Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

Då passar jag på att haka på- jag har fått tillbaks mina färdigheter :) Men nu kom vi till relationsmodulen och jag känner mig lost in space! Den modul som jag längtat efter! Men det skall bli en utmaning - spännande att se hur relationer kommer att upplevas med en annan utgångspunkt- dvs vad vill jag, vad behöver jag, vad tycker jag.

Men du gumman - i den här situationen så är han invaliderande - och det jättemycket. Det är inte ngt som bygger upp relationer - kanske ngt han borde fundera på. Fråga "varför säger du så där, vad menar du?" Jag vet inte om han förstår själv att han är invaliderande, men det är han! För en person med borderline är det skadligt att invalideras, eftersom vi inte kan hantera det på ett för oss funktionellt sätt.

För att enkelt förklara vad invaliderande/validerande är kan man tänka sig ett barn som säger "mamma jag är kissnödig".

Invaliderande: "nej det kan du inte vara du kissade ju nyss"

Validerande: "Ja då ska vi ju gå på pottan igen."

Det handlar att lyssna in vad den andra säger, och gilitggöra det, alltså att det den andra säger hänger ihop med verkligehtenoch den personens inre. Känslor är ALDRIG rätt eller fel - dom bara är- och man känner det man känner!!! Däremot har man nytta av att kunna anpassa sitt agerande till det som situationen kräver- oavsett hur det känns för att det skall bli så bra som möjligt för en själv.

I verkliga livet är det ju jättejobbig situation där ngn envist hävdar att man överreagerar, kanske lite hånfullt, nedlåtande som man var en mindre vetande. Om man har borderline är ju en del av problemet att våra känslor är mycket lättväckta och starka - men dom har alltid ett berättigande och det finns en förklaring till varför de väcks (kan ju bero på minnen, tankar osv). Att då ställa sig upp och säga " mina känslor är befogade och jag håller också med att mitt beteende kunde ha modifierats för att situationen för oss alla då hade blivit mer hanterlig.... nja... jag har ännu inte sådana färdigheter, utan jag kastar väl ngt i golvet typ ;) 

För att behålla självrespekten så behöver man stå för sina värderingar och vara aktsam om sin integritet i varje situation- man behöver inte be andra om ursäkt för att man finnstill eller att man har önskemål om hur saker och ting skall göras. Det här med självrespekt har jag ingen som helst koll på- det var liksom helt nytt för mig... Och nu delar jag till er :)   

         

Jag har inga vänner alls heller, jag klarar inte av det, jag väljer på ett passivt aggressivt sätt bort dom. Min situation just nu försvåras av separationen, som då leder till att jag blir ensam med barna utan vänner.

Jag går relationsmodulen så det finns möjligheter att utvecklas säger dom... Men inte vet jag, jag har aldrig haft ngr vänner och det är väl förmodligen för att jag också haft fel utgångspunkt varför jag skall vara med dom.

Tanken är att jag bara skall fokuser på vad jag vill och vad jag tycker. Om jag vill gå på bio med x då skall jag försöka få till det. Inte fundera om x vill eller om x vill se en annan film eller så. Jag har alltid bara lagt mig platt och utplånat mig själv i alla relationer - inget konstigt att relationerna inte fungerat...

Vad trist för dig- inte hjälper piller mot borderline. Det kan i stunder behövas men det ändrar inte ens beteende, det beteende som ställer till det ännu mer för oss. Folk som säger att "det kommer att bli bra" - vet kanske inte hur de ska göra, känner sig kanske osäkra inför ngt som är så svårt.

Jag tycker att det är under all kritik att du inte får hjälp. Det blir ytterligare en börda för dig att bära, att känna att ingen tar dig på allvar och hjälper dig. Det som gör det ännu värre förstår jag, det är ju att det faktiskt finns hjälp att få.

Jag önskar jag kunde hjälpa dig mer!  För mig så har jag tänkt börja både med nya vänner och återuppta kontakten till gamla vänner- och det känns skittufft. Ett steg i taget. Sedan så går jag en kurs i trädgårdsodling (jag odlar inget, har varken blommor eller trädgård hahaha ) bara för att träffa människor - för att jag vill träffa dom, liksom bara för att.

Du får gärna berätta mer, så kanske vi kan stötta dig mer specifikt också. Kram.       

Vi får lära oss att i varje relation, och därmed enskild situation eftersom man bara kan ändra nuet -får vi lära oss navigera mellan vad som är viktigast. Målet, bevara god relation eller självrespekt -så funderar man i vilken viktighetsordning man rangordnar dessa.

Om man bestämmer sig för att målet är prio ett så får man olika grader av hur man skall hantera situationen, att man står på sig, inte ger efter om den andra hotar eller distraherar en. att man är beredd på att kompromissa, att man håller sig till fakta, att man är saklig, tydlig berättar vad "jag vill" "jag vill inte". Man skall också hjälpa den andra att känna sig väl till mods, naturligtvis för att man lättare får som man vill då ;)

Här uppmuntras inga känsloutbrottt inte.... med sedvanliga påföljder, sådant som förföljt mig hela livet.    

Nu är det ju lite olika för alla, även om vi är "lika" på många sätt. För mig så skyddar jag mig själv så intensivt och krampaktigt, ingen skall få se hur dålig jag är, att jag stöter bort människor som kommer mig nära. Eftersom jag inte vet vad själrespekt är, att man får tycka annorlunda, att jag har rätt att stå för mina rättigheter och att jag redan innan jag går in i en relationbör fundera hur jag vill se på mig själv efteråt.

Jag har en massa helt dysfunktionella och för omgivningen oförståeliga beteenden som inte leder ngnstans. jag har heller aldrig vetat att det är meningen att relationer skall leda ngnstans. Som lök på laxen är jag så rädd att bli avvisad att jag blir passivt aggressiv  i nära relationer. Bara för att jag "måste skydda mitt dåliga jag som INGEN får se"... och då blir det inte lätt.  Det här är så komplicerade saker, och tangerar så många områden där en bordeline jag triggas... Därför får man i princip en manual i handen som skall fyllas i inför relationer "observera och beskriv relationssituationer" och så skall kan man bena ut allt bit för bit. Men det är svårt, för jag är inte van... :)

Jag känner precis igen att man tar upp nya bekantskaper och "börjar om" och sedan blir allt lika skit i alla fall. Det är ju för att man själv inte har förmågan och färdigheter att bygga upp det liv man önskar, beroende på den biologiska sårbarhet som man föddes med. Man kämpar och försöker, och utan nya färdigheter så blir ju resultatet mer eller mindre likadant.
innan jag fick barn så flyttade jag alltid när hotet om att folk skulle sig mitt dåliga jag blev för stort. Träffa nya människor och återigen kunna känna mig duktig och kompetent (även om det inte hade hänt ngn förändring inuti mig) - och sedan upprepades denna historia gång på gång. Sedan jag fick barn har jag inte längre den lyxen, så därför har allt gått käpprätt ner åt helvete...

För mig har relationer handlat om den andra människan -vad dom vill och att dom skall tycka om mig, tycka jag är bra och inte avvisa mig. Att jag skulle ha önskingar behov och rädslor har jag inte ens reflekterat över. Därför är relationsmodulen så viktig och svår. Nu skall jag ändra mitt beteende, oberoende av hur det känns inuti.

Jag har också tendenser att hacka ner på mig själv, du använder ordet värdelös- det brukar jag ha som epitet på mig själv. Värdelös. Vi får lära oss att inte döma och värdera, i detta ingår man själv -att inte döma det man gör eller vem man är. Medveten närvaro och acceptans är färdigheter som gör att man får hjälp att handla på ett sätt som blir funktionellt för en själv.
Fokus flyttas fram ett steg -vad vill jag, hur vill jag ha det - och sedan får man hjälp att handla på ett sätt som leder dit.     

Jag har försökt många självhjälpsgrejer (KBT, ACT) men som "vanligt" så går det bra i början men sedan klarar jag inte av att fullfölja. Det har min nuvarande psykolog förklarat som så att min problematik är alldeles för komplicerad för att jag själv skall klara av att reda ut det. Och det accepterar jag, det är jättejobbigt och svårt även om jag får stöd, och även om det handlar om saker som jag behöver göra i nuet så går det inte utan hjälp.

DBT är en specialiserad form av KBT, den riktar sig specifikt till borderlinepatienter med både individualterapi och gruppterapi. Färdighetsträningen handlar i mångt och mycket om att man skall förändra sitt beteende trots det inre kaos som råder. Här får man även hjälp att hantera kaoset. Många små bitar som skall tränas in- man lär sig leva på nytt. 

Många kan bli bättre med åren, de har då fått olika slags hjälp under tiden, men DBT är specifik i sin struktur. Tyngdpunkten är att man skall handla funktionellt, att tillänga sig färdigheter för att både använda sig av känslor och förnuft när man agerar (inte som jag bara känslor...). Ofta så tillkommer ytterligare  belastning av ens eget agerande, inte bara av själva primärhändelsen. 

Själva terapin handliar primärt inte om att man skall må bättre, utan att man skall få färdigheter för att leva ett liv. Känslor är ju varken rätt eller fel, dom finnns ju där hur man än vrider och vänder. Tanken med att göra funktionella saker är att man slipper sekundär förstärkning av känslor som påverkar en negativt. Likadant så kan man göra funktionella saker som påverkar en positivt. Och färdigheten är också att man får en möjlighet att välja!!! Det har man inte med borderline, för det man gör det gör man för att överleva -enda sättet som man känner till. Och det handlar bara om nuet- den enda stunden som vi kan påverka, det är den man har ett behov att hantera på ett funktionellt sätt.

Jag pratade i flera år om att jag ville ha ett trollspö som kunde trolla bort alla obehagliga känslor - jag kunde inte tänka mig att det fanns en möjlighet för mig att lära mig hantera dom istället. Det är fortfarande svårt för mig att acceptera att det finns mycket känslor som påverkar mig negativt och att det också är ok - sorg, skam sådana svåra känslor.

  

Utan självrespekt kan man bete sig hur som helst = eller som en med borderline. Jag känner att jag dragit ner alla (både partners och vänner) i ett träsk utan botten medans dom var med mig. När dom gör sig av med mig så mår dom bra igen- och hur bra är det för mitt jag. Ratad och överflödig? Ja

Du älskade denna tjej när ni träffades, och det är inte ngt du hade kunnat göra för att få relationen att fungera. Tacka bara Gud att du inte ödade mer än två år.
 

Och det är ju själva kärnan i att ha borderline. Att inte kunna hantera känslor. Och nej andra slipper inte undan, deras känslor väcks bara inte så lätt, de är heller inte lika kraftiga och de sitter inte i lika länge - men dom har dom också.

Det är den grundläggande acceptansen (som just för tillfället INTE infinner sig för mig själv...) som krävs för att på ett för en själv funktionellt sätt hantera känslor och livet. Det du och jag begär, det är i klass med att solen inte skall gå upp varje morgon, att varje dag följs av natt - och tänk efter - det är inte möjligt. Det vi protesterar mot går inte att ändra på- eller hur ändrar man solens bana? Och ändå när man  en inre önskan att så vore fallet. Jag brukar kalla det för ett trollspö som tar bort det onda -och sanningen är att det inte finns. För att jag skall kunna hantera situationer i livet så behöver jag färdigheter och inte en längtan efter trollspöet.

Jag skriver mkt här om hur bra DBT är, och det är det, ändå funderar jag på att ta en paus från det. Jag känner mig så dålig just nu, befinner mig i en livskris där jag inte vet ut eller in.  Tänk dig själv bo på en sunkig ort i främmande land,40+,  inga vänner och nästa månad blir jag utförsäkrad och ingen framtid har jag.  Jag ser ingen poäng -allt tar för mycket av mig. Orkar/kan /vill inte göra färdigheter? Och hur vet man vad som är vad?

Det värsta är - det är att om jag inte fullföljer DBT:n så har jag inget liv, då kommer jag att bli en bulemisk alkoholist och mina barn tas ifrån mig? Är det inte incitament nog- nej för mig med borderline kommer överlevnad först och främst -jag gör det jag måste för att överleva i stunden. 

Jag tänker att känslor är som dom är- varken rätt eller fel och vi har alla känslor. Om man längtar efter ett stabilare och mer förklarligt liv, då behöver man färdigheter för att hantera olika känslor som uppstår - det man gör i varje enskild situation skall vara ett avvägande mellan känslor och förnuft. När man har borderline så kan manjämföra det med att en icke ridkunnig skall bemästra ett ystert fullblod. Hur skulle vi kunna hantera våra känslor när de är så svåra och vi inte har några färdigheter? Ja, då blir det ett kaos och sedan rullar det bara på...

Det man kan ändra på -det är beteendet. Man kan välja att göra sådant som stabiliserar känslorna, välja att göra det som är funktionellt i stunden oavsett hur det känns. Jag är stabil i min instabilitet brukar vi skoja- men det finns egentligen inget kul alls i det, bara en oerhörd sorg och förtvivlan att kastas fram och tillbaks som en vante. Det gäller att rikta sin energi på det man KAN förändra, inte på det man inte kan ändra på - och hur lätt är det då... Jag är precis som du, att jag önskar så hett och innerligt att ngn skulle ta bort det här kaoset - och ändå så vet jag att det är omöjligt! Jag kan heller inte förstå varför jag INTE kan acceptera det...   Om det vore enkelt så hade man ju inte borderline...

Här tänker jag att dessa känslor som vi har - vi kan inte ändra på dom. Vad vi kan ändra på är hur vi hanterar situationer och vad vi gör. Utan att döma eller värdera. När man ändrar sitt beteende, agerande så påverkas naturligtvis känslorna också, men dom kommer aldrig att försvinna, dom är biologiskt som dom är. Precis som endel har blå ögon så har andra bruna. 

I stunden har man hjälp av att reda ut vad som händer, nu blir jag jättearg-det är en känsla. Hjärtat hamrar i bröstkorgen -det är en kroppsförnimmelse -nu tänker jag att jag orkar inte med det här - det är en tanke. På så sätt placerar man de inre händelserna en liten bit ifrån sig själv för att kunna ge utrymme att handla funktionellt. En av många färdigheter man får lära sig ;) Men känslorna försöker man aldrig styra, döma eller värdera.
  

Om man försöker undvika det man känner, eller försöker tom mota bort det -(och det är per se omöljligt) så kommer all energi gå åt att fösöka detta. Det är dessutom så att lidandet uppstår när vi inte vill känna det vi känner - sorg är ju smärta, men att undertrycka sorgen leder till lidande. Det du inte vill skall drabba dig (t ex sorg, skam) kommer att drabba dig med full kraft om du inte accepterar känslan.

Man kan uttrycka acceptansen som att man är beredd att ta emot sig själv precis som man är, med alla tankar känslor minnen impulser osv. Om man intar en accepterande förhållning ökar chanserna för att få en förändring till stånd. Det är inte lätt att accpetera sig själv med allt vad det innebär, men det finns ju vinster med det. Istället för att försöka mota bort hemska minnen eller ge efter för destruktiva impulser kan man notera att de finns där, man kan vara här och nu och göra det man ville och behöver. 

Fascinerande är att acceptans är en antingen eller grej - man kan inte göra det litet grann, typ jag kan känna sorgen bara det inte gör för ont Ja eller nej -inget annat. Däremot kan man sätta en tidsgräns för hur länge man låter känslan komma, och så behöver man ju inte försöka sig på den svåraste känslan på en gång. 

Det blev lite kortfattat, för på något sätt är det så svårt att beskriva vad acceptansen är. Jag hoppas att du fick svar på din fråga, annars kan jag kanske förklara ngn specifik sak. :)      

Du har precis förstått hur jag menar. Jag kunde t ex tidigare inte känna skam. Och det är fortfarande svårt för mig. Hela mitt inre protesterar. Då får man vid vissa givna tillfället utsätta sig för denna känsla helt och hållet, inte hur länge som helst men en liten stund.

Hur går det med relationen ts?

Jag får min DBT terapi på liten ort, och nu skulle nästa modul börja nästa vecka igen. MEN, det kanske bara är jag som är aktuell. Det finns flera nya, men kanske inte till nästa modul. Så antingen blir det uppehåll eller så blir det bara jag och en ledare ;)

Och det är så synd, jag behöver ngn som pushar och driver framåt med outtröttelig  energi. Ny är det återigen EMDR på tapeten för mina trauman... Och jag tänker det skall bli så spännande! Vi har pratat om det tidigare, för att göra mina trauman mer lätthanterliga, även om mina känslostormar finns kvar.
Jag jobbar hårt med att ta ansvar själv, att själv förändra och göra nytt! men det är inte lätt!

Nej KBT är inte "ungefär samma sak som DBT".... och det har du ju själv listat ut. Man blir så trött på vårdpersonal som inte bryr sig! För MBT och DBT finns belägg för att dessa hjälper personer med borderline. I båda terapierna ingår gruppterapi. Mentalisering innebär mkt grovt förenklat att lära sig att sätta sig i den andra personens skor en liten stund. Jag har, säkert för att jag har borderline, mkt svårt att förstå olika förklaringar av vad MBT är.

DBT är, en mkt specialiserad form av KBT. Man lär sig färdigheter inom relationer, kriser och känslor för att handla annorlunda än tidigare. Målet är att man skall kunna völja att göra det som långsiktigt blir bäst och mest funktionellt för en själv.

Klart att personalen är skyldig att erbjuda dig vård som hjälper mot ditt problem -kräv att den vård de erbjuder motsvarar dina behov. Usch vad jobbig vården är, det är alltid så här, att man själv skall behöva med näbbar och klor kämpa för att få det man behöver och har rätt till. Hur skall man annars bli frisk och kunna fungera i livet annars?
     

Mediciner kan användas för att lindra symtom, t ex ångest, men de botar och förändrar inget i grunden.

Länge sedan jag skrev-men till min stora glädje så har ni hållit tråden vid liv!

Jag har två moduler kvar av färdighetsträningen, men just nu är det uppehåll  för att det inte finns fler deltagare. I februari startar kanske de två sista modulerna -det blir som det blir.

Mitt i all färdighetsträning så ledde det till en separation, och det har inte varit lätt. Orsaken till att det varit så svårt tror jag, det var att hela mitt sätt att leva livet omkullkastades. Jag hade letat efter ngn som kunde ta hand om mig. istället för att leva ett liv som jag ville ha det. När vi kom till relationsmodulen fick jag en chock när jag läste om hur man skulle bygga och bevara självrespekt. Jag gjorde allt precis tvärtom!!! 

Nu har jag lämnat relationen bakom mig, och försöker titta framåt. För mig har det betytt väldigt mycket att få veta hur jag skall hantera relationer med andra människor- och det är svårt. Enormt svårt. När jag hela livet har haft en annan "metod" och nu plötsligt skall jag göra tvärtom. Det här har lett till att jag nu tart ansvar för det som händer i mitt liv, att jag har konstaterat att mitt agerande är mitt, och det har inget att göra med hur andra människor beter sig.

Det som också är enormt viktigt att acceptera, det är dom överväldigande känslor vi upplever. Att det inte finns ngn behandling i världen som tar bort dom. Fortsättningsvis kommer det också finnas mängder av tillfällen när allt känns ångestfyllt och livet ter sig svartvittförfärligt. Och det är det jag behöver kunna hantera, inte när det är guld och gröna skogar.  

Jag kämpar på, och då menar jag verkligen att jag kämpar, för det är så otroligt svårt! Svårast i relationer är självrespekten. Och svårt är att befinna sig i wisemind. Jag blir lätt distraherad av mina känslor och tappar fokus för vart jag vill.            

Det du beskriver är "medveten närvaro" -du säger för dig själv jag ser en röd julstjärna- och då är du medvetet närvarande i stunden. DBT:n som jag går i vilar mycket på medveten närvaro. Man kanske kan uttrycka det så att samtidigt som du blir jättearg (om det var det du blev) så ser du också att där finns en röd julstjärna.

Jag har varit mycket hjälpt av medveten närvaro- och till extra självhjälp så har jag gjort självstudier i en bok som heter "Sluta grubbla börja leva". Den är skriven av Steven Hayes och handlar om ACT- den tredje vågens KBT. För mig har den varit ett stöd när jag är hemma i veckorna och inte i terapin. Precis som att jag tar hjälp av DBT pärmen när det gäller att reglera känslor, hantera relationer så behöver jag ytterligare stöd i mindfulness.

Det som är och alltid har varit svårt att acceptera, och jag kommer aldrig att tycka om det, men som tur är är det inget krav - det är att mina känslor inte kommer att förändras. Behandlingen går inte ut på att förändra mina känlsor. Jag äger mina känslor men jag har ett behov av att kunna hantera dem så att jag kan göra det jag vill.Det nya i mitt liv är framför allt självrespekten - tidigare visste jag inte ens hur den "såg" ut. När jag läste bladet om hur man behåller självrespekten så kunde jag inte låta bli att brista ut " Men så här gör jag alltid" (alltså det man INTE skulle göra enligt manualen). Jag brukade överdriva, jag var inte rättvis, om det kom till kritan så ursäktade jag mig så jag blev helt till intetgjord, jag svek både mina värderingar och regler, beaktade aldrig min integritet, jag spelade hjälplös och hittade ofta på ursäkter.

Jag trodde att jag hittat ett sätt att få det jag ville- att det var på bekostnad av min självrespekt hade aldrig gått upp för mig! Det kom faktiskt som en smärre chock, men blev på sitt sätt också ett viktigt uppvaknande.