Anonym (Jag också??) skrev 2011-06-03 21:35:23 följande:
Har ganska nyss påbörjat basal kroppskännedom. Jag tycker det är jättesvårt! Men om man kan lära sig att använda det och försöka härda ut i känslorna så är man säkert väldigt hjälpt av det. Men häromdagen gjorde jag något väldigt impulsivt och dumt och då var all kunskap om BK som bortblåst. Det är som om hjärnan kopplas ur och man bara består av 100% känslor som man inte kan tygla. Fruktansvärt jobbigt.

Bra för dig! Jag var och googlade på mindfulness- och då stötte jag på BK- så håll fast vid det. Det är ungefär som mindfulness i DBT:n, och för DBT:n är medveten närvaro det som allting byggs upp på. Jobba vidare med detta - det kan förändra dina färdigheter inom andra områden såsom relationer och känslor.
Anonym (Jag också??) skrev 2011-06-03 23:18:45 följande:
Jag lovar också mig själv att jag ska behärska mig och inte bara reagera utan att tänka först! Men sen när jag befinner mig i situationen så kan jag bara inte tänka normalt. Då tänker jag att JAG har rätt och att han är en skitstövel och det ska han få veta också. Eller så hamnar jag i total självförakt och anklagar mig själv. Hade inte jag varit så hemsk så hade han ju stannat osv osv.
! Kram
Jag känner det som en befrielse att Marsha Linehan har förklarat det här med IPS personernas känslor. Vi regerar mycket starkt, åt båda hållena, och det är en biologisk egenskap! Alltså medfödd -vi är sådana , ungefär som att ens fingrar ser ut som dom gör eller ens näsa. Det bara är så.
Nu har jag bara gått 1 månad i DBT, men svängningarna har minskat kraftigt - och därför blir det så påtagligt hur
extremt kraftigt jag reagerar vid en triggerhändelse eller dylikt. Eftersom det är medfött så kommer det alltid att vara så. Det som man däremot har nytta av att förändra -det är det egna reaktionsmönstret. En känsla är som den är, varken bra eller dålig , och det man känner det känner man. Så är det. För att ens liv långsiktigt skall bli bra och man får en förändring til stånd så är man i behov av att INTE agera utåt på alla känslor som uppstår.
För mig är det oftast mitt beteende som skapar de största negativa händelserna, inte det som utlöste det hela. Jag har svårt att inte döma och värdera, jag har också svårt att acceptera att livet är orättvist eller acceptera att jag har fel- och allt detta pendlar, jag faller tillbaks i gamla mönster, sedan reser jag mig och försöker igen. Varje gång jag försöker så ger jag mig själv en klapp på axeln och berättar hur duktig jag har varit.
För att ha en chans att komma vidare behöver jag vara mycket snäll med mig själv, jag är som en ömtålig liten blomma, man måste vårda mina minnen känslor, smärtor och allt möjligt med stor ömhet och inkännande -annars fungerar det inte.
Att gå DBT:n är som att lära sig leva igen. Hur man skall gå tillväga. Ja vad skall man göra när de kraftiga känslorna överfaller en och "genast kräver handling"- det är ju klart att det blir som det blir när man känner så starkt. För en själv långsiktigt så är det funktionellt att hantera saker annorlunda -att t ex kunna stanna kvar i en situation fastän man känner ångest - bara för att det är mest nyttigt för en själv.
Jag har ännu inte kommit till relationsbiten - och gudarna skall veta att det finns massor av triggers där. Hela biten att andra skall se hur dålig man är, ens litenhet och att man är misslyckad.... Så jag jobbar med medveten närvaro -gör mina hemuppgifter och hela tiden dyker nya problem upp.... att hantera på ett för mig ändamålsenligt sätt. Och försöker närhelst jag kommer på det att berätta för mig själv hur duktigt jag är som försöker och jobbar vidare.