Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

Jag blir jätteprovocerad av vad tjej28 skriver -för jag dels får uppfattningen om att du ser ner på oss med borderline. Nu vill du övertyga dig själv genom att skriva i tråden - ja vad är det du vill? För jag blir bara irriterad...

Fick du tricotillomani (som jag också har) när du var tillsammans med den här killen....hade du dina över 100 sexpartners när du var med honom.... Ja, ja

För mig har den här tråden varit viktig...för vi som har borderline har svårt med relationer, och därför har det varit en tråd jag återvänder till. Flera skriver och undrar om de har borderline de också, och det är helt ok. Om du nu tjej 28 känner en som har borderline, då undrar jag om du inte via din kompis förstått hur "vi med borderline" är.   Vi är också individer och vi är också olika!!!

Hej Smulpaj :) Jag har precis börjat DBT! Då menar jag färdighetsträningen i grupp - förberedelserna innan har varit lång tid då jag har så kompicerat undvikande...

Jag har läst lite om MBT och ser många beröringspunkter med DBT - och det är förmodligen varför de bägge fungerar. Dialektiken, att se både gott och ont i händelser, personer mm är ju, tänker jag, ett sätt att lära sig mentalisera. Grov förenkling, men jag ser många beröringspunkter på de viktiga områdena.

Färdighetsträningnen handlar om att lära sig nya sätt att hantera sin tillvaro. Enligt Marsha Linehan (som är en guru inom behnadling av IPS patienter) så har vi en medfödd emotionell sårbarhet - dvs vi reagerar kraftigare än andra på olika triggers. Probleme uppstår ju egentligen inte på grund av hur vi känner, utan problemen beror på hur vi reagerar och agerar.

Jag har varit väldigt mycket hjälpt av en bok som heter "Sluta grubbla börja leva" av Steven C Hayes. Den ger mig många konkreta övningar i hur jag kan hantera känslor, tankar och impulser. Första gången jag läste boken blev jag i panik över avsnittena i medveten närvaro- och gjorde uppehåll. Sedan har jag tagit fram boken igen innan jag skulle börja DBT- och det hjälper mig i vardagen att ändra mitt sätt att leva. Men man snubblar och faller, reser sig om och om igen.

Det jag, som parentes bara måste nämna här, var att jag i gruppen blev påhoppad av en annan deltagare. Inte roligt :( Sedan läste jag om andras erfarenheter att det händer att deltagare råkar i konflikt under färdighetssträningen. Svårt, jag berättade om det som gör allra mest ont... och trodde att mitt hjärta var tryggt... livet är ju så här. Men jag behöver lära mig att skydda mig själv i relationer, att jag också har en gräns där jag får säga nej.... Så, då hade jag mycket stöd i att kunna börja läsa om ACT boken igen... från början... en gång till göra om övningarna...man faller och reser sig..

Känslorna är varken rätt eller fel -dom bara ÄR... ;)  som jag fått lära mig i DBT:n. Enligt Marsch Linehan -som skapat DBT:n - så är vi med borderline emotionellt sårbara biologiskt -dvs vi reagerar mycket kraftigt åt båda hållena. Känner ni igen er ? Jag gör det.

För mig handlar det inte om att "jag tänker fel och överreagerar" - det får stå för invaliderande personer i omgivningen som inte kan sätta sig in i min problematik. De saker jag gör, de gör jag för att överleva! MEN -de saker jag gör skapar ofta mer problem och kaos i mitt liv - alltså är jag behjälpt av att kunna stanna upp och handla på ett sätt som gör att mitt liv blir bättre långsiktigt- det har blivit mitt rättesnöre... ngt jag försöker tänka på i allt jag gör.

Jag har tidigare alltid handlat på känslorna som uppstått- och det har i mitt liv visat sig inte vara särskilt långsiktigt positivt... Så nu försöker jag tillåta känslorna som uppstår, identifiera dom, inte döma eller värdera dom utan bara låta dom vara som dom är. Sedan tittar jag på situationen- vad skulle vara långsiktigt bra för mig och mitt liv i enlighet med de värderingar jag har? Visst låter det flum... Lite- men jag känner mig levande!Jag tycker att du skall ge dig själv en klapp på axeln för att du försökte lugna dig, att du identifierade situationen som en som håller på att glida åt ett icke konstruktivt håll. Se det som en möjlighet att träna dina färdigheter.... Även om man just för stunden känner att man inte nådde ända fram - så har man försökt och då har man ändrat på något och det är jättepositivt :)

När jag får lindriga jobbiga tankar, obehagliga känslor så gör jag en övning som kallas tanketåget. Jag tittar på mina känslor, tankar, impulser, kroppsförnimmelser, och lastar dom i vagnar som jag ser åka förbi. Allt för att få distans mellan mitt jag och allt det här surret. När jag skapar distans, låter allt vara som det är utan att värdera eller döma - så får jag större frihet att handla. Jag styrs inte längre av allt det här "surret". Då kan jag göra sådant som är långsiktigt positivt för mig!

Oavsett hur man jobbar, så finns alla känslor kvar - all skam, skuld smärta osv kommer alltid att vara med mig - men styrs inte av dom känslorna - jag noterar dom och sedan kan jag handla utifrån vad som verkar vettigt.

Hur VET du att relationen inte är den rätta? Vad är det som gör att du drar den slutsatsen? Nu vet inte jag något alls om er relation, men jag är nyfiken på vad det är som gör att du tolkar oddsen som små att den dåliga relationen kan bli bra?

Eller som man kan tänka, varken bra eller dålig relation - utan försöka beskriva den med fakta.

Att "sparka på sig själv" (jag orkar inte vara smart och duktig) hjälper kanske inte dig  framåt -du duger precis som du är, jag tänker att handlingsutrymmet krymper när man pratar duktig och smart (själv värderar jag ofta det som bra saker.... och jag får större handlingsutrymme om jag kan låta bli att värdera.... eller döma mig själv för att jag värderar...)  Bara ta relationen för vad den är, kanske beskriva fakta -vem vad när hur.

Också viktigt att konstatera att "du får tanken att du inte orkar bry dig" - det är ok, låt den finnas. Men konstatera att det är bara en tanke. En tanke bland många andra. Och tankar kommer och går.

Lite så här försöker jag hitta rätt i djungeln inom mig.... man faller och reser sig. Jag har lovat mig själv att ge allt jag har i DBT:n och det löftet tänker jag hålla. Ibland sviker jag löftet, men jag återvänder till vad jag lovat. Om och om igen :9

Nu är killen drogfri - faktum. Och det gör att det inte är samma relation som när han drogade! Någonting inom honom har också förändrats, så att han klarar att hålla sig drogfri. Det som är nu är nu. Jag tycker att du gör rätt som ger honom en chans, när han blivit drogfri.

Ingen kan svara om han kommer att vara otrogen igen bara föra tt han vardet förr, speciellt inte om otroheten hade med drogandet att göra. Här har du ju faktiskt resonerat med dig själv - och beslutat att ge honom en chans. Inte skall du rätta dig efter vad andra tycker eller kanske tänker, du drar ditt eget rätttesnöre! Jag förstår att det också finns fakta som spelar in i ditt beslut- go for it girl. :)

Nej gumman det är heller inte pinsamt om det skulle gå åt skogen med er relation- det är i så fall bara som livet är. Man kan inte styra händelser, inte heller kan man undgå att fast man gjort sitt yttersta så funkar det ändå inte... det är som livet är. Ont skulle det däremot göra -men då får man ju ett tillfälle att hantera smärta, så det är inget hinder.

Om jag skulle bli tillsammans med en som varit drogmissbrukare- då skulle jag för mig själv sätta gränsen att om han drogar igen då lämnar jag relationen. Och jag skulle sedan hålla vad jag lovat mig själv - bara för att det är så jag vill leva.

Bra för dig! Jag var och googlade på mindfulness- och då stötte jag på BK- så håll fast vid det. Det är ungefär som mindfulness i DBT:n, och för DBT:n är medveten närvaro det som allting byggs upp på. Jobba vidare med detta - det kan förändra dina färdigheter inom andra områden såsom relationer och känslor.Jag känner det som en befrielse att Marsha Linehan har förklarat det här med IPS personernas känslor. Vi regerar mycket starkt, åt båda hållena, och det är en biologisk egenskap! Alltså medfödd -vi är sådana , ungefär som att ens fingrar ser ut som dom gör eller ens näsa. Det bara är så.

Nu har jag bara gått 1 månad i DBT, men svängningarna har minskat kraftigt - och därför blir det så påtagligt hur extremt kraftigt jag reagerar vid en triggerhändelse eller dylikt. Eftersom det är medfött så kommer det alltid att vara så. Det som man däremot har nytta av att förändra -det är det egna reaktionsmönstret. En känsla är som den är, varken bra eller  dålig , och det man känner det känner man. Så är det. För att ens liv långsiktigt skall bli bra och man får en förändring til stånd så är man i behov av att INTE agera utåt på alla känslor som uppstår.

För mig är det oftast mitt beteende som skapar de största negativa händelserna, inte det som utlöste det hela. Jag har svårt att inte döma och värdera, jag har också svårt att acceptera att livet är orättvist eller acceptera att jag har fel- och allt detta pendlar, jag faller tillbaks i gamla mönster, sedan reser jag mig och försöker igen. Varje gång jag försöker så ger jag mig själv en klapp på axeln och berättar hur duktig jag har varit.

För att ha en chans att komma vidare behöver jag vara mycket snäll med mig själv, jag är som en ömtålig liten blomma, man måste vårda mina minnen känslor, smärtor och allt möjligt med stor ömhet och inkännande -annars fungerar det inte.

Att gå DBT:n är som att lära sig leva igen. Hur man skall gå tillväga. Ja vad skall man göra när de kraftiga känslorna överfaller en och "genast kräver handling"- det är ju klart att det blir som det blir när man känner så starkt. För en själv långsiktigt så är det funktionellt att hantera saker annorlunda -att t ex kunna stanna kvar i en situation fastän man känner ångest - bara för att det är mest nyttigt för en själv.

Jag har ännu inte kommit till relationsbiten - och gudarna skall veta att det finns massor av triggers där. Hela biten att andra skall se hur dålig man är, ens litenhet och att man är misslyckad.... Så jag jobbar med medveten närvaro -gör mina hemuppgifter och hela tiden dyker nya problem upp.... att hantera på ett för mig ändamålsenligt sätt.  Och försöker närhelst jag kommer på det att berätta för mig själv hur duktigt jag är som försöker och jobbar vidare.

Gumman -inte är du dum i huvudet!!! Kom ihåg att vi med borderline reagera extremt kraftigt känslomässigt! Klart att du känner panik och förtvivlan, situationen t ex att få barn är ju ny och inte vet man vad som förväntas och vad som kommer att hända- kanske till viss del oroar du dig för förhållandet också (nu känner jag inte dig, men jag hade kunnat tänka så här om jag var i din situation). Arma öde- det är inga lätta saker du har att hantera.

När du skickade SMS:et så fick du säkert tillfällig lättnad- nu hade du ju löst "problemet" ... Långsiktigt blev det kanske inte funktionellt. Så här har jag reagerat många gånger - att känslorna tar över i stridens hetta och så blev det som det blev.

Det var ju inte att du var förtvivlad och fick känslan av panik som blev problematiskt -och så kan vi alla känna från gång till annan - det var handlingen, sms:et som ledde till att situationen plötsligt inte blev mer funktionell och långsiktigt bättre för dig - så tänker jag. Och jag känner så väl igen mig själv i det här....miljoner gånger har jag agerat så här - och sedan undrade jag alltid varöfr just mitt liv var så obegripligt och kaotiskt... ;)

Döm inte dig själv för att situationen blev så här - du gör ju det du kan för att överleva, om det så bara är för sekunden. DU har gjort det bästa du kunde av det som var.
Vad kan man göra  -andas- andingen har man alltid med sig- även hur upprörd man än blir- fokusera på den och försök komma tillbaks till nuet. Skjut upp impulsen -om den inte långsiktigt är funktionell och gör ditt liv bättre. Ett långsiktigt mål kanske är att ha en bra relation till din kille - man kan ju spalta upp det så att varje ensilkd handling skall leda till det - oavsett hur det känns.

Jag kom t ex på mig själv igår att plötsligt fick jag diffus ångest och känslan av obehag- och ville genast ringa min mamma. Nu lyckades jag identifiera känslan och också fundera på vad tänkte jag göra egentligen (samtalet hade garanterat lett till bråk så jag hade blivit av med mi ångest och mitt obehag = tillfällig lindring) . Långsiktigt hade det försämrat vår relation och jag hade inte "löst" mina känslor ändå.

Kan man tänka så här tror du?

hej allihop! Ser att det är livlig aktivitet och många nya ansikten för mig :)

Relationsproblem och barn. Ja -det är ett problemområde för mig också.

Nu har DBT:n börjat igen - och det skall bli skönt. Sommaren har varit kass med sprit, återfall i bulimi och massor av godis, dricka och dataspel.... Hoppas att jag kommer på rätt köl igen nu. Det märks att DBT:n med sin färdighetsträning bara ger resultat "när man gör det". Hjälper inte att förstå, ha insikter och vilja.... man måste göra träna och åter träna.

Positivt var i allafall att dottern tyckte att vi gjort mer saker även om jag mådde dåligt- och det såg jag inte själv. Tack lilla gumman <3.

Nu skall vi börja med modulen "Reglera känslor" - att impulsivt agera på sina känslor leder som jag vet av erfarenhet till beteenden som är oönskade... Ja, bara att  komma igång igen- jag vet ju att livet blir mer förståeligt och funktionen höjs!        

Jag har påbörjat detta - och det är verkligen ett kraftfullt hjälpmedel. Ett sätt att lära sig att leva.

MEN

Något har hänt. jag KAN INTE längre. Gör inga läxor, uteblir (vilket man inte får) och är motvillig när jag väl är där. Så här har det varit sedan sommaren.

Vet att det började med att den ena terapeuten "klagade" på att om man gjorde en viss färdighet för mycket så blev det också livskvalitestörande. och jag, jag kan ju inte ta att folk klagar eller säger att jag gör fel. Och nej, jag gjorde inte fel. Jag provade allting som fanns i materialet, men beskrev vad jag funnnit fungerade "allmänt" bäst. Men jag fattar inte varför jag fick skäll???

Sedan kunde jag inte längre använda färdigheterna - för dom sagt att jag gjorde fel (=jag är fel). Det var precis innan sommaren. Så jag kunde inte rätta till det.

När hösten kom så var jag i jättedåligt skick. Också för att jag spelat bort ½ mille och känt mig dålig hela sommaren, värdelös, och heller inte kan säga detta till ngn. Så arg, frustrerad och förhållandet funkade inte - och bestämmer mig för att ta en paus från sambon. Efter det så funkar ingenting.

Jag hör själv hur rörigt detta blev. Liksom att jag måste skriva fort för att få det sagt.

Jag har slutat prata med alla människor -idag fick jag höra att om jag inte fortsatte DBT:n så tyckte sambon vi skulle göra slut. Kul alltså. Han sade också att det kändes som att jag gett upp -och det har jag faktiskt gjort. Slow suicide- bara inte gör nått alls....

Vad ville jag med detta? jag väntar på att ngt skall hända som får mig att må bra igen... Väntar                    

Jag och min sambo är på väg att separera- Jag har svårt att stå ut- inte hjälper färdigheterna när jag inte ens kan utföra dom! Jag tror att jag ända sedan i våras vetat att det här skulle hända- tyvärr