Inte rädd för närheten men blir rädd att svika personen för för eller senare kommer jag att göra slut pga osäkra känslor vill inte såra fler människor
Hej Borderlinare! Jag kände att jag behöver vända mig till er. Gick ur ett riktigt destruktivt förhållande för några månader sen vilket jag har nämnt tidigare i tråden. Tog tag i mitt liv efter det, får nu hjälp av en psykiatri, jobbar med mig själv varje dag och har mått ganska bra den senaste tiden.
Jag hade tänkt leva som singel nu ett tag framöver men jag har nyligen fått kontakt med en man som verkar för bra för att vara sann. Vi har pratat en hel del och han verkar helt annorlunda jämfört med vad jag har träffat tidigare. Han är lite äldre än mig och jag upplever honom som väldigt mogen och stabil. Han har ett fixat och lugnt liv.
Han säger jätte fina saker hela tiden och tidigare idag så fick jag lite panik för jag kom ju på mig själv, jag är ju för fan inte frisk. Det känns som att jag lurar honom på något sätt, att han får upp en bild av mig som inte stämmer överens med verkligheten. Men samtidigt så har jag ju bara varit mig själv när vi har umgåtts.
Jag tycker att han är helt underbar, han visar upp nya sidor hela tiden som verkligen imponerar mig. Nu står jag vid en kant där jag inte riktigt vet hur jag ska låta det här fortlöpa. Jag har fått lära mig att det är viktigt när man har borderline att knyta och behålla bra relationer. Det känns som att det här skulle kunna vara något bra men jag är ändå livrädd. Jag är livrädd för vem jag kan bli samtidigt som jag tänker att det är faktiskt jag som kan styra det. Bör jag berätta för honom hur det ligger till eller kommer jag skrämma iväg honom? Jag vet att det kan gå åt helvete men jag känner samtidigt att jag har utvecklats så mycket det sista året. Någon som vill bolla lite med mig?
Har också träffat en kille som är allt man kan någonsin önska sig. Det startar massa tankar om att jag inte är bra nog, att han inte kommer gilla mig när han får veta vem jag är... Varför skulle han gilla ett psykfall som mig,.. och det känns som att jag ljuger för att jag inte berättat om mina problem. Men han har också sina problem som han inte berättat. Och vi ljuger inte, vi visar upp en del av vår personlighet. Allt är en del av den vi är och alla har mindre bra sidor. Du kan ju säga att du har svårt med relationer, men jag hade inte nämnt borderline. Folk har för negativa associationer så då får du kanske inte ens chans att visa vem du är.
Ni ska självklart berätta!
Först då och enbart då, så kan ni "visa er" på riktigt.
Önskar så att min Fd hade berättat vad hon kämpade med!
Hade jag bara vetat så hade jag haft mycket stärre förståelse och mentaliseringsförmåga.
Jag älskade henne villkorslöst trots hennes "brister".
Men lögner det funkar inte.
För övrigt - ang. det här att man ibland försöker forma sig själv efter nån annans krav/behov - för att personen inte ska gå ...
Jag tänker;
Man bör nog sträva efter att människor ska tycka om en för den man ÄR - för annars blir ju hela relationen uppbyggd på något falskt ... Jag menar - om nån tycker om en för något man "låtsas" vara, eller tycker om en för hur man format sig efter personen .... Då tycker ju inte personen om en på riktigt. Personen tycker inte om ens rätta jag - utan den perfekta fasaden, eller att man beter sig enligt personens vilja. (om personen är ett kontrollerande asshole)
Jag tänker också;
När jag försökt forma mig efter andra på detta sätt ... göra stora uppoffringar och vrida och vända på mig själv för att passa dem perfekt ... har jag alltid gått ner i världens mest avgrundsdjupa depressioner. Jag tappar mitt "jag" - under min strävan att göra en annan person nöjd ... och det får alltid katastrofala konsekvenser, typ. Det är också när jag pressar mig själv så hårt - för att göra någon annan nöjd - som jag verkligen får de värsta borderlineproblemen. Jag blir otroligt instabil, paranoid, får väldigt låg självkänsla, blir tveksam över relationen, gör slut-tar tillbaka 100 gånger, blir strulig och bråkig ...
Slutsats, för min del;
Jag ska aldrig någonsin mer försöka trycka in mig i någon slags form jag egentligen inte passar i, för att någon annan ska bli nöjd. Jag har gjort det så många gånger innan, och nu är det nog. Dags att vara snäll mot sig själv, och acceptera att man inte alltid kan bli gillad för den man är - och att lösningen då inte är att anpassa sig för att bli gillad.
Denna perfekta kille visade sig vara allt annat än perfekt. Han började behandla mig som om jag var dum och kunde visa tendenser till nedlåtande beteende. För första gången i mitt liv så satte jag stopp direkt och har nu slutat träffa honom. Tråkigt att det blev så, men jag är stolt över mig själv för att jag nu gjort ett bra val för en gång skull. Det borde också vara stolt över dig själv. Det är här förändringen börjar, när vi på riktigt sätter gränser för hur andra får behandla oss.