Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

Bara för det så ringde jag min kille och ja, han är sur. Sur för att jag skjuter bort honom, eller som han själv sade 'Det känns som att du alltid trycker upp en stor lapp där det står Fuck off i ansiktet på mig'. Hoppsan... Vad då, jag visste först inte vad jag hade gjort för fel, sedan klagade han på att han inte vill få sms där det står att jag vill ta livet av mig, att jag vill att han skall skaffa en annan tjej eller rent av en älskarinna. Jag försökte försvara mig med att det är ju så det känns, men han tyckte inte om det ändå. Jag vet att han försöker att förstå, men det är så jäkla frustrerande att han inte gör det också.... Jag suger och han är värd bättre, det är ju så det är och han måste inse det!!

Ahhh, jag använder knappt min mail, men det kanske man skulle börja med..? Om man nu skall hitta roliga saker mitt i mörkret.

Undrar eg varför man stöter bort när man eg bara vill älska och bli älskad? Varför man inte bara kan säga rakt ut att nu är jag rädd och känner mig ensam!! Håll om mig och säg att du kommer att stanna kvar!! ...istället gräver man ned sig och gråter och får ångest och ber den man älskar dra eller byta ut en...

Eller som idag, jag har tänkt hela dagen på att jag borde ringa psyk och prata med dem, men jag gör det inte. För jag vill inte störa och jag tror inte heller att jag tillåter mig själv att ordna med hjälp när jag behöver den som mest. Har aldrig sökt akut och då har jag mått skitdåligt hur många gånger som helst, hur många år som helst... Enda gången jag gjort något som inte varit "under tvång" när jag mått dåligt var när jag tog massa tabletter i suicidsyfte, ångrade mig och ringde 112. Men annars, nej.

För några veckor sedan ville jag hoppa från en bro för att ngn skulle se mig och förstå hur dåligt jag mådde, men bron var inte tillräckligt hög så jag sket it. Istället för att bara säga rakt ut att 'hjälp mig, jag vill dö och måste läggas in!!'

Jävla skit.

(en till): Ja, mina barn bor med sin pappa och det fungerar hur bra som helst. Han stöttar ju mig till 110% av ngn anledning och han är verkligen världens bästa pappa. Jag har aldrig älskat mina barn och det i kombo med att jag lätt blir arg är inte bra... Men det blir bättre!

Jag gick till ngn sorts kurator på familjeenheten. Hon träffade iofs mest ensamstående föräldrar i kris, och inte par, men det var verkligen guld värt när man krisade och mådde skit. Hoppas att ni får ngn som är bra!!

Är det ngn av er här inne som har testat Lamictal? Börjar bli desperat nu och jag har pluggat på gällande biverkningar och inga rapporterade viktuppgångar finns med och det är det som är det viktigaste för mig, utslag och magont kan jag stå ut med i en övergångsperiod, men fan inga extra kg...

Min kille och jag pratade rätt länge igår kväll och det verkar som att han är rädd för att sluta älska mig, att han liksom tycker att det blir jobbigare och jobbigare. Jag måste göra något! Jag kan inte förlora honom...

Haha, Lilith Dark, förlåt, men rätt "rolig" biverkan. Trivs du med Seroquel då?