har man fler möjligheter att agera utifrån. :)

I veckan börjar jag DBT!!! Den första modulen är "stå ut färdigheter" - efter sommaren blir det relationer....

Jag vet inte vad jag ger mig in på?!?! Hur skall det gå att gå i gruppterapi? Hur jobbigt blir det egentligen - alla säger att det är skitjobbigt....

Är det ngn av er som går DBT?

Jo -jag ser fram emot att få börja DBT:n, det är ju liksom det enda som kan rädda mig ;)

Tydligen skall det vara två lektioner medveten närvaro i varje modul också -det tycker jag är jättesvårt. Har försökt börja träna lite hemma, men det är inte lätt. Inte kons tigt, för jag är helst inte här och nu.

Om det bara var jag själv, då kan det gå ganska bra, men sedan tränger sig alla relationer ¨på. Och då kraschar allt.... Jag vet inte hjur jag skall hantera relationer - egentligen fattar jag inte vad man har dem till? Mig ger de ingenting känns det som.

Därför känns det rätt så bra att nästa modul är "relationer" - det skall verkligen bli spännande!

Som jag har förstått det är DBT en specialiserad form av KBT. Man balanserar mellan validering  och förändring - så är tanken. KBT har mig veterligen inga vetenskapliga belägg för att fungera, det har däremot DBT.

Inte skall du ge upp Smulpaj- kolla upp var det finns DBT - så att du får gå det! Det är ingen quickfix- men vad är nåt år eller så i förlängningen?

Tackar som frågar! En tjej uteblev- hon var tveksam till gruppgrejen.... Jag var också tveksam- eller är det fortfarande. Inte till nyttan, men jag vet inte riktigt hur jag själv skall "vara" - antar att det blir ngt nytt jag får och behöver lära mig!

Schemat är ju verkligen mastigt- att lära sig nya färdigheter och att sedan göra dem i verkliga livet. Det är som att lära sig att leva på nytt igen, men på ett annat sätt! Jag tror jättemycket på det här, men det är inte lätt... Mycket smärta och många problem att ta itu med.

Jag är undvikarnas expert, jag undviker ALLT som kan kännas... allt som kan göra ont - alltså gör jag ingenting förutom att försöka hållla alla känslor långt borta.... således har jag inget liv egentligen...

Jag har också trichotillomani -vet flera med borderline som har det. För mig räknar vi det till självskadebeteende - och jag antar att det blir ngt att jobba med.

Många nya trix och fix som dyker upp när jag börjat DBT - ja ja -men jag är jättenöjd med att få börja!

Nu känner jag inte dig - men en observation är ju - varför skulle killen tycka att du var kall och oempatisk om han inte tyckte det. Du å andra sidan säger tvärt om - du är en mycket kärleksfullperson.

Lite svart-vitt varning här- att man bara ser allt svart eller vitt - kärleksfull/oempatisk. När man har IPS så kan man inte se att allt har nyanser- utan det blir just bara svart/vitt.

Mig övertygar inte något av det du säger huruvida du har borderline eller inte, men en hel del tycker jag att jag känner igen...  Inte behöver man vara deprimerad för att man har borderline- men man lider hela tiden.

När jag läser kriterierna vad man skall ha för att ha borderline, då tycker inte jag det är så lätt att se att de stämmer in på mig. Inte förrän man riktigt benar ut vad som menas. T ex att inte kunna ta emot en komplimang - det är ju ett handikapp, inte funktionellt för att man går miste om uppmuntran från andra. Inte heller brukar man kunna ge sig själv en klapp på axeln - "det gjorde du bra gumman".... och på så sätt trösta och bekräfta sig själv.

Det är ändå helt omöjligt att ställa diagnos på internet - jag har gjort massor av olika tester och svarat på tusentals frågor (åtminstone känns det så)  - och det tog tid.

Fast tidigare skrev du att du hade en "växlande" självbild beroende på hur du mår.... Jag tror att du vill veta att du INTE har borderline - och det är klart ingen vill vara stabil i sin instabilitet som vi brukar skoja ;)  Jag tolkar det som att du först skriver vissa saker - men nu vill du ta tillbaks dom och ge en annan bild. Svart eller vitt, men det är ngt ogreppbart med det du skriver, i alla fall för mig.