Ni med borderline, hur fungerar ni i relationer?

Det låter som en bra ide. Hela familjen påverkas ju när en mår dåligt. Hoppas du kommer ut denna svackan snart.

När ni växlar mellan att idealisera andra människor och att förakta dom, krävs det att de gör något dumt för att ni ska förakta dom? För mig triggas det ofta om de är för snälla mot mig eller kommer för nära mig. Jag inte bara föraktar dom då, utan äcklas verkligen av dom. Just nu orkar jag inte prata med min bästa kompis för jag bara känner äckel och förakt gentemot henne. Och jag skäms, för det enda hon vill är att jag ska må bra...

Jag kan inte bara sluta projicera, det är inte som att man självmant väljer det man känner. Det är jobbigt för mig själv att känna så här. Visst kan det ha att göra med min självkänsla. jag letar alltid upp alla små tillfällen i det förflutna också där hon kanske gjort misstag och svikit mig med små saker som såklart blir stora i mitt huvud, så jag kan "rättfärdiga" mina känslor. Jag säger ju aldrig något till henne, drar mig bara undan tills det går över av sig själv för det sitter bara i en kortare period tills jag fått tillräckligt med distans till henne igen.

Ja men jag vet tyvärr inte hur  Jag har mycket insikt i de flesta av mina beteenden, oftast vet jag att jag har problem och varför. Har analyserat mig själv mycket och läst mycket psykologi som hjälpt ytterligare. Men trots att jag förstår varför så lyckas jag inte komma någon vart. Ska beställa boken om dbt iallafall, kanske hittar man något användbart i den.

Jag är själv så trött på detta, det förstör mitt liv. Och jag är så arg på att jag aldrig fått någon hjälp de gånger jag faktiskt sökt mig till psykiatrin. Detta hade kunnat varit bearbetat för länge sedan om de bara fattat. Jag vet ju vilka symptom jag visade upp för läkarna på psyk och det jag berättade för dom uppfyllde gott och väl kraven för borderline. Trots det fick jag varken diagnos eller terapi. Bara gå och prata med läkaren en gång i månaden. Så mycket tid i ens liv man förlorar på att må dåligt...

Jag är bara impulsiv när det gäller känslor, i övrigt är jag kontrollfreak och hatar tex oväntat besök eller om någon jag inte känner bra ringer från ingenstans. Men sen har jag lite social fobi också, så det är kanske inget typiskt för borderline? Om någon raggar upp mig så föredrar jag definitivt att kontakten sker via sms eller msn, annars är risken ganska stor att jag inte svarar när de ringer och sen undviker dom. Riktigt nära vänner däremot kan ringa när som helst, det är inga problem.

Inte jag. Oftast får det mig att backa för jag vet att personen i fråga har baktankar. Iallafall när det gäller okända eller bekanta. Oftast får man ju smicker för sitt utseende eller intelligens av såna människor, och jag har väldigt bra självförtroende när det gäller de två punkterna. Så deras smicker är inget jag behöver. Sen okända personers smicker betyder sällan något eftersom de inte känner mig, det är bara tomma ord. Sen ska jag villigt erkänna att om det är en kille jag är intresserad av så faller jag för det. Men då spelar det ingen roll vad han säger, jag faller inte för orden egentligen, jag har ju redan bestämt då att jag vill ha denna person.

Smicker om min personlighet från nära och kära däremot, sånt får mig att dra mig undan och börja äcklas av dom under en period tills jag lyckas släppa det. Men där är det tydligt att det är för att jag inte håller med dom, kan börja gråta om de säger att jag är en så fin person, då bryter jag helt ihop och säger saker som "om du bara visste..." osv. Som att de kanske TROR att jag är bra men de vet ju inte allt om mig, det gör ju ingen. Och förrän de gör det så kan jag inte köpa deras ord.

Jag är väldigt trött idag så om jag skriver lite virrigt så är det därför.

Är du säker på att det är medvetet? Jag väljer också fel gång på gång men det är inte så att jag tänker "nu ska jag sabba detta", dels är det invant beteende, och dels är det omedvetna påverkansprocesser som styr det. Ingen vill nog vara ensam och inte kunna ha en relation...

Jag förstår att du ser det så, men samtidigt måste du inse att egentligen så är det inte den andra personen man föraktar, det är sig själv man föraktar men projicerar det omedvetet. Och jag föraktar inte 100% av tiden, utan bara om någon kommer för nära och kanske försöker bygga upp mig med deras smicker. Självkänsla måste tyvörr komma från en själv först och främst annars kan man inte ta emot det av andra.

Jag håller inte med om att alla borderline ser bara till sina egna behov. Oftast bryr jag mig mer om andra än mig själv, alla är viktigare än jag själv är, tom folk jag knappt känner. Jag är väldigt omhändertagande och ger gärna kärlek, även om jag inte kan ta emot den från andra.

Dock förstår jag att man inte vill ha en nära relation med någon som har dessa problem, som jag skrev i tråden innan till någon som frågade, spring om ni träffar någon som mig . Jag vill absolut inget illa men jag vet att det lätt händer att andra blir sårade, och de förstår inte varför man agerar som man gör.

Mina nära vänner vet hur jag är. De vet inte att jag föraktar dom stundvis, men de vet att om jag drar mig undan så är det för att de kommit för nära. De låter mig då vara och sen efter 1-2 veckor så är allt som vanligt igen. Enda skillnaden i deras liv blir att det blir ett avbrott i kontakten i 2 veckor, men jag kränker inte dom.

Jag har nog bra mycket mer empati än genomsnittspersonen. Tänker alltid på hur saker hade känts för den andre och är en sån person som alltid ställer upp för andra. Även om jag själv mår dåligt och dragit mig undan, skriver en vän ett sms att de mår dåligt så kommer jag lyssna även om jag inte orkar egentligen. Jag har för mycket förståelse fär andra, vilket gör att jag ibland accepterar beteenden från andra som jag inte borde, för jag kan tycka att det är förståeligt när man mår dåligt osv.

Det krävs enormt mycket om jag verkligen älskar killen. Jag har stannat med en kille som var ständigt otrogen, misshandlade mig, hade missbruksproblem mm. Det tog såklart enormt mycket på mig psykiskt, och till slut var jag så känslomässigt utbränd att jag inte var kapabel att känna något alls, varken kärlek, hat, glädje, sorg. Inget. Då kunde jag gå. Dock kunde jag inte kapa kontakten helt, har fortsatt vara vänner och kan aldrig släppa taget om honom helt trots att jag borde.

Är det en kille jag inte älskar så krävs inte mycket. Det räcker med att jag får en "förakta-period" för att jag ska sticka. Såna perioder får jag ju med alla som kommer för nära då och då, men när det gäller vänner och de jag älskar så tar jag mig genom dessa perioder. Men om jag inte älskar så blir perioden döden för relationen, det hinner inte utvecklas till något stort förrän det är försent. Tur för killens del iallafall.